galnatanten

...även om  jag ändå hellre tar en sanning som sårar än en lögn så finns där vissa sanningar man inte vill höra. Vi var hos veterinären idag. Jag och pojken. Han har haft problem med ett sår i munnen som har haft svårt att läka. Eller har läkt och kommit tillbaka hela tiden.

Tänkte kolla för säkerhets skull...det som en gång var ett sår efter en knöl han bitit bort är nu en tumör stor som en pingisboll. Den ligger precis bakom de två sista tuggtänderna...den nedre lite inbäddad i den. Så han biter sig i den allt emellanåt..den varar och blodar då...

Vet inte om den är ond eller god men någonstans så spelar det ingen roll. Beslutet måste ändå fattas. Riskbedömningen måste göras och jag måste ta beslutet. Operation eller inte. 10 år gammal herre..stora risker...kanske blir han sämre efteråt...är det vär det? Hur mycket bättre kan han bli? Hur snabbt växer tumören?

Kan jag få någon ört eller homeopatmedel att hindra tillväxten så att det inte blir värre än vad det är idag? Hur mycket kan min healing hjälpa? Skulle vilja ha svar innan jag tar beslutet för tiden finns inte att först testa och se innan beslutet fattas....det finns de som kan bemästra tiden...åh vad jag skulle vilja vara en sådan nu...

Nu är han en glad och pigg herre som piper lite när tumören hamnar mellan tänderna. Men annars mår han toppen! Efter en operation kan han bli jättedålig. Eller kanske inte bra alls. Nu är han ju lycklig...

1-2 år till med pip ibland eller 3 år till med sämre allmäntillstånd?

Vill inte ta den här typen av beslut för jag kommer alltid att undra om beslutet var rätt oavsett vilket jag fattar.

Försöker att inte tänka tanken - men vad ska jag göra utan honom. Det skär genom hela kroppen på mig! Försöker att inte låta den tanken ta mig - var stark - ta det när det kommer - men den kommer och jag knäcker ihop i duschen. Ta mig istället! Inte honom!!!

Vill inte gråta nu..vill spara det till sen...inte ta ut i förväg. Men 10 år är mycket för en rottis även om han inte har gråa hår ännu. Jag har inte velat inse det eftersom han är så glad och pigg och UTAN direkta krämpor. Vi går fortfarande långa promenader i skogen...men han piper lite när han öppnar munnen för mycket....har inte velat se det. Nu kastas det i ansiktet på mig och hela jag blir tras...



Lilla hjärtat...