galnatanten

Somnade på soffan i går kväll...det resulterar alltid i att jag vaknar tidigt. I morse vaknade jag 06.30....jaja, gick upp och satte på kaffet...tog med mitt glas till soffan och tänkte att jag kan ju vila lite här och förströ mig med morgonTV om jag nu inte kan sova mer.

Fastnade i en film om ett par magiska basketskor. Hade man dem på sig så blev man superbäst. Killen som fick dem gick från usel spelare till proffs. Och naturligtvis så kom han mer och mer till insikt att det kanske inte var så viktigt att vara så bra egentligen utan att det var viktigare att vara sig själv och ta till vara på de saker han faktiskt var bra på utan skorna. (utan sens moral hade det ju inte blivit någon film ju...)

Men det roliga med en sån film som vänder sig till yngre tonåringar är att jag verkligen kan fastna i dem och bli glad av dem på riktigt. Det är så vackert med all moral... :-)

Igår var vi (min nya familj betående av Bronx, L och D) hos en homeopat för att jag och Bronx skulle få hjälp. Framförallt Bronx. Det fick vi. Bronx diagnostiserades med en hjärnskada någon typ av bokstavskombination orsakat av vacciner.

Jag blir så trött på vad vi gör mot våra djur! Hård avel som bryter ner generation efter generation. Vacciner, mediciner och för att inte tala om alla olika fästingmedel som de facto är rena nervgifter (om de inte är örtbaserade). Vi sätter på våra kärlekar gift som barn och gravida kvinnor inte får komma i närheten av pga riskerna. Galet!!!

Så resultatet blir fler och fler sjukdomar och som i detta fall hjärnskador. Inte undra på att stackars liten har svårt att stressa ner. Hans system fungerar inte och allt är vårat fel!!!! I länder där man inte vaccinerar finns inte dessa sjukdomar hos djuren!!!!

Nåväl, nu såg vi det i ung ålder och han kommer att få hjälp så att han kan leva ett lyckligt liv. Det går att fixa med rätt medel och rätt träning. Det är bra!

Så till mig....mitt har blivit kroniskt finns inte så mycket att göra...tack modern medecin och svensk läkarvård säger jag - bittert! Det känns faktiskt inte alls roligt någonstans. Jag kommer alltid att inte riktigt orka längre. Alltid ha besvär med värk i ansiktsnerven. Allt bara för att svensk vård inte har tid så det gick för lång tid och blev kroniskt.

Men jag skulle få något som kunde lindra besvären och jag fick även en ny tid för ordentlig genomgång. Mitt sista hopp ligger där att det faktiskt kanske finns något att göra om än så lite...

Men en sak är jag säker på i alla fall - jag kommer aldrig mer att vända mig till en läkare!!! Tappat allt förtroende för dem nu och känner mig bitter och väldigt ledsen....

Tänk så fort människor kan förstöra en så bra hund....
Min nya kärlek Bronx fick en helvetesvecka som resulterade i att han hamnade på en sån stressnivå att han inte längre hade en aning om vad han gjorde....

Husse o matte åkte på semester...in flyttar en familj utan hundvana och med mycket liv och stoj omkring. Liten 11 månaders blir helt förvirrad. Vet inte vilka reglar som gäller eller vad som händer. För varje dag som gick blev han bara mer och mer stressad...det hela slutar med att han releasar sin frustration med att tugga på människor (för då händer i alla fall något).

Ett par nedläggningar på rygg var allt som behövdes för att han skulle bli ohanterbar. Åh, vad jag önskar att Ceasar Milans program aldrig skulle nått svenska hundägare!

Fredag gick jag in och tog honom...helt sönderstressad...tuggade han även på mig så fort jag gick ner i varv...men efter 2 dagars intensiv stresshantering så lugnade han ner sig. Tack L och K för alla tips och råd och ork att lyssna på mina eviga samtal....men liten mår bra nu....

Nu har husse och matte kommit hem igen och bara på några timmar är han som vanligt igen. Liten tuss...tänk om han hade fortsatt vara med familjen (tror att det hade räckt med en timme till i deras sällskap)...då hade han kunnat vara farlig nu...

Så nu fortsätter övningarna med honom men med husse och matte hemma.

..på postorder!!!! Mina tidigare minnen från tonåren när man satt samlade i köket, mor, jag och syster, bläddrade i kataloger och valde kläder. Med iver rev man upp paketet somtog flera veckor att anlända och sedan byttes ivern till besvikelse. Ingenting såg ut som man tänkt sig...färg, material eller så satt inte kläderna alls som man hade sett i sitt inre...mer än hälften åkte tillbaka...

Men trots detta minne så tänkte jag att nej, jag orkar inte springa på stan och leta...jag kollar vad som finns på nätet...sen beställde jag...tre dagar senare kommer paketet och inte en pinal fick jag skicka tillbaka. Chockad över detta fenomen så är det inte utan att jag nog handlar så fler gånger.

Tydligen har jag fått en bättre insikt om vad som passar på min kropp och hur olika material ser ut....

Spännande!

Sorry folks, nu blir det ett till depp inlägg här. På nätterna just när jag skall somna kommer det. Tankarna som mal ner mig. Även om jag haft en bra dag och kväll så tar de ångestladdade tankarna över mig på natten. Jag ligger och jobbar intensivt med att släppa dem och omprogrammera mig. Men det tar timmar av min sömn och när en släpper kommer en annan.

Det är så skumt för som iförrgår natt så var jag lugn och harmonisk...hade renat mig och kände en värme och glädje i kroppen...slöt ögonen och skulle just nicka till...då kom de.

I natt förstår jag det bättre eftersom hela jag var i obalans...mannen fick sig en oförtjänt skopa så snart han kom hem. Inte för att han gjorde något men bara för att jag kunde...nattens tankar låg kvar i kroppen på mig och i ren frustration var jag bara tvungen att slå till - det är väldigt olikt mig.

Det är inte roligt att vara i min kropp just nu...ännu mer frustrerande måste det vara för min omgivning som jag hela tiden anklagar och överöser med bittra kommentarer. Jag vill inte det men det går inte att hejda. Jag vet inte riktigt vad det är för monster som jag har släppt lös inom mig....

Måste försöka bli fri från det...hitta kärnan och hitta en väg att försonas med den. Antingen bryta mina egna beteendemönster eller om inte det går lära mig att acceptera och leva med att det är så....

Längtar faktiskt lite efter att vara Barbie på heltid...bara yta...inget annat räknas....vad härligt att bara bry sig om det....

Japp, då ligger jag och krälar igen. Fast det är ju i alla fall inte en ingentingdag... Det hele triggades igång av en kommentar från sambon i går kväll. Även om han inte menade det som jag uppfattade så trampade han på en öm tå. Vi sitter i soffan och han suckar djupt och med ett syniskt leende säger han - ja, lördagkväll....

Jag spann lös på att det naturligtvis var att det var så tråkigt att umgås med mig som gjorde hans lördagkvälls misär. Fast vi inte setts på ett par helger då han har åkt till landet själv...och nu var han tvungen att umgås med mig...

Jag vet att det inte var så han menade och jag vet också att han har sagt så hundratals gånger och då har jag bara skrattat och hållt med. Jaja, det är inte detta som är den stora frågan...

Nu idag så snurrar det runt  runt i huvudet på mig...varför skall det vara så tråkigt att umgås med mig att ingen vill det om de inte behöver mig till något? (Jag vet att ni finns där några av er som det inte är så med). Men det händer ju hela tiden i alla mina förhållanden. Vad är det jag gör? Varje gång?

Det poppar också upp minnen från barndomen. Då när jag gick i 4 klass när mobbingen började på riktigt. Jag är ledsen över samma sak som nu. Förstår inte varför ingen vill vara med mig annat än om de inte har någon annan att vara med eller om de behöver något från mig. Jag är på väg till skolan och anförtror mig detta till Å. Frågar henne varför? Och vad jag kan göra åt saken?

Samma dag på väg hem från skolan...står de alla där. Någon säger något och jag svarar tillbaka...då kommer kommentaren - tror du att du är tuff nu? Tror du att vi vill vara med dig då om du gör så.... sen skrattar de.

Samma känslor bor i mig idag och har nog bott i mig sen den dagen. Sedan uppreper sig allt om och om igen...och jag förstår inte varför.

Jag är självständig och gör mina egna saker. Jag är mig själv och jag ändrar inte på mig för att passa in. Det gjorde jag inte då heller. jag sa nej till de saker jag inte ville vara med på..och hade mitt egna liv utanför skolan...utan dem.

Vad händer? Hur får jag stopp på det?

Vissa dagar är verkligen ingenting. De är inte bra, inte heller dåliga utan just ingenting. Bara en transportsträcka till nästa dag som förhoppningsvis är någonting.

Man fixar, pysslar och donar som vanligt och får saker gjort men ändå, på något sätt, väntar man bara på att dagen skall ta slut och man kan få påbörja nästa.

Jag tycker sämst om dessa dagar - de känns så onödiga på något sätt. Man lever inte den dan. Inte för att man helre gjort något annat eller för att man önskar att man skulle få göra något utan just för att de är ingenting.

Idag är en sådan dag. Men snart är klockan kväll så det är handla och laga middag kvar på denna dag sen kan jag få avsluta den och vänta på att vakna i morgon.

I morgon får nästan lov att bli någonting!

Orkar inte idag navelskåda mer...eller i alla fall inte tjata om det här på bloggen. Tankarna fortsätter ju att snurra så klart.

Nu är det vår har jag bestämt mig för och därmed gör jag Barbie glad. Var och klippte mig igår (har inte gjort det sen augusti). Barbie ler....

Idag har jag inlett våren. Det betyder målade tånaglar. Det är en tradition som jag lärt mig av min första svärmor. Hon sa alltid att nu är det dags att måla annars ser tårna ut som lik. Detta  skedde när isen gick (oftast runt 16 maj) men eftersom vi inte haft direkt någon is här så får det bli idag.

Ett evigt filande har morgonen bjudit på. Det är inte klokt hur knöliga tånaglar kan bli. Och nu sitter jag här med hallonröda tår och undrar om de verkligen ser mindre döda ut nu....

OK, nu har det gått en dag eller två till...jag är uppe ur det djupaste hålet. Vet inte riktigt om det är så att jag än en gång slagit på min mästerkonst att förtränga. Men frågan utkristalliserar sig mer och mer. Jag börjar få grepp på vad det är jag egentligen saknar.

Efter samtal med K så visste jag ju att det inte är själva samhörigheten i sig för jag gillar ju att glida mellan grupper och umgås med olika typer av människor. Olika typer av kunskap och olika typer av aktiviteter. Det i sig är stimulerande. Det vill jag ha! Jag är en solitär och jag vill vara det!

Efter ett annat möte med M som ställde helt andra frågor kom jag på att det ju inte heller är hjälp jag vill ha. Jag kan till och med hålla med henne när hon säger till mig att jag måste ju förstå att jag är viktig för många människor för att det dras så många till mig.

Även när hon säger att när jag avböjer hjälp från andra så gör jag det med en sån integritet så att man faktiskt backar. Ja, det är sant. Det är även sant att jag avböjer för att jag inte vill ha hjälp.

Nu börjar vi närma oss. Efter ett samtal med D idag (som ju känner mig så väl) så blev det hela klart. Det är inte hjälpen eller uppmärksamheten jag saknar. Ej heller samhörigheten. Utan en mycket svårare känsla att sätta ord på - jag skall göra ett försök.

Många människor söker sig till mig för att få hjälp, stöd och råd. De kommer till mig när de är svaga och de har förtroende och tillit till mig. Det är något jag värdesätter högt och jag gör vad jag kan att stötta oavsett vad deras val blir. Så långt är det bra...

Men det händer inte lika ofta att de kommer till mig bara för att vara med mig, inte för mina råd och min stöttning utan helt enkelt bara för att umgås med MIG som jag är just då för den jag är inte för vad jag ger dem eller gör för dem...

Där ligger kärnan. Den är svår att ta på för det är en känsla. Med det vill jag inte säga att jag vill att de skall ringa mig stup i kvarten och dyka upp hemma hos mig varje kväll...men att få känna känslan av att någon söker mitt sällskap för mig och inte för det jag gör. Att det är min person som de vill "ha" inte mina ord eller handlingar.

Nu vet jag att det är svårt att separera person från ord och handling för de hör lite ihop. Men jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar...det är så diffust...det är ju bara en känsla....

Glad vår på er!

Ja, vem är jag? Galen säger många fast det tror jag nog beror mycket på att jag gör det som jag vill göra och låter inte normer och borden styra mina val. Dessutom törs jag säga de saker som många andra bara tänker. Alla de där löjliga tankarna och frågorna man har...

Tant - ja, faktiskt. Vill vara det i alla fall! 41 år och längtar till 80! Livet blir bara härligare och härligare. Visst bekymren är större och ansvaret större. Men tänk på allt fantastiskt man fått erfara och alla människor man mött som har berikat livet. Hur mycket mer har man inte fått träffa och vara med om när man är 80!!!

Kommer från norrland med fötterna på jorden. Flyttade till Stockholm -89 för attt utbilda mig (så ovanligt). Hatade staden de första tre åren men har nu hittat mina oaser och vänner så nu kan jag inte vara utan den. Har större delen av mitt liv jobbat med reklam men för snart fem år sedan hoppade jag av den karusellen. Idag är jag mångsysslare. Större delen av mina dagar ägnar jag år djur och deras välbefinnande. Har själv 2 katter och en hund. Skolar om mig och jobbar med kostrådgivning och alternativa behandlingar för främst djur men människor också.

Så från att gå omkring i fina kostymer till att alltid bära fleece. Men det känns skönt. Även om man vissa dagar kan känna att det vore roligt att känna sig snygg på jobbet. Inte alltid gå omkring med kläder fulla av lera och hundslem. Men min kropp jublar i de bekväma, varma, oömma kläderna och fotriktiga skorna. :-)

Eller som min sambo så bra uttrycker sig: Men du jobbar ju med djur och då behöver man inte bry sig om hur man ser ut!