galnatanten

Läste en artikel skriven av Robert Hahn, läkare och chef för forskning i Salem, Nykvarn, Södertälje. Det finns en liten grupp män (såklart) som har utsett sig själva till att bedöma vad som är äkta vetenskap och vad som är pseudovetenskap. När de upptäcker någon forskare som ägnar sig åt det de kallar oveteskapligt så ringer de upp vederbörande och dennes institution...

Detta ger forskare en rädsla/skräck för att forska kring ännu inte förklarade metoder (alternativmedicin). De får institutionerna att inte välkomna dessa forskare och dra in anslag. Dessutom kan dessa forskare få svårt att få nya tjänster efter dylik forskning. Så för att få forska bör man vara humanistiskt intresserad ateist för att ha större chans till jobb och anslag.

Dessutom delar de ut ett pris till årets "förvillare". Det skamfyllda priset får någon som de anser lyckats bäst med att sprida pseudovetenskap. Naturligtvis är dagstidningarna snabba på att plocka upp denna nesa och sprida ut vilken forskare som anses vara sveriges största clown.

Men jag undrar är det inte meningen att den här typen av forskning skall ge oss mer kunskap om hur olika faktorer kan påverka vårat välbefinnande? Är det inte av intresse att undersöka om det finns någon biologisk/kvantfysisk förklaring till dessa fenomen som vi inte förstår? Inte bara gå in med föreställningen att det är humbug.

Det var inte länge sedan alla forskare trodde att jorden var platt heller. Det som stör mig mest är att när man läser deras kommentarer så kommer inte de heller med någon motbevisande vetenskaplig forskning utan bara raljerar över andra forskares rön med väldigt begränsat ordförråd - bluff/skojare osv.

Deras egna uppfattning saknar även den vetenskapligt belägg utan bygger på rena gissningar tex så säger de att andlighet är en missuppfattning i hjärnan; Minnen från tidigare liv avfärdas som drömmar. Jag skulle gärna ta del av den vetenskapliga forskning som ligger bakom de uttalandena!!!

Men det som jag finner mest skrämmande är att de får lov att sitta och skriva läroböcker där de pekar ut "ovetenskapliga forskare" enligt deras mening. Snacka om att skrämma folk till tystnad!

För det kommer faktiskt vetenskapliga forskningsrön som understödjer det som alternativmedicinen vetat länge. För ca ett år sedan ringer en vän till mig (som för övrigt inte alls tror på alternativmedicin) och bara måste berätta att under en biologilektion (hon läser genbiologi på universitetet) rusar hennes kemilärare in och utbrister "det har skett ett enormt framsteg inom forskning! Detta är framtiden!!!". Då hade man hittat att celler bär med sig ett minne.

Det har vi som håller på med healing vetat i alla tider.

Hur kan man vara så förmäten att man med ett fnys avfärdar metoder som används i alla tider inom alla kulturer som bluff och placebo? Varför inte forska mer inom detta och ta reda på om jorden är rund eller platt istället?

FY SKÄMS!

* Organisationen heter Föreningen Vetenskap och Folkbildning har sitt högsäte på KTH. Deras hemsides adress är www.vof.se

Så är det bara! K och U får inte läsa mer av detta inlägg! Jag tackar för visat intresse pussar på er båda och vi ses i morgon!!!

Ja, tyvärr så handlar det om min härliga kropp igen! Njurarna har nu tagit sig i kragen men körtlarna har istället svällt upp...undrar hur många varv det ska gå innan det ger upp och lämnar kroppen? Jag kommer envist att fortsätta köra på!

Ryggen har ju inte blivit bättre av att idag åka till Plantagen och inhandla 20 st 50 liters säckar med jord och bära in dem till gården för morgondagens tömmande av blomlådor. Undrar vad ryggen säger om att stå och gräva jord några timmar i morgon?

Nackspärren hugger som knivar och ländryggen med....det har vidare gett mig en sån där huvudvärk som inte går av för hackor. Ja ja, en klok man sa en gång "Man ska slita ut en generation i taget och nu är det min tur".

En annan sa till mig igår efter det att jag nekat en middag hos henne på grund av att jag vill vila de tillfällen jag har "Du är ingen Norrlänning - en norrlänning sliter ut sig men har ändå alltid tid och sitt hjärta öppet"

Ja, kanske är jag då en pseudonorrlänning....för jag orkar verkligen inte umgås med andra än mina närmaste vänner och de jag vill just nu. Orkar inte sitta på en middag med en person som nöter ner mig och som jag inte ser som min vän...som jag bara alltid har varit artigt trevlig mot för att hon är kund där jag jobbar. Vill faktiskt inte ha henne som nära vän...(är jag elak då?)

jaja...ska sluta kräka gnäll snart...fast det är rätt skönt att kunna göra det någonstans....

Vet inte varför men en viss tystnad gör mig illa till mods. Ja, jag pratar om sambon. Fast egentligen är det bara i mitt huvud det blir fel. Men vissa dagar när jag kommer hem (kommer alltid hem sist eftersom jag jobbar till 21) så frågar jag ju alltid hur det är...jag får ett väldigt tyst "hm" till svar. Tonläget är alltid det samma så det blir svårt att avgöra om det betyder "Hm, det är bra" eller "Hm, det är inte så bra".

Sen sätter jag mig i samma rum och vill bara checka av dagen. Får inte en blick och nödbedda "hm" eller "ja" till svar om några alls. Jag vet (för det har jag lärt mig nu) att det oftast beror på att han har haft mycket på jobbet, är trött eller så. Det är OK för mig men jag önskar bara att han istället för att stänga av helt kunde säga "Det har varit mycket/Jag är såå trött så låt mig bara vara ifred ett tag"

När han inte säger något så blir det istället så att jag frågar om det är nåt? Vilket måste irritera ihjäl honom! Om man vill vara ifred så är ju det sista man vill att någon skall vara på och fråga hela tiden. Då blir jag sån att jag säger OK och lämnar honom ifred och sköter mitt i något annat rum. Pratar inte mer och håller mig på min kant - stänger av lite jag också.

Då blir det han som frågar om det är nåt? Och jag som svarar "Inget" och blir fåordig. Och när jag har stängt av så vet inte jag riktigt när det är dags att slå på igen. Om det är OK att pussa godnatt i pannan eller om jag skall lägga mig på min egna kant och fortsätta låta vara ifred. Jag gör det senare för att jag är för rädd att få den minsta lilla avvisande signal i det läget. För då skulle jag spinna lös under natten och ligga och fundera på om jag sagt eller gjort något dumt.

Knasigt va?

...även om  jag ändå hellre tar en sanning som sårar än en lögn så finns där vissa sanningar man inte vill höra. Vi var hos veterinären idag. Jag och pojken. Han har haft problem med ett sår i munnen som har haft svårt att läka. Eller har läkt och kommit tillbaka hela tiden.

Tänkte kolla för säkerhets skull...det som en gång var ett sår efter en knöl han bitit bort är nu en tumör stor som en pingisboll. Den ligger precis bakom de två sista tuggtänderna...den nedre lite inbäddad i den. Så han biter sig i den allt emellanåt..den varar och blodar då...

Vet inte om den är ond eller god men någonstans så spelar det ingen roll. Beslutet måste ändå fattas. Riskbedömningen måste göras och jag måste ta beslutet. Operation eller inte. 10 år gammal herre..stora risker...kanske blir han sämre efteråt...är det vär det? Hur mycket bättre kan han bli? Hur snabbt växer tumören?

Kan jag få någon ört eller homeopatmedel att hindra tillväxten så att det inte blir värre än vad det är idag? Hur mycket kan min healing hjälpa? Skulle vilja ha svar innan jag tar beslutet för tiden finns inte att först testa och se innan beslutet fattas....det finns de som kan bemästra tiden...åh vad jag skulle vilja vara en sådan nu...

Nu är han en glad och pigg herre som piper lite när tumören hamnar mellan tänderna. Men annars mår han toppen! Efter en operation kan han bli jättedålig. Eller kanske inte bra alls. Nu är han ju lycklig...

1-2 år till med pip ibland eller 3 år till med sämre allmäntillstånd?

Vill inte ta den här typen av beslut för jag kommer alltid att undra om beslutet var rätt oavsett vilket jag fattar.

Försöker att inte tänka tanken - men vad ska jag göra utan honom. Det skär genom hela kroppen på mig! Försöker att inte låta den tanken ta mig - var stark - ta det när det kommer - men den kommer och jag knäcker ihop i duschen. Ta mig istället! Inte honom!!!

Vill inte gråta nu..vill spara det till sen...inte ta ut i förväg. Men 10 år är mycket för en rottis även om han inte har gråa hår ännu. Jag har inte velat inse det eftersom han är så glad och pigg och UTAN direkta krämpor. Vi går fortfarande långa promenader i skogen...men han piper lite när han öppnar munnen för mycket....har inte velat se det. Nu kastas det i ansiktet på mig och hela jag blir tras...



Lilla hjärtat...

1) Lita ALDRIG på vad en arbetsförmedlare säger till dig - det krävs att du lär dig alla regler som finns för att vara säker på vad som är rätt. Dvs utbilda dig till arbetsförmedlare - eller förresten det hjälper ju inte för de vet ju inte...

2) Tro inte att du har samma handläggare mer än 1 max 2 möten/kontakter så lägg inte ner någon tid att skapa någon som helst relation.

3) Tro inte att de ska veta vem som är din handledare. Och eftersom inte de vet så kan de ju självklart inte meddela dig vid byten eller ens bokade möten. Lär dig alla namnen och ha med dig en lista och bocka av dem en efter en....så ser du vilka som är kvar att bli din nya handledare. Efter en 5 möten så finns där inte så många namn kvar att fråga efter...

4) Klara dig ALDRIG NÅGONSIN själv! Sök alla bidrag och var samhället till den störste beslastningen du bara kan. För om du aldrig sökt hjälp så kommer du aldrig att få någon heller...

5) Är du arbetslös - var arbetslös. Skaffa inte timanställning eller deltidsjobb - då åker du ut och med det får du ingen hjälp - för du har ju lyckats med någonting. Sen vet de inte vad de skall göra med någon som fått lite jobb. De vet bara hur man gör med de som jobbar heltid - för där behöver de inte göra någonting.

Så, när jag blir rik skall jag donera en gigantisk summa pengar som är öronmärkta för utbildning av AF:s personal. Med utbildningen ställs krav (något som de inte känner till) och uppföljningar.

Eller kanske starta en egen arbetsförmedling! Får det verkligen vara så här???

Jag har aldrig under mina 40 år stött på så oproffsig och okunnig personal som jag gjort hos AF. Bara en av mina handläggare (som jag fick ha i 2 månader) har varit kunnig. Tack Edna! Det borde finnas fler som du!!!

Heja Sverige!!!!

Nej, nu vill jag veta vem det är!!! Vem som varje morgon smyger omkring och vrider fram klockan. Jag stiger upp samma tid som jag brukar. Gör mig en kopp kaffe, diskar, ställer mig i duschen, fixar lite och ska ut med hunden.
Normalt kommer jag ut med hunden kl 9 för våran långpromenad. Men sista veckan har klockan helt plötsligt stått på 10 när jag går ut!

Vad händer? Det är som om jag var fast i en seg massa och rör mig i ultrarapid. Själv upplever jag det inte så men eftersom samma saker som jag alltid gör tar en timme längre nu så måste det ju vara så. Eller lider jag av insomnia och sover bort en timme vid diskbänken eller i duschen?

Förstår verkligen inte. Det irriterar mig för hemmet blir ett större och större katastrofområde och jag hinner inte med. Promenaderna blir stressigare och jag får springa till jobbet om jag ska hinna få med mig lunch. Eller så får jag skippa lunchen och hoppas att någon välvillig person kommer in som kan handla åt mig.

Kan denna någon sluta vrida på klockan nu!! Jag vill ha tillbaka mina gamla mornar. De som gör att hemmet är fint när jag kommer hem från jobbet.

Eller kan någon inte vrida klockan år andra hållet? Så jag får mer tid? Det skulle verkligen behövas nu!!!

OK, ibland säger min kropp till mig att nu får det faktiskt vara nog. Sadan gör den allt som går för att få mig att fatta att den kanske inte riktigt orkar med i samma tempo som den orkade för 20 år sedan.

När jag fortfarande inte lyssnar tar den tag i mig med hårdhandskarna. Fösta gången den riktigt ville påvisa min ålder så samarbetade den med alla sinnerna. Det var för ca ett år sedan. Det startade kvällen innan jag skulle fylla 40. För att göra Barbie lite glad så hade jag snabbt rusat in i en affär och köpt mörkbrun hårfärg. Trodde jag i alla fall. Den visade sig vara i och för sig mörk men med starkt lila inslag.

Sedan på morgonen på min stora dag vaknar jag med stora smärtor - hemmoröjder! Lila hår och hemmoröjder!!! Kunde kroppen vara tydligare i sitt budskap? Den fullkomligt skrek åt mig - FATTA!!! DU ÄR GAMMAL!!!!!

Nu har den sagt ifån igen. I gårkväll kollapsade min kropp i värk och till och med filten i soffan kändes som en stor sten som låg på mig. Den skavde och tryckte på mig. Höll på att få tokspel på värken och minsta lilla rörelse gav mig såna smärtor som inte går att beskriva. Till och med rörelser från hunden eller katten värkte i mig.

Sen vaknade jag så klart med hemmoröjder i morse! Tack då! Kroppen jag fattar! Men ibland så måste jag bara köra lite hårdare. Det går inte annars.

Men jag har en ny fin skrivare i alla fall....

Jag bad om ett mirakel. Aldrig har mitt hjärta så intensivt bett om ett mirakel - det kom inte. Hade jag kunnat göra mer? Skulle jag ha varit vaken i fler timmar och jobbat mer med henne? En alldeles underbar liten katthona S fick i sig någonting giftigt som ledde till akut njursvikt.

Veterinärens uppmätning på njurfunktionen stämde med de siffror jag fått så jag måste ju haft kontakt. Jag jobbade och jobbade i timmar varje dag. Aldrig har ett djur tagit tag i mitt hjärta så mycket. Aldrig har jag velat laga allt så starkt. Det gick inte en vaken minut utan att jag tänkte på att skicka kärlek och kraft till den lilla. Min omgivning blev galen för att jag varit så okoncentrerad...tänkte hela tiden på S och hennes högsta bästa.

Vaknade varje halvtimme och skickade till henne. Satt minst 4-5 timmar koncentrerat och försökte laga allt jag orkade. I går kväll så fick jag inte mer. Hon behövde vila sa de...jag väntade någon timme och försökte igen...då fick jag inte gå in och laga utan då fick jag bara sända mjukt lugnande kärleksfullt ljus till henne. Hon orkade inte ta emot mer.

När jag senare gick och la mig så var det samma sak...hon behövde vila nu sa de...kanske skulle jag ha anat att de menade vila länge...men jag ville inte...jag ville laga...fick inte. Så det sista hon fick när jag la mig var kärlek massor med kärlek och lugnande rogivande ljus.

Sen somnade jag. Kl 2 i natt fick jag ett sms med orden - S svarar inte på behandlingen utan har blivit mycket sämre. Kreatininvärdet höjts från skyhöga 1000 till 1500: Bara låta henne somna in. Sänd henne vår kärlek!
Det kändes som om hjärtat slets ur kroppen på mig. Jag skickade kärlek och lugn så att hon skulle hitta rätt. Denna lilla varelse som kom in och tog mitt hjärta på 3 dagar.

Kan inte låta bli att undra om det fanns något mer jag hade kunnat gjort. Skulle jag hållt mig vaken och försökt igen? Samlat alla mina gelikar och med samlad kraft hjälpt henne? Kontaktat någon annan med andra metoder? LIFE maskinen hade den hjälpt - varför äger jag inte en sådan? Eller var det bara dags för henne nu?

Jag ville så gärna ha ett mirakel - men det kom inte!

Nu går mina tankar till den underbara familj S bodde hos. Kärlek skickas till dem.

Lilla S sov gott och kom snart tillbaka igen!

Hade en intressant diskussion med en kattägare i parken här om dagen. Han var på väg in i parken med sin katt i koppel. Vi gick långsamt på väg bort från honom och hans katt. Hundarna som båda är kattvana (jag har två katter hemma och Jaz bästa kompis J är van sen valpben)...noterade inte ens katten. De gick med oss och nosade omkring i gräset.

Då börjar mannen skrika och lyfte upp sin katt. Han menade att hundarna skrämde katten och att de skulle äta upp den. Nu vet jag (som har två katter och hund) att den enda chans en hund har mot en katt är om den får tag i katten bakifrån över ryggen - annars är hunden chanslös.

Vi sa lite lungnande till honom att han inte behövde vara orolig för att vi dels snart var borta ur sikt och dels att våra hundar inte bryr sig nämnvärt om katter för att de har katter hemma. Så tog vi in våra hundar för att lungna mannen och ökade på stegen så att katten och mannen skulle få vara lugna.

Mannen ger sig inte utan fortsätter vråla. Nu skriker han det som faktiskt blev ganska roligt "Min katt är livrädd för lösa hundar så ni måste koppla dem". Nog för att katter ät intelligenta varelser men jag har väldigt svårt att tro att en katt skulle vara mer rädd för en lös hund än för en kopplad. Eller att det skulle göra skillnad. En kopplad hund som är på katten skrämmer nog lika mycket som en lös. Lika så en lös hund som visar respekt och går sakta en bra bit ifrån katten skrämmer nog mindre än en kopplad ivrig...

Men tydligen kunde hans katt veta skillnad att bara vara rädd för okopplade hundar...intressant!

En annan liten rolig anekdot hände i samma park för två somrar sedan. Det var Jaz och J som var ute med J:s matte. Hon står och pratar med några andra hundägare om hur tråkigt det är med alla picknick folk som inte har vett att städa upp efter sig. Att varje lördag och söndag morgon ser parken ut som en soptipp. Då kommer en äldre man förbi (eller kvinna) och lägger in en ilsken replik i debatten - det är alla lösa grillande hundar som skräpar ner i parken!

Jag får ju direkt bilder i huvudet på hur hundarna smyger ut om natten när vi människor inte ser. Sitter vid sina engångsgrillar och berättar roliga historier för varandra. Undrar om inte någon av dem också har en gitarr med sig. Kanske spelar de kubb också....

Lär din hund plocka upp efter grillningen (för säkerhets skull...)

OK! Som ni flitiga läsare sett så har de flesta helger gått åt till att arbeta på landet. Detta i sin tur medför vissa konsekvenser i form av överfull tvättunna. Men det är sådana saker som man alltid kan fixa - Barbie gillar detta sätt att fixa saker på. Man köper nytt!

MEN att få köpa sockar (i bomull) storlek 37 verkar vara omöjligt. Ja, jag är så pass snål att jag vill köpa ett storpack (5 par för 49:- eller liknande). Tycker inte att det är värt 50kr per sockpar. Fast då skall man tydligen ha rosa, lila, bruna, blå och i bästa fall ett par svarta. Varför???? Får man inte som tjej ha svarta sockor? Eller bara om man har större fötter (eller så små att man kan ha barnstorlekar). Jag vill inte ha illrosa/lila sockar!! Inte heller sockar med björnen baloo eller nalle phu på. Vill ha ett par hederliga svarta sockar i bomull som inte kostar skjortan. Att det ska va så svårt...

Lika svårt verkar det att vara att få tag i ett par jeans som jag gillar. Har för närvarande ett par som passar och 20 par som är för stora. Ett par av de 20 kan jag ha i nödfall...med lång tröja som döljer hänget. Annars så är jag kär i alla 20 par. Jeans är som bilar man utvecklar en intim kärleksrealtion till dem. Har svår separationsångest om man blir tvungen att kasta ett par.

Ack, om jag bara kunde hantera en symaskin. Hålla i hammare, kakla, tapetsera, måla, köra motorsåg - inga problem....men sy! Hur kan det vara så förtvivlat svårt? Det är så lite som behövs så har jag fullt med snygga älskvärda jeans i precis de färger och tvättar jag vill ha....1-3 cm...har provat tvätta för varmt och tumla men det hjälper inte....

Måste gå sykurs...eller ta tid att lämna in till någon skräddare...

SUCK!

För att anlägga en rabatt krävs stort tålamod och stark rygg!!! Har idag tagit tag i "stenröset" på landet. Det med högt vilt växande gräs och några små blommor där emellan. Där sa jag förra helgen. Där vill jag rensa upp och göra en snygg blomsterodling mellan stenarna.

Det började jag med idag. Men på dessa stenar fanns endast några centimeter jord...detta medförde att det inte gick att använda spade för att vända gräset. Nej, så lätt får det inte vara. Jag har stått och för hand dragit upp grässtrå efter grässtrå. Ryggen gillade inte det alls. 4 timmar har jag jobbat med gräset. Framför mig har jag hela tiden sett min far som varje år sitter med pincett och planterar frö efter frö i sina rabatter i timmar utan att vara nära att gråta eller ge upp. Eller morfar som upp till 90 års ålder rensade en hel åker stort potatisland för hand.

Men tyvärr det tålamodet hade inte jag och framförallt inte min rygg. Tog bort det värsta. Men de gräsrötter som inte gick att slita upp med bara händerna eller som jag inte hade kraft nog att hacka upp med den lilla trädgårdsspaden (ni vet en sån där med kratta på ena sidan och minispade på andra) de fick vara kvar.

Tänkte att nej det här går inte. Jag får gå varje helg och plocka gräs tills det ger upp och slutar växa. Kommer säkerligen att svära över detta beslut men just idag kändes det som det enda rätta.

Det tog tid för jag hittade så många olika saker där i gräset. Blommor som var satta för många år sedan som jag försökte rädda. (det har nog varit blombänk där tidigare - för en tio år sedan man som ingen orkat pyssla om riktigt ordentligt). Ett spindelbo. Spindlar har många barn - det fullständigt kryllade av spindelbabysar - då blev det ett bry för mig att hitta ett nytt hem till dem. Och nya hem till sniglar som låg där. Sen fanns det flera svarta små maskar som sov räv - vet inte vad det var för några så de fick bo kvar. Hoppas de gillar den nya jorden bara.

Men nu är det gjort - halvdant förvisso. Lökar och frön är sådda i ny härlig mulla. Det ser bra ut - även om gräset hade arbetat sig upp genom jorden redan en halvtimme efter det jag var klar. Ska vänta några veckor och sedan skall även några kryddor sättas i ett hörn som jag sparat. Hoppas det gror och blir annat än gräs.....

Ryggen orkar inte en omgång till...aj...

...inte när man är trött i alla fall. Jag blir som en fräsande huggorm när jag är riktigt slut. Spelar ingen roll vad man egentligen säger. Allt kommer ut som ett enda stort fräs! Tonfallet blir riktigt surt och sådana där små ord slinker med i meningarna. Istället för - Ja, det kan vi göra! Blir det - Ja, det kan vi VÄL göra. Eller - visst - istället för - ja.

Vet inte varför men hjärnan bara lägger till de där små pikande orden. Det svåra är att jag verkligen inte menar så. Det bara blir. Sedan spelar det ingen roll att jag förklarar att jag verkligen inte är sur utan bara trött och att tonfallet blir helt galet. För att under tiden jag förklarar så är tonfallet riktigt rävigt surt.

Ett moment 22. För varje gång jag försöker övertyga att jag inte menar så som det låter så tryter tålamodet och desto surare blir tonfallet. Mitt tålamod blir lika med noll när jag är trött. Vill ha snabba beslut och snabb handling. Jättebra när det är svåra beslut som vad vi ska äta till middag, skall fattas. Skäms verkligen över mig själv.

Ju tröttare jag är desto mer unge blir jag. Om man till exempel väcker mig just när jag somnat så kan jag till och med fälla ut surisen och stampa med foten i golvet. Rynkar ihop hela ansiktet till ett russin och gnyr om jag blir störd...även om den som stör mig gör det av välmening.

Känns det igen?

Jag känner i alla fall några som blir så här fast inte av trötthet utan av hunger. :-)

Är det fixbart? Eller måste den stackars omgivningen bara lära sig att stå ut med den unge jag blir? Kan bli lite knöligt då om jag är trött och den andra hungrig eller lika trött....

Det gäller att synka rätt!

Just nu går ingenting min väg. Även om det bara är små saker som jä**as så blir jag alldeles utmattad. Att inte ens det enkla ska kunna funka.

1) Veterinären som jag vill besöka med hunden har inte tid förrän 24 maj.

2) Jobbet väntar på en bild från mig - sladden till kameran för att kunna ta över bilderna till datorn är bortblåst. (tror att sambon vid något tillfälle bara öst ner den i en påse och burit upp på vinden....) Den bärbara som skall kunna läsa den här typen av kort kan läsa nästan alla bilder utom de jag behöver (vet inte varför?)

3) A-kassan och Arbetsförmedlingen strular som vanligt. Verkar inte riktigt som om de vet vad den andra hr för rutiner och säger hela tiden olika saker till mig. Vilket resulterar i att jag står utan ersättning tills de har kommit överens. TACK!

4) Almenackan är full med måsten som jag inte vill: vårstädning i huset, årstämma där jag tydligen ska sitta ordförande (oombedd).

5) Hemmet är ett katastrofområde

6) Får inte ihop alla datum för de kurser jag skall gå eller de jag skall hålla

7) Inbjuden på middagar jag inte vill gå på

8) Vänner mår dåligt

9) Hundar får bakslag och mår dåligt (inklusive min!!!)

Kan inte allt bara lösa sig? Måste varje liten pryl explodera i mitt ansikte? Väntar på den där räkmackan till i alla fall en punkt på listan...kan inte sladden dyka upp eller datorn läsa kortet? Bara något litet som kan få flyta på...begär inga stora under just nu...bara lite flyt....snälla...

Tråkiga saker händer ibland i djurens värld. I går råkade ett vilset rådjur hamna inne i stan och på det populära hundrastningsområdet Långholmen. Det är klart att den inte visste att den var på den sida man får ha sina hundar lösa. Eller att just den parken alltid är full med hundar.

Det slutade med en tragedi där rådjuret fick betala med sitt liv. Alla vi som går där är berörda och sörjer rådjurets grymma öde. Blev jagad av två utpräglade jakthundar (en greyhound och en ridgeback). De kunde inte motstå sina instinkter utan triggades av rådjurets flykt och följde efter. Men det är just det det är djur vi pratar om.

Samma öde som rådjuret gick till mötes berömmer vi våra katter för när de rensar gården från möss. De leker med sitt byte och dödar inte förrän de ledsnat på leken. Det är grymt.

Jag förstår att det ser och låter mycket värre när ett rådjur skriker och slits i stycken än när en mus piper. Dessutom håller vi rådjuren närmare våra hjärtan än vad vi gör med råttor och eventuellt fåglar. Det är en otäck syn. Fruktansvärt. Men vi får aldrig glömma att dur är djur och deras instinkter ibland tar över. Sedan kan man ju önska att man som hundförare ska ha en sån kontakt med sitt djur att sådant här aldrig händer. Men det är som att be en tonårsmor att garantera att ens tonårsdotter inte gör bus, kommer hem sent eller svär.

Jag lider med det förvirrade rådjuret och de stackare som fick se massakern. Men jag kan också se orsaken till varför det hände och förstå. Kan inte helt skylla på hunden.

Fick frågan idag när jag var på promenad "Vad tror du Eva som kan så mycket om hundar. Hade detta kunnat förhindrats?" Har funderat på detta hela dagen. Hade man kunnat stoppa ett djur som gått så in i sin instinkt? Nej tror inte det. Hade matte/husse kunnat förhindra att ett vilset rådjur skuttade fram framför deras hund och drog iväg och triggade igång instinkten? Nej, knappast. Det är inte ens så att det är vanligt att det finns rådjur i denna park så man hade inte ens kunnat förutspå händelsen.

Olyckor händer i djurens värld. Det är högst beklagligt och grymt att se för eventuella åskådare. Men det är deras natur. Vi berömmer det ena djuret för samma handlande som vi bannar det andra...

Vilka är vi att döma vad som är rätt eller fel?

Mus eller rådjur?

Äntligen är den sista pinnen eldad! Ser åter igen ut som om jag river mig själv på armarna - snygg! Det svider och sitter fullt med taggar kvar i benen...de har gått av så jag kan inte få ut vissa av dem. Däremot så bildar de fina små knölar som ömmar när man råkar komma åt dem..

Sambon föreslog på väg hem att vi skulle skaffa en urna och hälla anskan i och förvara på spiskransen. Adelsöhäcken 2007. Som en påminnelse att vi aldrig mer skall plantera en sådan häck och framför allt inte såga ner hela. Det är en god tanke...

Nu har vi bara roliga saker kvar att fixa där ute. en örtträdgård och jag skall göra ett blomarrangemang i ett stenröse. Lite slit men roligt för att det kommer att bli såååå fint. Kanske till och med ett jordgubbsland - gott!!!

Nyduschad och nyäten sitter jag faktiskt just nu och känner mig ganska nöjd. Ett gott dagsverke kommer att ge en god natts sömn (hoppas jag).

Sov gott alla!

Barbie har äntligen blivit lugnare! Hon tog mig till frissan igår. Kan väl hålla med henne om att det verkligen var på tiden (9 månader sedan sist). Där inne tog hon över helt. Resultatet blev 3-4 dm kortare hår färgat i rött och svart. Men måste erkänna att även jag är fantastiskt nöjd!! Äntligen en frisyr igen och inte bara hår. Ok, vi får se om jag kan sköta den nu när jag inte kan rädda dagen med att sätta upp i tofs...

Var trött, såååååå otroligt trött när jag gick till frissan men piggade faktiskt på mig under tiden hon pysslade. Pyssel är nog väldans bra! (K! kanske du skall unna dig att någon pysslar om dig!!! Det både behöver du och det är du värd!!!) Så med ett litet  fånigt leende som bara en ny frisyr kan ge gick jag hem och fortsatte njuta av kvällen stärkt både till kropp och själ.

Det blev en sån där alldeles fantastiskt perfekt kväll med Pizzor öl och provsmakning av Absoluts nya vodka - päron/vanilj. Det blev goda drinkar av den...smakade piggelin! :-) En fåning film som rullade i bakgrunden och vi låg inknölade i ett hörn i nya soffan. Pratade lite och naturligtvis somnade ganska snart. Men så där avslappnat utan 100 tankar i huvudet. Bara njöt.

Fast det är svårt att riktigt njuta när man har en nära vän som inte mår bra. Det svåraste är att jag inget kan göra. bara höra och känna hur illa han mår. Men inte laga...det sliter mig i stycken. Vill ju kunna laga också....

Idag har Barbie fått vara med och bestämma lite till. Åkte ut på en liten shoppingsväng och kom hem med några super söta riktiga sommartrosor. Barbie tycker det är viktigt att ha trosor som matchar årstiden. Så i min garderob finns: luciatrosor, adventstrosor, julaftonstrosor, vår- och hösttrosor, påsktrosor, sommartrosor, ja trosor till nästan alla olika saker man kan tänka sig dessutom vanligatrosor och sovtrosor. Undrar om det är någon mani Barbie har? För det är viktigt för henne att jag inte tar på mig julaftonstrosorna annat än på julafton.... De vanliga får jag använda när jag vill men inte säsongstrosorna de får bara användas under rätt period.

Nu väntar lite städ och jobb sedan landet!!! Komma från stan lite men utan arbetsläger denna gång. Skönt! (På landet är det i alla fall jag som styr min kropp..inte Barbie! Där är det flis och mys som gäller!!!)

Ha en skön lördag!!!

Ja, en dag som denna är det väl ett ämne som ligger rätt. Jag är inte på något sätt någon djupare kunskap i politik (som jag hade tidigare) för jag orkar inte längre. Det är så mycket sandlåda över dagens politik att jag bara blir trött av det hela. Men det hindrar inte mig från att ha mina bestämda åsikter i alla fall. Ni får ursäkta men jag kan inte låta bli att tycka.

Idag kan jag tyvärr inte sympatisera med något av våra Svenska partiers program. Men beskriver mig själv som Liberal. Jag betalar mer än gärna skatt för att kunna ha ett fungerande socialt nät för de som behöver. Med tyngdpunkt på fungerande!!! Men jag är också för att man skall få möjligheten att göra sina egna val. Och chans att klara sig själv inte straffas för att man kavlar upp ärmarna och reder sig själv.

Mitt största misstag jag gjort på senare år var att när jag så som många andra rusade in i den berömda väggen inte tog hjälp av sjukkassan eller vårt bidragssystem. Jag orkade inte söka jobb eller rehabiliteras med olika program utan ville bara vara ifred och läka mig själv. Alltså så slutade jag jobba. Levde på mina besparingar. Eller rättare sagt levde upp mina besparingar för att jag tyckte inte att det var rättvist att gå på bidrag om jag inte var aktiv med jobbsökande eller annat. Ville inte nyttja systemet om jag inte ställde upp på de villkor de satt upp.

Idag straffas jag för det. Eftersom jag inte varit sjukskriven så har jag inte mått dåligt. Kan därför inte idag få slutföra min omskolning utan tvingas gå tillbaka till den branch som gjorde mig sjuk. Nu har jag på egen hand lyckats ordna ett andrum för mig där jag fått en deltidsanställning med jobb jag vill göra. Och kan fortsätta min utbildning. Skolorna jag går ligger tyvärr inte under studiebidrag utan kostar pengar istället. Men det ska gå.

Men jag kan inte låta bli att undra om det inte är vi själva som har satt oss i den här sitsen. Nej jag tänker inte slå på er som verkligen behöver hjälp - det skall ni få! Och bättre hjälp tycker jag också. Men det är många som lärt sig systemet och utnyttjar det!!! Svenskar är som små fågelungar. Oförmögna att ta eget ansvar utan väntar på att pappa staten skall ta beslut åt dem. Hur många veckor pappan skall vara hemma med barnen. Förlåt men jag rasar över dessa storebrorsmetoder. Vi binder ris för våran egen rygg.

Har man inte ekonomi för att skaffa mat till 5 barn så skaffar man sig inte fler. Så enkelt är det! Har man inte råd att bo i ett hus så får man flytta till mindre. Vi är helt fråntagna eget ansvar för våra handlingar. Vi gör det vi vill och väntar på att staten skall komma inrusande med bidrag och hjälpa upp oss. Nej så klart inte alla. Men många. Har vi tappat förmågen att tänka själva? Ta eget ansvar?

Tumskruvarna har nu dragits åt och som vanligt så drabbar det många och tyvärr många som verkligen inte är förtjänade av det. Men något måste ju göras. Det här är säkert inte rätt väg men en annan väg. Den som sitter på svaret om vad den bästa lösningen för alla skulle vara - välkommen! Tycker personligen (även om jag har blivit hårt drabbad av inskärningarna) att det ändå är bra att något drastiskt görs. Nej, jag håller inte med om att det är den bästa lösningen och inte heller tycker jag om allt som görs. Men något görs!

Själv så är jag väl mer för att behovspröva bidragen (skulle vara supersvårt och kosta en del att sätta upp den apparaten) men faktiskt tycker jag inte att de som har tillräckligt för att leva och bo bra ska ha bidrag. De är de som är mindre lyckligt lottade som skall få bidragen och även kunna få lite extra bidrag. Det är dem som verkligen behöver hjälpen som skall ha den och de ska få så att de klarar sig. Inte bara några korvören som nästan blir ett hån. Men man måste också ställa krav på människan att ta egna initiativ till att komma på fötter. Inte tillåta oss falla in i fågelunge mentaliteten.

Varför skall en arbetslös kunna vägra jobba för att jobbet inte är fint nog? Det måste vara bättre att jobba med vad som hellst så länge tills det finare jobbet dyker upp än att gå på kassan. Det är väl inte konstigt att kassapengarna tar slut då? Vi har blivit för högfärdiga och fina för att jobba. Förr fanns en yrkesstolthet i Sverige oavsett vilket jobb man utförde. Skoputsaren utförde sitt jobb med stolthet. Idag fnyser vi åt vissa yrken. Vad gick fel?

Arbetsmoralen är bortblåst i wannabelandet. Nu går vi till vårt jobb och är där - för det ska vi ha lön. Men om vi blir tvugna att jobba så ska vi ha extra.

Ja jag vet, hårda ord utslängda. Utan kanske tillräcklig kunskap från min sida. Men det är vad jag tycker!!!

Vi måste börja ta ansvar för vårat egna agerande!!!!!