galnatanten

Nu händer det saker. Jag står i mitten av en vansinnig tornado som drar fram. Kan inte sova på nätterna är yr och helt speedad på dagarna samtidigt som min kropp står helt förlamad. Hjärnan fungerar inte och allt är kaos.

Kan ingen berätta för mig vad som är på gång?!! Det skulle vara lättare då - tycker i alla fall jag som inbiten kontrollfreak. Men det enda jag kan göra är att åka med. Förändringar - men vilka? Alla mina gamla saker som betytt något försvinner.... Något nytt är i görningen...Något skall hända...

Får drömmar som visar mig en massa information att vi är på väg någonstans men de visar inte vart. I alla fall kommer jag inte i håg vart. Det strömmar ner information från universum och jag hinner inte ta emot den. Inte medvetet i alla fall. Klockorna stannar på exakt samma tid 01.40 - vad betyder det? Det är även det klockslaget som jag får min information...

Dessutom har jag en vecka som är fullbokad med möten, behandlingar och träffar...vet inte hur jag skall hinna...orka...de här nya energierna och all information gör mig utmattad..och speedad...nästan manisk. Samtidigt som kroppen lägger ner: tandvärk, blöder ur örat, ont, nackspärr, förkylning, ont i huvudet, ischias.....

Skulle bara vilja ha svaret på vad det är som händer...så att jag kan planera o ha kontroll...

Nog för att jag är ödmjukt tacksam att få lov att vara ett verktyg som kan hjälpa andra att må bättre. Tacksam även för de gåvor och verktyg guider och vissa djur ger till mig. Men ibland när guiderna tycker att jag är mogen för en energihöjning och de skickar på energi utan att prata med mig innan - så att jag hör i alla fall. Då kan det bli jobbigt och kanske inte lika roligt hela tiden.

De startade i torsdags kväll runt 9 snåret. Jag låg och skakade i sängen hela natten och min skönhets sömn blev förstörd. Fredag gick jag runt i så starka energier att jag var konstant yr och illamående. Hade svårt att hålla mig kvar på jorden... Igår lugnade det ner sig lite...men satte igång idag igen...pust. Förra sommaren höll det i sig i två veckor...undrar hur länge det kommer att hålla på nu??? Fast jag är ändå tacksam...men just nu vill jag bara kräkas...av yrseln energierna ger mig. Men det är spännande att se vad som händer när höjningen är klar....

Hela veckan har jag gått och planerat helgen. Ville ha en sån där perfekt trött och bitterhelg. Komma hem på fredag kolapsa på soffan - sova mig igenom helgen - vakna på söndagkväll. Svara surt och bittert på frågor som är välmenta vända ryggen till och somna om. Ligga på rygg mina vakna stunder och titta i taket.

Fast det gick inte! Fredag var jag inte alls så trött att jag kunde kollapsa. Inte heller har jag kunnat ligga på rygg och inte göra något. Försökte kasta ur mig några bitter f... tant kommentarer igår men det gick inget vidare eftersom jag började skratta direkt efter.

Däremot så var min sambo precis så där trött som jag hade planerat att vara. Livet är inte rättvist. Han stal hela min trötthet!!! Igår var jag riktigt sur på honom just för att han var trött och inte jag!!!

Fast i morse hamnade jag mitt i en tjuv och polisjakt. Var som vanligt på morgonpromenad med hunden. Plötsligt så ser vi en polishelikopter cirkulerar lågt över vattenytan. En liten gummibåt med två män direkt under helikoptern. Båten tar sig in till land och helikoptern fortsätter cirkulera.

Vi går ner till vårat badställe och ser hur det flyter något i vattnet en bra bit ut. En annan båt puttrar fram till det som flyter och drar upp en svart plastsäck (tung) ur vattnet. Nu skenar ju fantasin lite och jag började fundera på vad det var som hände. Var det någon som hittat en styckad människa som flöt omkring där ute...var det likdelar de letade efter? För något letade de (poliserna) efter det var jag säker på.

Så när vi går vidare kommer en hund patrull där hundarna gick i fullt sök och poliserna hängde efter så gott det gick. Sedan kommer en skock poliser till (utan hund) och sprider ut sig i området. Båda broarna över till holmen stod det polisbilar och blockade av. Men det var inte avspärrat.

Väl hemma ser jag på nätet att det var en tjuvjakt som hade pågått och att de båda tjuvarna (männen i plastbåten) var gripna. De hade länsat en båt som låg i en hamn en kort bit därifrån.....

Nu är det arbetsvecka igen och jag hoppas mitt illamående snart går över...

Ett klädesplagg som jag i fjol köpte och kände mig snygg och bekväm i har i år blivit till något som jag inte alls tycker om att bära. Från favorit till sk*t.

Klart att det är Barbie som tar över min hjärna och tycker att man faktiskt inte kan ha på sig fjolårets modell i år. Nu skall man ju se helt annorlunda ut. Trots mina 41 år så styrs jag tydligen fortfarande av vad tidningar/magazin trycker upp i ansiktet på mig. Även om jag aldrig läser den typen av tidningar så lyckas de ändå tränga in bilderna i mitt huvud på något sätt. Och Barbie är inte sen att haka på.

Eller är det så att eftersom jag hade den på mig nästan hela ifjol sommar som gör att den känns sliten och inte ny och fin. Använd och begagnad. Slit och släng. Har sett mig själv för ofta i den stilen så att jag själv till och med har ledsnat.

Nya kläder känner man sig ju alltid finare i - även om det bara är en enkel t-shirt så känner man sig finare om den är ny och inte har haft några år i garderoben. 

Konstigt tycker i alla fall jag att det är!

Semestern tog slut bara så där ...poff. Och inte kändes det som semeser ens. Visst Norrland och Halland ger en alltid ro i själen. Fick träffa min familj och mina kära vänner B och E (min dotter). Men ändå är det som om någonting saknas för att det skall ha varit en riktig semester.

Kanske var det för att beskedet om Jaz gjorde oss smått lamslagna. En väntans tid. Kanske var det för att vi inte gjorde något nytt och fick nya upplevelser att dela och ha med oss in i höstmörkret. Kanske var det för att vi båda var så slut och trötta att vi inte orkade ha semester. Att vi inte var så glada av varandra som i fjol.

Vi fick vila. Men inte ny energi. Nu är allt tillbaka till den grå vardagen igen. Måste försöka hitta energin i den istället. Just nu befinner i alla fall jag mig i ett enda stort vakum. Snart går autopiloten på. Ni vet där ingenting längre spelar någon roll. Ingenting känns längre. Varken glädje, kärlek eller sorg. Kroppen utför det nödvändiga men hjärna och hjärta är avstängt. Vill inte vara där. Egalitetens land. Tycker inte om det.

Måste hitta vägen som leder mig från det landet inte till.

Folk säger att kvinnor är komplicerade...jag säger att män är det!!!! Varför skall det vara så svårt att bara säga rätt ut som det är???? Gå och dra på saker i månader och bara säga - det är inget. NEJ TACK!!!!

Att inte kunna klämma ur sig att fast nu behöver jag lite space och vara ifred...har mycket nu behöver vara lite själv. Skulle det vara så konstigt??? Det behöver väl alla!! Fast om man inte säger det utan bara agerar ut det så blir det en knut i magen istället. Andra tankar kommer....har han ledsnat? Har han blivit förälskad i någon annan?

Skadan blir skedd och jag hade tagit plats i tåget. Tåget på väg mot slutet. Sen fick jag förvisso ett sms som drog mig ur vagnen och nu står jag där på perrongen och väntar på nästa tåg. För helt övertygad är jag inte ännu. Om han bara hade sagt från början...då hade inte min tanke karusell dragit igång...men nu fins de där..tvivlen...vad är det egentligen???

Vill vara större än så - men är inte det. Han betyder för mycket för mig för att jag skall kunna vara en gigant. Rädslan att jag inte duger är stor. Rädslan att jag tråkar ut honom större. Jag vill att han skall bli glad av mig så som jag blir av honom. Det är  mitt bagage och mina rädslor. Jag vet att jag är överdrivet känslig på de områderna men jag har så många gånger försökt få honom att förstå att det är ok att känna nästan vad som helst bara han säger det.

För vet jag inget så kan jag inte annat än fantisera och måla väggarna. Ibland kan jag måla för bra. Så varför skall det vara så satans svårt att bara säga - att men nu behöver jag vara lite för mig själv och tänka lite. Istäället för att gå omkring och bli irriterad för allt....

Nu är jag en liten myra....fast det är en pissmyra... :-)

Var hos veterinären igen förra måndagen. Han sövde ner och tittade. Sen kunde han inte göra mer. Tumören har växt till sig kraftigt och sitter på sådana ställen att det inte går att göra nåt. Nu är det veckor vi räknar...kanske dagar.

När han inte har ätit på två dagar är det dags. Men han verkar lugn i sitt beslut och tillfreds med det som komma skall. Han och N har en plan. De har saker att göra. Han kommer tillbaka men inte förrän om minst 5 år. Då kommer han till mig igen. Jag skall visst ha en annan emellan. Det vet jag inte om jag orkar men det blir väl som vanligt att helt plötsligt så står man bara där med en hund fast man inte tänkt sig det.

Han vill ta en sista promenad och träffa sina kompisar en sista gång innan han går. Sen vill han gärna vara på landet i lugn o ro med bara oss. Var vi lägger honom spelar ingen roll...

Vet inte hur jag skall klara den/de där sista promenaderna när jag vet att det är för att ta avsked. Mina/hans vänner kommer att få gå på promenad där jag hulkar mig fram...men det är det han vill så så får det bli.

Jag är lite lugnare nu tack vara hans lugn men varje gång han hostar till eller sackar lite så knyter magen sig på mig. Norrland var bra för där kändes det som om det inte var sant...fast nu är vi här igen och varje natt gråter jag kudden full. Ligger och lyssnar på hans andetag...ibland blir jag tvungen att gå och peta på honom för att jag inte hör hans andning.

Det är tufft men ändå OK. Jag har en klok hund och han sprider sitt lugn till mig. Nu försöker jag njuta av varje stund tillsammans med honom och försöker utan att dalta att göra hans liv underbart.

Jag vet att han inte lämnar mig...vi ska hålla kontakten sa han...han o N. De är små filurer de där två....

Vet inte om det är luften i norrland eller tiden som gör att när jag kommer hem så är det alltid knut på hjärnan. Norrlandsångest har jag döpt det till. Även om vi har haft det toppen utan större kontroverser med mor o far så blir det ändå alltid ångest!

Jag har nog för mycket tid med mina egna tankar när jag är där uppe. Nu behöver jag få rensa och springa ifrån dem. Vad är meningen med allt?

Har i alla fall klurat ut varför man skaffar barn. Genom att skaffa barn tillsammans så får man något annat att tänka på än sin tvåsamhet. Man fokuserar på barnet och behöver inte längre märka när ens partner inte ser en eller vill lyssna på en längre. Barnet tar ju all uppmärksamhet. Om man själv börjar bli lite trött på sin partner så kan man själv ha världens bästa ursäkt - barnet!

Självförverkligande och självuppfyllande är detta barn. Vi andra som bara lever i parförhållande ser när den andre har lessnat och blir själva då med klump i magen och undrar om det skall gå över eller om h-vetet snart brakar lös. För det är det enda som man aldrig kan göra något åt. Har den andre väl lessnat så är du i en återvändsgränd. Men med ett barn så bara babblar du vidare om första stegen som togs och att den sa "ladita" i morse men ville inte äta sin gröt.

Japp, man får även ett nytt samtalsämne som båda är engagerade i. För när tiden och den stora grå vardagen har satt sina tänder i ett förhållande så vill man inte längre höra vad den andre har att säga. Man bryr sig helt enkelt inte. Men vad ens barn har gjort det vill man alltid veta oavsett vem som berättar.

Barn kanske ändå inte är helt och hållet av ondo ändå...kanske fyller de en viktig uppgift i förhållandet i alla fall...

Så många små saker att skriva om...men så lite ork att göra det! Så vad har då rört sig i mitt huvud den senaste veckan?

Jaz - såklart. På måndag är det dags igen. Har absolut ingen som helst aning om vad som skall hända. Vad de skall göra. Om det går att göra något. Mardrömmarna jagar mig på nätterna. Fast det är inte riktiga mardrömmar det är precis som om jag får en checklista med saker att tänka på inför måndag - för i drömmen dör han.
Tänk på att ha med någon som kan köra bilen så du tar dig hem när du brutit ihop. Tänk på att beställa särskild kremering. Tänk på att ta reda på vad och varför. En lista med 10 frågor att ställa...osv...

Någon har byggt en litet hus i en buske vid kyrkan. Med färgglada paraplyer, små gardiner och kinalampor som lyser när det blivit mörkt. Det är riktigt fint och jag blir glad när jag passerar. Klart jag inte roas av det faktum att här bor en uteliggare. Men av att se att någon varit kreaiv och byggt sitt lilla hus. Pyntat och fixat - gjort fint! Hoppas bara att de låter denna bo kvar där så länge den vill.

Kroppen strejkar! Blir så trött på denna eviga kamp med min kropp. Kan den inte bara ge upp och inse att hur mycket den än skriker så kommer jag ändå att måsta göra vissa saker. Om den istället samarbetar med mig så mår vi båda mycket bättre och framför allt jag blir piggare och gladare. Nu är vi där att den tycker att jag skall blöda varje gång jag rör på mig. Men det är inte riktigt som mens utan mer att efter promenaderna så kommer en skvätt...däremellan ingenting....konstigt!

Fästinarna gillar mig fortfarande...det satt en på K:s arm och jag riktigt såg hur den siktade in sig på att hoppa över på mig. Fast K hann stoppa den och lät den åka vatenrutschkana istället :-) Det tackar vi för!

Vad som händer framåt är helt beroende på hur det går i morgon. Hatar att inte kunna planera eller förbereda om vi skall bara sunka här hemma på semestern eller om vi kan åka någonstans....kattvakt, hundvakt...ingenting kan jag förbereda...för jag vet inte ännu...allt hänger på mardrömsdagen i morgon....