Supersäljare!?
Efter beskedet om att mitt tillstånd var kroniskt behövde jag pigga upp mig lite så jag stegar glatt in på en av mina favoritklädbutiker för att plocka på mig lite materialistisk lycka.
Två steg inne i butiken kommer en ung (kan han ens ha varit 20) pojke och frågar om jag vill ha hjälp. Först säger jag nej men ångrar mig och beskriver vilken typ av jeans jag är på jakt efter. Han letar genast fram ett par - jag provar och de passar...sen vill jag bara strosa omkring lite för att se...känna och kanske till och med lukta på lite ndra saker de har i butiken. Utan hans hjälp.
Ja, visst det går bra (säger han), säg bara till om du vill att jag skall ta ned något åt dig (eftersom en del kläder hänger under taket). Visst säger jag och börjar vandra runt och känna.
Så råkar min hand sträcka sig upp mot en klänning som jag bara ville känna lite på. Genast hör jag...ska jag ta ner den åt dig?
Jag får panik på sånt! Att hela tiden vara på passad och inte få gå runt i lugn och ro. Jag blir stressad för jag vågar inte riktigt känna och titta på allt bara för att slippa undan att bli servad. Lämna mig i fred...vill jag bara skrika...
Jag vet, han gör sitt jobb (säkert bra också) och de håller en hög service men man måste också ge kunderna lite utrymme att själv få ströva och fundera. I alla fall när man ber om det...
Tycker jag...faktiskt!