galnatanten

Har på förekommen anledning efter samtal med många av mina vänner börjat nysta i frågan: Vad är det som gör att man stannar i ett förhållande?

Många säger på en gång - kärlek! Fast om man frågar vidare så blir inte det svaret lika självklart. Ibland älskar man ju en person men lämnar i alla fall....för att man inte mår bra av den personen. Andra gånger kan det faktiskt vara riktigt svårt att älska den man lever med...

Så åter igen vad är det som gör att man stannar? Är det bekvämlighet? Att man får det livet man vill ha? Att man inte vill vara själv? Envishet? Eller trötthet på att vara singel? Längtan efter stabilitet?

Eller kanske man skall omformulera frågan - Vad är det som gör att man älskar?

Tror inte det finns ett enkelt och unisont svar utan det varierar nog från både person till person och var man befinner sig i livet. Som min farmor brukade säga: man behöver olika saker vid olika tillfällen i sitt liv. (Denna fras kom förvisso upp vid en diskussion om vänner och som hon menade att olika personer ger olika saker så man använder sina vänner till olika saker man behöver vid olika tillfällen...)

Men så är det väl i förhållanden också ...man behöver få olika saker från sin partner vid olika tillfällen....det är kanske det som menas med att växa tillsammans i ett förhållande...att kunna läsa av vad den andra behöver från en och stiga in i den rollen vid rätt tillfälle...att kunna växla roller beroende på sina egna utvecklingsfaser...

Men varför stannar man?

(Ta nu inte detta inlägg som att jag går i tankarna på att lämna - det gör jag inte men det är en intressant fråga tycker jag...)

Det svåra med att vara länk mellan djurägare och djur...att komma med besked om att nu är det dags...bara för drygt 1 vecka sedan somnade två vänner in och idag fick jag äran att ställa frågan till den tredje...det var dags även där.

Det är en kär vän (både matte, hund och övriga familjemedlemmar) så det blir extra svårt att vara den som kommer med beskedet. Man vill så gärna finnas där och göra allt bra men känner sig mest bara hjälplös. Vad kan man göra?

Jaz är glad! Snart har han alla sina vänner och kumpaner hos sig....tutorna!

Fast han var ganska cool och lugn i beskedet - det blir värre för oss!

Matte fanns ju vid min sida hela vägen m Jaz önskar att jag kunde ge henne det stödet tillbaka. Det är svårt...vill fixa så att det blir bra!

KÄRLEK TILL ER!!!

Så har jag då fått smaka på den så beryktade maten på Gondolen. Tyvärr så måste jag nog säga att jag blev lite besviken. Det är ju tyvärr så att ett ställe som har rykte om sig att vara i toppklass har man högre förväntningar på än när man slinker ner på det lokala haket och tar en pizza. Alltså klagar man mer efteråt också...sorry...

Stämningen antydde verkligen att krogen legat där hur länge som ellst och att många skapat sig traditioner där. Det satt i väggarna. Många av gästerna var också pensionärspar som verkligen såg ut som att det är deras ställe dit de går vid speciella festligare tillfällen. Det var en skön känsla av tradition.

Den andra känslan var mer topprestaurang möter söderslödder. Visst jag håller med om att det är skönt att kunna äta gott utan att behöva klä upp sig till tänderna. Men faktiskt så tyckte till och med jag att det var lite väl nerklätt - det är ju ändå en topprestaurang. Korta hundbyxor (ni vet såna som slutar en bit upp på vaden med massa fickor och ganska usel passform) smutsig t-shirt och birkentofflor...faktiskt...jag förespråkar att man ska kunna ha jeans och t-shirt eller så men går man på finare krog så kan man ju välja att ha rena kläder på dig i alla fall. Man kan faktiskt anstränga sig lite mer än när man går ner till pizzerian runt hörnet. Det blev faktiskt lite trist att folk inte gjorde det (förutom de söta pensionärsparen)

Maten var nästan klanderfri...förutom toasten som serverades till skaldjursplatån...de var indränkta i olja så när man tog en tugga så silade fettet mellan tänderna...inte så gott. Sen var det lite trista tillbehör...en klump majonäs och gravlaxsås...annars var den super.

Servicen var inte heller så där toppen (säger en kräsen)...det var lite som att gå på ICA Maxi där man ofta hör personalen sucka och säga till varandra - nej, jag måste jobba till.... osv. Klart att de kan få tycka att det är trist att jobba midsommar och att de skall få spy på gästerna mellan varandra men inte så att vi hör....

GLAD MIDSOMMAR PÅ ER ALLA!

Äntligen! Idag första dagen jag kan gå normalt och faktiskt nästan fungera. Kroppen är tillbaka och värken har gett med sig...öronen värker fortfarande men kroppen är nästan ok. Lite öm fortfarande det är som om man får blåmärken i lederna efter två veckors tokont...men bara man kickar igång den och rör på sig lite mer så brukar det gå över...
jag är sååå glad för det!!

För ryssmatchen kan ju ingen bli gald för om man inte håller på just ryssland. Det är tom så att jag tar fram ddatorn och bloggar mitt i andra halvlek...vad händer? Blir bara frustrerad av att se...fast jag sneglar lite i alla fall...

Nu får jag de närmaste dagarna försöka komma ikapp med mitt liv...känner att jag har behov att göra saker för mig nu. Konstigt när jag har vigt de senaste tre veckorna till B och hemma till F. Ingen tid för mig...nu är det dags.

HAr lovat Barbie en sanering som jag påbörjade idag och skall fortsätta med dagar/veckor framöver. Ögonbryn skall plockas, hår skall färgas, hud skall tas hand om...och mina tre jag skall få näring...

Fast en sak har jag upptäckt med att vara lortfia under så lång tid. Efter några dagar av att inte dusha så luktar men inte lika illa längre (ja, jag tvättar mig ju i kallt vatten varje dag) men ju mindre tvål och sånt man använder desto mindre illa luktar man när man svettas. Håret mår toppen att få slippa schampoo och finnar och torr hud kommer när man kommer hem och börjar tvätta mycket och oftare...hmmm kanske skulle man tvätta mindre...

Börjar tro att tvål är överskattat....

igen efter en vecka utan dusch...det var skönt att bli av med beläggningen..kände när jag satt i bilen på väg hem hur det osade diverse dofter om mig....det värsta är nog fötterna...det har regnat...hade inte tillräckligt med strumpor med mig...blöt blandat med fotsvett....luktar inte gott...och känns rätt vidrigt oxå...men nu är jag ren...

Ont i hals och huvud men ren. Hemma...skönt att kunna andas...tänka på annat än vad killen behöver...fast jag tänker på honom ändå...saknar faktiskt honom....men nu är han med husse över helgen...hos mig igen ti/on/to så det blir en kortvecka...

Jaja, skall väl ta hand om hemmet nu...,diskat har jag redan gjort bara allt annat kvar...

..idag är jag liten och trött...det tär så förtvivlat på mig att ägna så många timmar till liten...även om jag skulle offra mitt liv för hans skull. Jag längtar efter att ha någon hos mig som ger mig stöd...då orkar jag bättre...min mans famn att somna i...då orkar jag också bättre...

Pratar dock med honom varje kväll fast jag får lov att be honom säga att han saknar....längtar efter att han säger det utan att jag ber om det. Önskar att han skulle längta efter min famn och mitt kratt på ryggen...att han skulle längta så att han kom hit även om det är lovat dåligt väder i morgon.

Att han skulle vilja vara med mig bara för att ge mig stöd. Att han skulle se och förstå hur mycket jag behöver de orden för att orka...utan att be om dem...

Istället säger han att han skall åka hit på söndag....när han kan åka själv (min tanke)....bajs vad jag vill att han skall sakna mig....utan att jag frågar!

OK, har haft en viltvecka komprimerad på en dag....började med morgonpromenaden..förutom de obligatoriska rådjuren så såg jag en liten söt mickeltik...alldeles fin i pälsen och yvig svans..så kul att se en räv som mår bra och inte är skabbig.

Ja, såklart hare men även en älgko..skulle tippa på 2 år stod och mumsade löv....nu är det bara vilsvinen kvar att se..fast de kan jag hoppa över...

Sedan har jag ju lagt spår varje dag denna vecka...och liten lär sig...igår fick han gå på älg...gick lika rent och orädd som på rådjur..vad gör man?...får vänta någon timma till så att spåret inte blir så lätt...killen är grym!!!

Men idag när vi tog en skogspromenad utan lagt spår så tog han upp ett eget...och när han tappade det höll jag på att skratta byxorna av mig...för nu har han lärt sig att när spåret tar slut hänger bytet i träden (eftersom jag hänger upp skanken i träden så att ingen annan hund skall ta den innan vi hinner fram) ...så det han gör är att börja leta i träden runt om det tappade spåret....liten...

Nu är det snart dags för sista pinken...och jag eldar vad jag kan i stugan för nu börjar det bli kallt...längtar faktiskt hem till stan...eller kanske inte stan just men till mitt liv och min man och få somna bredvid honom och känna hans doft....

med farbror frej...nu alla barn så är det barnprogram...nu skall vi se vad farbror frej tar fram...en torkad lunga här och en torkad lunga där...så skall vi se vad vi med torkad lunga kan göra...lära en hund att bita sig i ett öra...

Hej hopp, nu är jag helt totalt slut...kan inte för mitt liv förstå hur jag skall orka...idag har det varit regnigt och kallt...jag sitter ute under massa med täcken och filtar..trött..så infernaliskt trött...och ingenting kan jag göra annat än med jämna mellanrum ta en promenad...

Det vore en sak om det var min hund...då skulle jag inte behöva sitta med honom på detta sätt...nu är han inne en stund bara för att jag måste få andas...har varit ute sen 07.00 i morse. Ont i halsen och blöta fötter...stinker av hundgodis (torkad lunga)...själv så tycker jag inte att det luktar lika mycket som många andra godisar men inne på affären så tyckte de tydligen det när de började leta vad som var dåligt i köttdisken när jag stod där....

Men snart är det dags att lägga spår...

Just hemkommen från ett 50 års kalas med maskerad och ekorretema...det var kul!!! Hade själv klätt ut mig till Piff och K var Puff. Med bruna klänningar som bas. Diadem täckta med brunt fluff och öron, en vit bröstlapp av fluff och en liten slokande trekantig svans...svart nos...

Men det var kul att se att alla hade ansträngt sig om än så lite att det bara var en sjal som hängde som svans...eller hela kostymer av hudfärgade underställ och välsydda "riktiga" svansar....alla hade något.

Under hållning av hög klass av med dels ett solo nummer "Halåj kalas" - fanstastiskt underhållande till födelsedagsbarnets dotter som gått Cirkusgymnasiet och hennes vänner...fantastiskt!! J hade verkligen det där lilla extra och var inte bara skicklig på att jonglera och akrobatisera utan även en mimik och spel med publiken...han hade det som krävs för att bli stor - kul och imponerande!

Nu börjar det vara dags att tänka på refrängen...i morgon är det kurs och på tisdag ut till landet igen med liten kille....

Visst man kan tycka att det är lyx att kunna vara på landet i denna värme. Men största tiden går åt till att vara fokuserad på hunden....hela mitt liv är satt på paus.

Det är inte lika bra...gjorde min älskade lilla dotter (eller låtsasdotter) besviken igår...hon tog studenten och jag kunde inte vara med pga hunden. Det var inte roligt alls...

Mitt liv med sambon blir ansträngt...och vi går om varandra hela tiden....inte kul alls...

Jag får boka av och om behandlingar och allt annat...

Men han börjar bli fin nu...medicinen verkar...och det där med vilt upptar hela hans tid....la ett svårare spår till honom i går...labyrint...han fick lite problam när spåren kom tätt men löste det galant helt själv :-) duktig kille...har beställt älgskank nu så att han får en lite svårare uppgift att lösa....

Så får jag be alla mina nära och kära om ursäkt för den här tiden då jag kommer att försumma er!

Det tycker i alla fall B. Så fort det är dags för promenad så slår jakthjärnan igång på liten...efter att ha 1 spårat upp och jagat rådjur...2 gjort detsamma med harar....det är riktigt roligt....ja faktiskt nog det roligaste som finns....

Samtidigt som mitt gamla jägarhjärta bultar av stolthet när jag ser honom ta upp ett spår på ena sidan vägkanten och sedan på den andra...och på bråkdelen av en sekund avgöra riktning på spåret och störta iväg så är det inte utan att man blir lite rädd...fast hallå vänta...du kommer väl tillbaka...?

Så idag stegade jag ut i skogen och la blodspår till liten för att han skulle få spåra under kontrollerade former och inte genom rymmning...hoppade över momentet prova på spår och gick direkt på ett lagomt enkelt spår...med några böjar, en rät vinkel och ett bloduppehåll....fast det blev en barnlek för honom...inte en tvekan eller ett enda tapp...behövde inte ens säkra...enda förvirringen blev när spåret var slut..och jag kan väl hålla med honom om att det inte är så vanligt att rådjur hänger i träden.....även om han var mäkta stolt över bytet han fick lov att bära med sig hem...

Skall försöka i morgon igen med ett lite svårare...fast jag anar att jag måste gå över på älg med honom ganska på snarast....tror inte jag har sett så säker spårning på många många år....

Hoppas matte och husse fortsätter med detta sedan....

Ännu en härligt solig dag och jag slipper betongdjungeln...sitter på min lilla veranda (eller tekniskt sett mannens veranda) och dricker mitt morgonkaffe. L o B kom igår och allt har gått bra. De stannar här till på måndag då vi skall iväg och röntga liten. Sen får jag och B några dagar för oss själva här....om vi ser att han klarar det.

Fast just nu så längtar jag infernaliskt efter en dusch. Solen och värmen ger svettig hud...insmord är jag också i mygg och fästingmedel...känns som en hinna över hela kroppen...inte lika mysigt! Även om man kan tvätta sig så är det inte som en riktig dusch....

Hoppas att planerna på att skaffa varmvattensberedare kommer att slå in! Det är det enda jag saknar här ute...annars så finns allt! (och nu kan jag ju surfa oxå...)

Jaja, i morgon så skall jag hålla kurs så då åker jag några timmar till stan och då kan jag passa på att duscha :-).

Sen får vi väl se...om det blir en eller två veckor här med B...och hur han tar det. Tänkte nästan prova göra ett spår till honom idag...personspår....sen kanske ett blodspår vad tiden lider...

Han är så mycket lugnare nu...en helt annan hund än för två veckor sedan....jag grät nästan igår när de kom ut hit och han bara la sig vid trädet och mös en stund...

OK, min kära U som har stor erfarenhet m hur mjölkstockning kan kännas skrämde mig igår. Hon ringde och sa...fast kan du vara gravid? Panik kände jag! Sprang genast förbi apoteket och köpte test...

Så nu i morse så skulle jag ju kolla...det var jag inte :-). Fast om man nu skall använda morgonurinen för att få ett säkrare testresultat - varför gör de förpackningarna inbrottssäkra då?

Där står man kissnödig så det är omöjligt..och försöker få upp en förpackning. Inte är man bara kissnödig utan man är trött också...inte hunnit dricka kaffe...så tålamodet är nere på noll!!!! Sen får man inte upp eländet!

Det blev så att jag till slut fick ta kökskniven och hacka mig in...medan jag nästan kissade på mig. Det är inte snällt!

Fast nu är allt bra igen! Jag sitter på landet...har skaffat mobilt bredband...en kopp kaffe...inte gravid...fåglarna sjunger...och det är varmt och soligt ute.

Senare idag dyker B och L upp och skall vara här hos oss under helgen....

Jag har köpt massa frön som jag skall sätta: sallad, olika kryddor, majs och squash...får se vad de tycker om att bo här ute...

Ha det så skönt inne i stan med alla flak av studenter och maratonlöpare...

De säger att det är varmt ute....de flesta går omkring i shorts och linne. Jag ligger i soffan under två filtar och massor med kläder..och skakar av köld...vad händer?

Förutom att jag är otroligt trött och frusen så har jag upptäckt att jag nästan är som en chinchilla...jag har hittat hårsäckar med minst 5 hårstrån från samma som växer..inte undra på att jag är så luden...

Kan man få mjölkstockning fastän man inte ammar? Det känns i alla fall som det (precis som om jag skulle veta hur det känns)...ena bröstet spränger och ömmar som om det vore ett öppet sår...vagel i ögat...eller mjölkstockning...

Tack då!!!

Helgen har varit stressig....lördagen började med att vi skulle delta som vittnen på ett bröllop på stadshuset. En god vän till mannen och gammal arbetskamrat till mig skulle gifta sig.

De valde att göra det i hemlighet. Igen annan än vi visste om något. De fyra barnen hade fått nyheten först på morgonen samma dag. Vi kommer upp till stadshuset och där står det många förväntansfulla par i små sällskap i kö. De skriver in sig och sedan väntar på deras tur.

När vi kom in i salen så var det över på 7 minuter och det var den långa cermonin. Hmmm, kändes lite snöpligt och jag kunde inte låta bli att tänka att det är ju ändå en sån stor dag och viktig...vill man inte ha mer? Löpande band...men någonstans så infann sig känslan och nervositeten för dem ändå.

Och när brudgummen säger "Vi har varit förlovade i 13 år, har fyra barn och jag skulle inte vilja leva en dag utan henne". Då är allt rätt. När man efter 13 år (plus några till oförlovade) och fyra barn kan uttrycka den kärleken dessutom med en viss längtan i rösten då gifter man sig verklligen av rätt anledning.

Av sånt blir jag glad!

I gårkväll sitter vi i soffan mannen och jag, slötittar på Discovery channel och småpratar...då säger mannen "Vad var det som gick fel i evolutionen egentligen? Titta på alla djurarter så finns det massa olika av varje men av människan finns bara en".

Det är så sant och sån underbar tanke - vad var det som blev fel? För titta på tillexempel kattdjur hur många olika arter det finns av den gruppen...människan är ju inte mer olika än en labrador (kort/långhårig, beige, brun, svart, jakt eller bruks).

Människan är för övrigt det enda djuret som verkligen förstör för alla de andra och sig själv! Människan är det enda djuret som trots att det har vad den behöver ändå är olycklig. Undrar om vi människor faktiskt är lite som fästingar...vi överlever vintern och ställer till en massa förtret och skada/sjukdomar på de arter vi fäster oss vid...

Hmmmm....

Äntligen vad skönt! Pratade m U i telefon och fick en ny syn på vad jag håller på med. Det är kanske lite svårt att erkänna men det är där och mycket klarare nu oxå...hoppas bara att insikten kan hjälpa mig att komma från mönstret...

Jag har hela mitt vuxna liv kämpat m smärta. Kämpat för att kunna ha ett liv trots läkarnas förutspående att sitta i rullstol. Det har gjort mig till en stålkvinna som skall klara allt - själv....

Men i detta så ligger även en ångest och en oro som jag gömmer långt inne i mig och knappt erkänner för mig själv. När jag har ont och har sämre perioder...kommer tanken att jag lurar den som jag är tillsammans med. Att den personer får ett sämre liv med mig än vad han skulle ha haft med en som är frisk och orkar.

Detta leder till att jag under dessa perioder letar fel och slår vilt omkring mig. Det kommer ju ändå inte att funka...han skulle vara lyckligare med någon annan som orkar...

Ovanstående är inte klara tankar jag tänker utan jag bara slår för att bli av med min frustration. Har in inneboende ångest som jag förtränger och slår ut den istället. Jag märker det inte själv utan bara agerar. Känner bara tvivlen och känner mig bara oälskad och slår på allt jag kan.

Känner att jag inte duger. Fast allt det kommer från mig själv...det är jag själv som tycker att jag är sämre för att jag inte orkar...för jag har ont och inte kan ge samma saker som en som inte har ont. Det är jag som ser mig själv som en belastning...men jag lägger allt på dem...söker fel för att få slå...

Sen måste jag ju självklart avsluta med att försvara mitt agerande lite oxå...en del saker har jag faktiskt full rätt att slå på...fast inte allt...

VVF? ja det är min kampanj jag startade för ca två år sedan - våga vägra frysa. När man är ute och går med hund flera timmar om dagen så kan inte man vara snygg. Man måste vara varm...

Trots det så kryllar det i parken med snygga hundägare i alldeles för lite kläder och tunna jackor - snygga! De hoppar undan om hunden vill krafsa lite på dem för att inte skita ner sig...de går på asfalt och undviker gräs för att skorna är alldeles för dyra och lättförstörda.

Så ser inte jag ut! Jag ser till att vara varm!!! Flera lager tröjor trots att solen är uppe och varma jackor och de dagar som kräver termobyxor så har jag det också. Det är skönt!

Fast det är så skönt att jag har svårt att klä mig när jag skall bort eller in till stan (där man ändå vill vara lite snygg). Kom på mig själv i morse när jag skulle gå ut och inte riktigt visste hur varmt/kallt det var ute...tittar ut genom vardagsrumsfönstret som vätter mot en vältrafikerad gata för att se hur mycket kläder andra har på sig och om de verkar frysa....

Det kommer ett knippe ungdomar - lättklädda - fast de kan man inte gå efter. Spanar efter någon i min ålder - också lättklädd...hmmm...skall jag tro på det...så hittar jag äntligen mitt riktiga mått - Pensionärer...det är efter hur de klär sig jag kan se om jag kommer att frysa eller inte....

VVF- är allt jag säger!

Jag kan inte låta bli att hela tiden tänka förgiftade tankar. Kan inte låta bli att tvivla och trycka ner mig själv. Börjar bli rädd för att jag är på väg att bli min mor. Det är så svårt att komma ur den spiralen.

Sen tycker jag faktiskt att det är bra att jag har börjat säga till om det jag behöver. Förut behövde jag bara men sa aldrig...vilket gjorde att jag bara gick i tras ju. Men tillsammans med detta så önskar jag ju så klart att jag inte skall behöva säga...det skulle vara det bästa.

Men alla dessa tvivel...kan man inte bara ta bort dem. Det börjar alltid som ett skämt och inget egentligen menat men sedan så griper skämtet tag i mina känslor och så blir det på riktigt.

Vill inte ha det så....