galnatanten

Jobb på landet med liten B, semester och sommar överhuvudtaget har gjort att jag verkligen ligger minus på kontot vänner. Det finns vissa som jag inte ens har fått iväg ett sms till. Fast nu börjar jag beta av några som jag verkligen har behövt träffa.

Först två fika med gamla kära vännen K (inte samma K som har hundar). Henne har jag inte träffat på närmare ett år...helt galet!!! Inte heller har våran telefonkontakt varit så tät som den brukar.

Sedan igår blev promenad m U och S äntligen av. Vi har försökt hela sommaren men det har alltid kommit något ivägen. Men igår blev det av och det var skönt.

Idag skall jag försöka få iväg de där sms:en i alla fall...

Min rökning står stilla nu...jag är nere på 3 cig på morgonen och 3 på kvällen. Alla andra är borta och det går bra! Saknar dem inte så mycket men jag tror aldrig att jag kan ta bort dessa som jag röker nu...eller...jag vet inte...vi får se...jag har ju dragit ner ganska kraftigt på kort tid. Det får väl stabilisera sig nu så får vi se om jag kan gå ner till en eller två på kvällen...de på mogonen kommer att bli svårast.

..göra när man inte röker...

Det börjar bli svårt att hitta dessa saker. Jag menar alla dessa 10 minutrar man har över - 10 minuter innan man måste gå - ingen idé att sätta igång något som behöver göras för det tar mer än 10 minuter. Vad gör man? Normalt så skulle jag ju röka bort den stunden...men nu???!!!

Vad gör alla icke rökare med alla sina extra 10 minuter???

För er som är i samma sits som mig så kommer här en lista på olika saker:

1) göra såren i ansiktet fler, djupare och större (detta uppskattar inte barbie)
2) måla ett femte varv nagellack
3) gå en sjunde kort promenad
4) plocka ur ett skåp och ställa tillbaka
5) byta kläder fyra gånger
6) förstöra och fixa frillan på nytt
7) titta igenom hela adressboken i mobilen
8) göra rent kattlådan en gång till
9) räkna alla eluttag som finns i hemmet

Jag vet inte! Det är jättesvårt att förklara dessa minutrar för de som inte röker men alla ni som gör det vet precis vad jag menar...

Fyll gärna på min lista för jag börjar få slut på saker att fylla dessa stunder med...

OBS! Detta inlägg betyder INTE att jag på något sätt funderar över att ta mitt liv!!!!!

...men för någon dag sedan gick jag en massa promenader. Jag vilsade runt lite i parkerna här omkring och bara fanns. Gick till mina och Jaz ställen...satt en stund och bara tittade. Även om det for en massa tankar och känslor i min kropp så kunde jag bara va i alla fall...

Kom ner till "våran" badplats och där satt jag länge. Tittade ut över vattnet och njöt av den frid vågorna och mälaren skänkte. Kunde inte motstå tanken (fast egentligen är det nog en tvångstanke) att hur skönt det skulle va att bara lungt och stilla vandra ut i vågorna, sätta mig på en sten på botten och bara va.

Det lugn och den frid man upplever under ytan...det är den jag vill ha. Slippa alla måsten, tankar, känslor och åtaganden. Slippa fixa och trixa. Slippa önska, drömma och vilja. Slippa besvikelser och gnet.

Bara finnas i lugnet och friden....vattnet och jag...ingenting annat.

Fast skulle jag inte drunkna så skulle jag nog frysa ihjäl...skulle säkert inte kunna sätta mig på den där stenen för vatten var för kallt för att jag skulle doppa mig...

Hmmm, nu händer det konstiga saker!!! Har faktiskt inte varit med om liknade förut....hur energihöjningar påverkar mitt rökande - skumt!

Ack, ni icke andligt troende vad ni kommer att fnysa åt detta inlägg och ordet trams och tillfällighet kommer att cirkulera i era huvuden....men så här är det (för mig i alla fall)...

När vi kom hem från semestertrippen i norr hade jag plockat på mig en liten rolig krabat som skulle bo hos mig. Nu senaste dagarna bor den inte bara hos mig utan i mig. Semesterturen till Kreta plockade med sig ännu en jag skulle ha hos mig även den har integrerats i mig nu.

Detta har gett mig en sjuhelsikes energihöjning och jag blir alldeles yr och kräkig mest hela tiden.

Nåväl med dessa två nya delar av mig själv så kom ju även tanken på att sluta röka. Köpte sugtabletter och sa att jag skulle inte sluta men bara röka de njutningsfulla. Diciplinerade mig i ett par dagar och avstod från dessa man röker innan man skall sätta igång någonting (ni som röker vet vilka jag pratar om). Det gick bra och jag kunde lätt röka fem cig mindre per dag (inte så mycket kan tyckas men ändå...)

Men idag (fyra dagar efter) så har energihöjningen och integreringen tagit fart och är nästan klar nu...idag är det som om jag inte ens kan röka längre. Det smakar mig inte och jag vet att jag borde vara sugen. Har rökt en som var riktigt bra (den första på morgonen) men de andra tre har jag nästan bara rökt för att jag vet att jag borde ha behov av dem. Men det har jag inte...skumt!!! Har inte ens tagit någon tablett idag....

Jag har slutat röka förut men det har aldrig varit på detta sättet då.....är det mina nya innevånare som inte tycker om att röka eller vad händer? Det verkar ju som om allt har med dem att göra....

Av någon outgrundlig anledning så har jag börjat fundera på att sluta röka! Tror att det beror på att jag under semesterna nu har haft möjlighet att sitta på en balkong eller terass och rökt. Tycker det är lite trist att inte kunna gå ut nu när jag är hemma...även om det är skönt att slippa gå ut i regnet.

Sedan har det slagit mig under bilresan till och från norrland då jag inte rökte under 6-7 timmar utan att bli nervös eller galen av det. Inte heller under flygningen 3,5 timma plus väntetider...jag behöver kanske inte...kanske inte är så svårt...eller nödvändigt.

Det är just den där gamla vanan. För att vakna till liv på morgonen...att stilla nervositeten när man bara sitter stilla...efter det man är klar med en uppgift - naturlig paus.

Tänkte att kanske prova på ett annat sätt denna gång med tuggummi eller sugtabletter...även om det lyckats bäst utan i tidigare försök. Förra gången jag bestämde mig var orsaken att jag tröttnade på att håret luktade rök...slutade tvärt och höll upp i fyra år - utan större problem. Sen hade jag urtråkigt en dag och började igen bara för att ha något att göra....

Men som sagt...nu har tanken börjat forma sig igen. Fast jag vill nog inte sluta helt...men kanske bara röka de där riktigt goda...på altanen med ett glas vin. Kanske på morgonen...eller om jag har en dålig dag.

Om jag gör detta så tänker jag inte säga att jag skall sluta eller att jag har slutat. Utan röka när jag vill!

Hoppas bara att mannen/mamma och eventuella andra vänner inte är på mig om detta just nu...för ju mer tjat desto trotsigare blir jag och röker bara mer då. Det får helt motsatt effekt. För då blir det "förbjudet" och tänker jag så att jag inte FÅR då blir det ett extra sug efter det. Men tänker jag att jag får om jag vill...då brukar det gå bra. För då röker jag när jag vill...och då vill jag inte lika ofta heller....

Hmmmm, vi får se vad det blir av detta....lite lockande är det....

Så, då har man landat i verkligheten igen. Efter en vecka i utomlands (Kreta). En sagolik vecka!!! Vi hamnade på ett supertrevligt litet hotell med Vasili, Yanis och Romero tre underbara bulgarer som jobbade i restaurangen och baren och som gjorde hela stämningen på hotellet.

Vi åkte moppe och tittade oss omkring halva ön. Hittade stränder som låg bakom berget, genom ravinen ute i ingenstans. Underbart!!! Snorklade - fast det gjorde mig bara arg....arg för jag ville ju dyka och komma längre ner...kolla bakom den där klippan - så jag slutade och la mig i vattenbrynet istället.

Läste böcker, åt gott och skrattade! De viktiga skratten kom tillbaka.

Förr om åren tyckte jag att det var jobbigt att vara i sån värme men nu bara efter en dag så vande sig kroppen och jag bara mös. Kände att här skulle jag kunna bo. Det var skönt för kropp, leder och själ. Fast det är klart vardagen skulle väl komma ifatt även här. Hade för första gången riktig hemrese ångest. Ville inte!!! Ville verkligen inte! Men nu är jag här och allt är tillbaka till det vanliga.

Det enda som skiljde sig från de vanliga morgonrutinerna idag var att jag gjorde mig en iskaffe istället för vanligt kaffe. Nu är det som om resan aldrig hänt utan bara varit en dröm.

Har redan skalat av mig ett lager solbränna så inte ens det kan visa att jag faktiskt har varit där på riktigt. Det skulle väl vara de extra 20 flaskorna whiskey och vodka som vi köpte på oss då.

Man brukar ju säga att en resa med upplevelers skall föra en närmare varandra men jag vet inte. Kroppsligen kom vi varandra närmare men inte själsligt. Hoppas att inte hela det grå monstret är tillbaka redan....utan att det kan ge oss ett par veckor med soliga minnen och skratt kvar i alla fall...

Jag blir helt skogstokig på mig själv! Ska det vara så svårt att lära sig? Visst, man säger att man inte kan lära gamla hundar att sitta men det här är helt galet. Om och om och om igen så upprepar jag samma mönster utan att lära mig ett skit!!!! Tur att jag inte går i skolan nu....

Måste ta en allvarlig funderare om varför. Om det är så att jag verkligen vill ha det på det sättet som jag tänker och att det är därför jag har så svårt att ställa om eller om jag helt enkelt bara är jordens största idiot.

Jag gör mig ju själv så ledsen hela tiden!! Ska det va så svårt????

Ett exempel:
Jag och mannen pratade om detta i måndags. Så, det blev ganska klart men bara lite att klura på kvar. Sen några timmar senare (fast vi hade pratat och jag hade insett hur det fungerar) så gör jag samma sak igen. Förvisso i god tro men när gårdagen dök upp så insåg jag ju att jag gjort det igen!!!!

Vad jag gör?

Min man tänker på det här sättet: Idag vill jag göra det här och det här - sen gör han det.

Jag tänker: Om han skall göra det där och det där idag så kan jag göra det här...då hinner jag det klart innan han kommer hem. Hm, i morgon skulle jag vilja göra det där men vi har ju pratat lite löst om att göra det andra tillsammans om det funkar...då gör jag det där på onsdag istället för då skall ju ändå han göra något annat. Så kan vi göra något ihop i morgon.

Så kommer morgondagen och det vi tänkte göra tillsammans går inte att göra. Så då åker han iväg och gör sitt. Jag står där och skulle ha kunnat gjort det där jag egentligen ville men som jag sköt upp till onsdagen för att vi kanske skulle göra något ihop....och blir ledsen för att han inte vill va med mig....

Jag pysslar och trixar för att jag skall kunna vara fri IFALL han vill att vi skall göra något ihop. Men så blir det ju aldrig. Han gör sitt för sig själv eller med någon annan. Jag gör mitt. Men jag måste lära mig att göra mitt när jag vill göra mitt och inte anpassa mitt till hans schema. Sen bara bli glad de gånger vi råkar vara lediga samtidigt båda två och kanske kunna göra något ihop....

Jag är såååååååå urbota korkad!!!!!!

Så, nu har del två av semestern blivit avklarad...norrland och familjen. Det är ju som det alltid är med det helt ljuvligt underbart förenat med svår ångest. Föräldrarna blir bara äldre och äldre det blev synnerligen påtagligt när vi såg på kort hos syster...vad mamma har tacklat av bara på två år!!!

Men som alltid Tavelsjö! Den underbaraste platsen på denna jord!!! Den enda plats som jag känner mig hemma på. När jag kommer dit kommer jag hem. Varken Luleå eller Stockholm ger mig den känslan bara Tavelsjö. Där är livet gott!!!

Vi hängde med mamma och pappa en del. Åkte två kvällar upp till Vindelälven och fiskade (jag drog upp två harrar...de var små men det var harr i alla fall). En runda till Piteå och hälsade på syster med familj...spelade kubb (jag och syster dominerade kubbspelandet) och åt gott.

Våfflor hos faster och farbror som sig bör (ingen sommar utan dessa våfflor på deras altan).

Och ett sagolikt åskväder. Jag har inte upplevt liknande sen jag var 7/8 år gammal (även då i Tavelsjö). Oftast brukar den gå över berget bakom stugan eller berget på andra sidan sjön men nu gick den runt om oss. Golven darrade och fönsterrutorna klirrade. Man hörde hur det knastrade i luften (ungefär som en tv som står på myrornas krig). Det small mer än mullrade. Vilket skådespel det var!

Nu är vi hemma och mellanlandar för att på fredag ta nya tag och bege oss ut i välden igen.

Det har börjat suga i tarmen om ny hund igen....men de är svårt...det är Jaz jag vill ha precis som han var...då exakt som då...ingenting annat...inte en valp med hans själ som kanske blir som han...utan just han som han var!!!

HAr suttit och letat efter kullsyskon som eventuellt gått i avel men bara hittat avelshannar som har samma pappa...samma gener i alla fall...

Satt och tittade igenom hens mentaltest precis nu vilken sann bild det ger över honom - då tredje bästa resultat i sverige. Lek testet - håller emot men drar inte (S! känner du igen det...precis som på bilden där du inte ännu är ett år gammal har dragkamp m stora farbror Jaz han håller emot men drar inte tillbaka..)

Liten vän så älskad och så saknad!!! Tänk om jag bara hade kunnat få ge dig mer!!!

Till och med min mamma charmade du - hon som till och med är rädd för dvärgpudelvalpar! Men ingen annan hund är välkommen hem till henne. Inte ens en ny valp...bara du!

Underbara du!

Vad du är saknad! (även om jag ser dig som spökhund ganska ofta så saknar jag dig som riktig hund....)

Så förfäligt tomt utan dig! Vem skall någonsin kunna fylla dina spår?

Älskade lilla vän...du gav så stort till alla...men fick du tillräckligt tillbaka???

NU är den här!!!! OCH den började alldeles alldeles fantastiskt!!!! Goda vännen B med dotter E kom och hälsade på. Vi var mest på landet och förutom värmen så blev det som en sommar verkligen skall vara. Bad och lek i vattnet varje dag. Utflykter, kubb och bara sitta och flämta ute....

Precis som en bal på slottet!!! När de åkte igår så blev det alldeles tomt och tyst...inget prassel från dansmattan, inget badminton eller kubb. Inget  "Jag vill bada". Både jag och mannen satt där och tittade på varandra och undrade  - vad ska vi göra nu?

Mannen gick och la sig medans jag vattnade blommor och rensade lite ogräs. Sen åt vi och gick in kl 9 och tittade på TV. Vi saknade båda två....

Nu har två dagar gått och allt är underbart...hoppas det fortsätter så....

Nu är det helt fantastiskt!!!

Så det kan bli ibland...tänk er in i denna historia nu och skratta gott sen...

Mannen kommer hem och är ju så där lite arg...jag blir så klart upprörd men säger inte så mycket för jag vill inte tjafsa i onödan en dag till. Men när man biter ihop så stannar ju upprördheten kvar i kroppen på en...så full av tankar och återhållen upprördhet går jag ut i köket och lagar mat (både jag och spaghettin kokade).

Ni vet hur det känns? Gå in i den känslan...ha den med er när ni läser resten av historien...

Maten blev klar och jag lägger upp två stora portioner spaghetti med köttfärssås på två tallrikar och skall bära ut dem...då får jag kramp i ena handen som förvrids inåtbakåt...vad händer med tallriken som är i den handen? Just det! Den tippar på sida och spaghettin glider ut över hela köksgolvet.

Jag var mitt i ett steg så foten som var uppe i luften landar i den heta spaghettin...bränner foten och halkar samtidigt. För att parera fallet lutar jag mig bakåt och den andra tallrikens stora portion flyger som en båge i luften och landar överallt!!!!

Vad gör man? "Älskling maten är serverad!!!" och sätter sig på golvet och börjar äta ...eller...??? Det är ju ingen ide att bli arg för det går inte jag var ju redan arg. Overload system error!!!! Bara att ge upp och börja skura istället...plocka spaghettitrådar som hänger på alla hyllor. Tack mr Murphy!!!

..tre dagar kvar till semester :-)! Shhhh, säg inget högt...men jag längtar.

Kanske inte lika mycket för min egen skull som för mannens. Men jag har försökt smitta av mig av min längtan och glädje genom att ha nedräkning...det skulle jag inte ha gjort...för när jag sa i söndags: "att vet du...nu är det bara fem dagar kvar..." blev han arg.

"Jag är glad när semestern börjar - inte innan...så allt det här med fyra veckor kvar osv är bara irriterande..." sa han. Men nu är det bara tre dagar kvar...och det tycker jag är skönt i alla fall. Han behöver verkligen få vara lite ledig och vi behöver få göra lite roliga saker...om det nu blir så...

Så det inte blir som förra sommaren med sura miner vad vi än gjorde och hur jag än försökte...det var inge bra. Lite skräck inför semestern känner jag på grund av detta. Men vi får väl se...det kan väl inte bli värre än i fjol..eller?

Fast jag har märkt att hans humör kan svänga lite beroende på vilket kosttillskott han tar för sin träning. När han äter vissa tillskott med lite mer manliga hormon i så blir han antingen arg eller mer...hur skall jag säga..."kär". Nu äter han ett som han blir arg av. Minsta lilla småsak får honom att explodera...men han ser det nog inte själv...jag tycker bättre om de tillskott han blir "kär" av... :-)

Jaja...nu är det i alla fall bara tre dagar kvar...men säg inget....

Oj, klockan är redan ett...tänker jag..och börjar känna mig stressad för mötet ikväll kl 19...hur skall jag hinna???

Fast vänta nu...jag ska ju inte göra något innan...varför skulle jag inte hinna???!!!!!

Känner mig helt godnatt nu! En galen gammal kärring som börjar fastna i rutiner och varje dag är den andra lik. Blir stressad om någonting ruckas från mina invanda mönster - hur bra är det???

Försöker sansa mig...diskar och lagar lite lunch...det blev stekt ägg och falukorv...gott...men framkallar också en saknad...efter vännen K och hund...jag brukar göra dessa mackor till våra skogspromenader...fast då har jag sallad och en god senapsdressing på oxå...det har jag inte nu för jag orkar inte anstränga mig.

Helgen var trevlig m mannens vänner på besök på landet. Avslappnat och trevlig stämning infann sig... och gjorde helgen till en bra helg (andra på raken :-)). Även om kramper i benen inte har låtit mig sova...har träningsvärk efter alla anfall...det är inte kul...nu har jag proppat mig full med magnesium och kramperna börjar sakta avta.

Måste handla nu innan mötet oxå...fast jag kan inte bestämma mig för om jag skall laga middag så mannen har när han kommer hem eller om han skall få fixa det själv istället...jag har ju ätit mina mackor nu...jaja, handlas måste det i alla fall...slut toapapper, slut hushållspapper, slut vin, slut magnesium ...ja, slut allt känns det som. Just nu känns det som om min ekonomi är mer oroväckande än Sveriges.

Semester snart och slut på allt!!! Hur skall det gå???

Mitt topsmissbruk har tagit fart igen också...hade lyckats skära ner till en tops per dag och öra...nu tar jag nästan fler tops än cig per dag...men det är ju sååå skönt...bättre än en orgasm (nästan i alla fall).

Med allt vad det innebär:

1) Ingenting att se på TV
2) Ingen att fördriva tiden med
3) Regn (nog för att jag redan fått en solbränna som heter duga fast ibland kan man ju undra om det är rost)
4) Massa folk överallt
5) Alla SKA ha roligt
6) Semesterångest
7) Stängda favvo ställen
8) Dåligt med jobb
9) Skräp överallt

Klart slut från bitter....an

...och tog över igen...tack då!

Vad gör jag? Det är frågan som snurrar i mitt huvud nu. Sitter och söker jobb som en idiot för att hålla arbetsförmedlingen nöjda. Tänk om jag får ett då? Vad gör jag då? Vill jag tillbaka till den evigt stressande reklamvärlden? Kanske blir mitt svar (till min egna förvåning) fast det är nog mest bara för att få något att göra...att det händer något. Stabilitet och slippa vända på varje krona. Trygghet och rutin...varje dag....ha arbetskamrater och social kontakt varje dag...mer än sambons...mmmm...till svar på mina tre frågor...

Skratt och jargong. Saker som händer och saker det skvallras om. Några att prata och skvallra med så kan jag också vara tyst på kvällen och få av mig mitt prat på dan. Komma hem och säga mmm på hans tre frågor. Bli frustrerad och irriterad på att andra inte gör vad de ska...ja - kanske....

Funderade oxå lite över ett jobb som nattvakt...jobba 7 nätter...ledig 7...har ju gjort det förr och det har funkat. Men orkar jag med det idag? Kanske...fast det ställer om hela tillvaron med att jobba varannan helg...och i princip vara borta varannan vecka...komma hem när sambon går till jobbet...vakna när han kommer hem...äta frukost och sedan gå till jobb...kanske...blir mitt svar än en gång...

Kanske....

Fast plötsligt är det inte lika enkelt att få jobb längre trots diger meritlista...jag är 42!!! I förhållandevis många annonser söker man efter "dig som är mellan 25-30 år"...det är inte jag. Även om jag vet mer än en 30 åring kan ta i och jobba mer än en 25 åring och är mer fokuserad på mina arbetsuppgifter än de båda så vill inte man ha mig...jag är för gammal.

Eller så söker de efter någon som är 50+....då blev jag för ung. Det är nästan svårare nu än när man var 18 och kunde ingenting...nu kan jag antingen för mycket eller fel saker, eller är för gammal...hmmmm

Kanske säger jag igen och funderar på om jag verkligen vill ge upp mitt idag mer fria liv...med djur då man får vara ute mycket och kan anpassa arbetsbördan helt själv.....

Kanske....

Den började med fredag på landet...vi hade med oss jord och buskar så lördag grävde jag upp det nyfunna landet (ssom fanns gömt i knähögt gräs). Planterade rosenbuskar och fixade...det blev sååå bra :-).

Det börjar bli riktigt roligt där nu för allt grovjobb börjar vara klart och nu ser man resultaten varje gång vi åker ut. Man ser skillnad istället för att bara se allt som måste göras. Det är så att man längtar ut för att få sätta händerna i nästa steg så att allt blir fint!!! Finns bara ett disaster area kvar...men det får vänta till hösten...eller tidig nästa vår...allt annat är bara super nu!

Lördagkväll åkte vi till Värmdö och hälsade på gamla goda vänner som vi inte sett på två år. Med en rädsla av att det kunde bli lite stelt ...men så blev det inte. Det bler supertrevligt och deras lilla 9 månaders var nog ett av de charmigaste barnen jag träffat! Han höll show hela kvällen och var bara tokglad och trevlig...han tyckte till och med om mig! God mat och en massa god dryck....

Det senare fick mig att ha en superskön bakfyllesöndag. Jag njöt av varje sekund. Det är sååå härligt! Min kropp har alltid annars en viss rastlöshet i sig. Har svårt att bara vara eller vila även om jag är trött. Men en riktig bakfylla ger mig ro i kroppen...den vill vila...inget pirr eller vrida och vända utan bara ro. Till och med tankarna är ganska stilla. Seg och lycklig...sååå himla skönt!

Mannen har också varit super hela helgen! Tack! Finns inget alls att klaga över allt har varit perfekt!

Oj, vilken tänkardag detta blev...kanske för att det regnar..

Man kan/ska inte förändra en annan människa! Det är väl ett påstående som nästan alla skriver under på? Men när övergår en anpassning till en förändring? För om man inte anpassar sig till varandra och varandras behov så kan man ju aldrig leva kring andra människor.

Men om man håller hårt i tesen att inte förändra så betyder ju även det att inte uttrycka sina egna behov och framförallt inte kräva att få dem tillfredställda. Men då kommer vi ju till anpassningen...att kunna ge varandra det som den behöver utan att ljuga så klart.

Att plocka fram sidor hos sig själv som man har men som man inte uttrycker. Fast eftersom man inte redan uttrycker dem spontant så blir väl anpassningen en förändring av personligheten? Men hur är det då meningen att det skall funka?

Blir det bara den starkare som får utlopp för sina behov och den svage som anpassar sig? Som gör allt som står i dess makt för att locka fram en glimt av det den behöver? Och när det inte funkar längre...trots alla knep och knåp...då blir den svagare ännu svagare och trasig och ställer sig till sist och bara skriker...eller gråter.

Man skall acceptera alla för vad de är!

Tillmötesgående är ett positivt ord men även det blir efter lite resonemang (liknande det ovan) till en förändring av person. Men för att fullt ut kunna acceptera någon för vad den är så måste man lägga undan sina egna behov...

Men samtidigt så säger man att man skall stå på sig och se till att få det som man vill ha det. Man är sin egna lyckas smed...jag får ingen alls ordning på något...

Slutklämmen jag kommer fram till är ganska trist och möglig: det är bara att ge upp. Inte önska att få något från någon utan bara gilla läget, rycka på axlarna och säga - jaha, så här är det.

För det är väl så...det kan man aldrig komma undan...att saker är som de är...inte mer med det...bara rulla över på rygg och sluta önska, vilja, drömma eller hoppas...

Trevlig måndag på er också!

...så då var den avklarad... Liten B fick åka hem efter 4 dagar. Det blev för mycket för honom med allt vilt som sprang framför nosen på honom. Sista dagen kunde han inte koppla från jakten överhuvudtaget. Stod vid sitt träd och bara pep och skrek och ville ut i skogen.

Men det klart dagen innan så började dagen med fyra harar (vid olika tillfällen) som hoppade fram på max tre meters avstånd och sprang framför oss. Två rådjur på mindre än fem meters avstånd. När vi sedan kom hem och satt vid trädet kommer två harar och kort där efter två rådjur på tomten. Sedan fortsatte dagen i samma anda....vi såg minst fyra rådjur och tre harar till på nära håll den dagen...inte konstigt att liten B var i fullt jaktställ hela tiden...

Så nu har jag haft tre egna dagar här ute (men sambon kom i fredags så helt egna har de inte varit). Målat utemöbler, planterat mer blommor, rensat ogräs, ätit (åt inte mer än en näve ostkrokar per kväll när liten B var här) och sovit gott.

Idag bär det åter till stan igen. Skönt med tanke på att få duscha annat än vattenslang som legat framme i solen...skrubba sig ren och raka benen skriker Barbie...

Men samtidigt så ju mer jag varit här ute så känner jag mig mer instängd i lägenheten där hemma. Det är så skönt att kunna bara gå ut och vara ute. Sitta inne och se ut över gräsmattan och vattnet. Friheten. Kunna gå ut och rycka ett grässtrå eller två...det har jag inte inne i stan.

Hmmm, ordna med en dusch och badrum här ute skulle inte vara fel..då kunde man bo här under sommaren...skönt skulle det vara...

Hade en trevlig fikastund i dag m N, E och K fast N och E tyckte att jag kunde ha haft fler mackor med mig. En blir man ju inte mätt av. Jaz var oxå där...han var så närvarande att jag stannade mitt i parken på väg dit och var lite irriterad på honom att han skulle ta så lång tid på sig att stanna och nosa....vi var ju lite sena...

Förbipasserande tyckte nog att jag var lite konstig...som stod och väntade på någonting de inte såg...

Fikastunden var mysig även om det även var lite tungt...N somnar i morgon. Tuten. Han tackade mig och sa att han skulle nog dj-ar komma och busa. Akta mig bara....han är en av de coolaste hundar jag känner. Har liksom något av Clintan över sig. Fast ändå så mjuk och mild (fast det vill han inte erkänna själv.

Han har lärt mig mycket genom samtalen med honom och de gånger jag healat honom när han visar ett annat sätt att göra det på som går så mycket snabbare. Han är storebror och tar hand om sin familj även om han är en tuff kille när han är i parken (med tuff menar jag då inte en bråkstake utan Clintan cool). Stort hjärta och mycket värme.

Vi jordbor kommer att tappa en fin själ men Jaz applåderar med alla fyra tassarna. Han är med dem....och han är superglad över att hans partner äntligen kommer. Nu har han snart alla sina kompisar samlade...han är nöjd för snart skall det viktiga arbetet sätta igång.

Han har hämtat de alla och gjort förberedelser...nu börjar det...nu skall de jobba på det där som var så viktigt..nästa steg säger han bara till mig...mer får jag inte veta...men de är alla del i det...bara två som fattas nu efter i morgon...vilka det nu kan vara...för det säger han inte heller.