Anpassning
Oj, vilken tänkardag detta blev...kanske för att det regnar..
Man kan/ska inte förändra en annan människa! Det är väl ett påstående som nästan alla skriver under på? Men när övergår en anpassning till en förändring? För om man inte anpassar sig till varandra och varandras behov så kan man ju aldrig leva kring andra människor.
Men om man håller hårt i tesen att inte förändra så betyder ju även det att inte uttrycka sina egna behov och framförallt inte kräva att få dem tillfredställda. Men då kommer vi ju till anpassningen...att kunna ge varandra det som den behöver utan att ljuga så klart.
Att plocka fram sidor hos sig själv som man har men som man inte uttrycker. Fast eftersom man inte redan uttrycker dem spontant så blir väl anpassningen en förändring av personligheten? Men hur är det då meningen att det skall funka?
Blir det bara den starkare som får utlopp för sina behov och den svage som anpassar sig? Som gör allt som står i dess makt för att locka fram en glimt av det den behöver? Och när det inte funkar längre...trots alla knep och knåp...då blir den svagare ännu svagare och trasig och ställer sig till sist och bara skriker...eller gråter.
Man skall acceptera alla för vad de är!
Tillmötesgående är ett positivt ord men även det blir efter lite resonemang (liknande det ovan) till en förändring av person. Men för att fullt ut kunna acceptera någon för vad den är så måste man lägga undan sina egna behov...
Men samtidigt så säger man att man skall stå på sig och se till att få det som man vill ha det. Man är sin egna lyckas smed...jag får ingen alls ordning på något...
Slutklämmen jag kommer fram till är ganska trist och möglig: det är bara att ge upp. Inte önska att få något från någon utan bara gilla läget, rycka på axlarna och säga - jaha, så här är det.
För det är väl så...det kan man aldrig komma undan...att saker är som de är...inte mer med det...bara rulla över på rygg och sluta önska, vilja, drömma eller hoppas...
Trevlig måndag på er också!
Man kan/ska inte förändra en annan människa! Det är väl ett påstående som nästan alla skriver under på? Men när övergår en anpassning till en förändring? För om man inte anpassar sig till varandra och varandras behov så kan man ju aldrig leva kring andra människor.
Men om man håller hårt i tesen att inte förändra så betyder ju även det att inte uttrycka sina egna behov och framförallt inte kräva att få dem tillfredställda. Men då kommer vi ju till anpassningen...att kunna ge varandra det som den behöver utan att ljuga så klart.
Att plocka fram sidor hos sig själv som man har men som man inte uttrycker. Fast eftersom man inte redan uttrycker dem spontant så blir väl anpassningen en förändring av personligheten? Men hur är det då meningen att det skall funka?
Blir det bara den starkare som får utlopp för sina behov och den svage som anpassar sig? Som gör allt som står i dess makt för att locka fram en glimt av det den behöver? Och när det inte funkar längre...trots alla knep och knåp...då blir den svagare ännu svagare och trasig och ställer sig till sist och bara skriker...eller gråter.
Man skall acceptera alla för vad de är!
Tillmötesgående är ett positivt ord men även det blir efter lite resonemang (liknande det ovan) till en förändring av person. Men för att fullt ut kunna acceptera någon för vad den är så måste man lägga undan sina egna behov...
Men samtidigt så säger man att man skall stå på sig och se till att få det som man vill ha det. Man är sin egna lyckas smed...jag får ingen alls ordning på något...
Slutklämmen jag kommer fram till är ganska trist och möglig: det är bara att ge upp. Inte önska att få något från någon utan bara gilla läget, rycka på axlarna och säga - jaha, så här är det.
För det är väl så...det kan man aldrig komma undan...att saker är som de är...inte mer med det...bara rulla över på rygg och sluta önska, vilja, drömma eller hoppas...
Trevlig måndag på er också!
Kommentarer
Postat av: U
Tycker oxå att man ska acceptera alla som de är men det är sällan den man är som behöver ändras utan snarare ytliga vanor och seder. En anpassning/förändring till ett gemensamt liv är väl inte att förändras som person utan att bygga något bättre med någon? Bättre vanor? Tillsammansvanor? Typ att äta middag kl 19 tillsammans istället för på stående fot när man hinner. Eller att säga att man tycker om någon istället för att tänka det.
Byggandet av det gemensamma livet är ju roligare än att lägga sig ner och rulla runt - Smilla tycker annorlunda förstås...Tycker jag i alla fall :-)
PK
Postat av: Arne Anka
Nu tycker jag att du är lite negativ hi hi hi hi hi ih ih hi hi hi hi
Trackback