galnatanten

Ja, vad skall jag börja med efter så lång tid av tystnad?
Ändå är senaste inlägget så aktuellt....
Men det har hänt så mkt...så många stories dikterade i min hjärna...så var börjar jag...

Kanske med mitt nya jag och min nya balans...

...där jag känner mina gränser ...men fortfarande grubblar över kärnan...

Eller ska jag uppdatera om tuffi en resa där många saker har hänt och där jag fått många klarheter...

Var börjar jag?

Vad säger man?

Den senaste tidens debatt om vargar och avskjutningen av vårt svenska bestånd har inte minst sagt både upprört och fått mig nästan lamslagen - hur kan vi göra så??? Jag förstår verkligen inte!!!

Som en vän till mig uttrycker det "Vi skänker pengar till andra länder för att rädda deras rovdjur och sen kan vi inte leva med våra egna". Och det vore väl en sak om det fanns varg i samma omfattning som kaniner men inte allt för länge sedan så var våran varg utrotningshotad...

Och visst vore det en annan sak om nu avskjutningen hade gjorts under kontrollernde former och med ansvar...istället så skickar vi ut skjutgalna he-mens som antagligen tycker det är jättehäftigt att få skryta om att de skjutit en varg.

Det vi fick av det var en knippe skadeskjutna sårde vargar som stryker omkring i skogen (kan tom vara farliga) och en massa föräldrlösa vargungar som ännu inte lärt sig att jaga o ta hand om sig. Det får mig att fundera om det var det de ville för skadade vilddjur och vilsna ungar KAN ju faktiskt söka sig närmare människan o bli direkt farliga...då får de skjuta fler...hurra!!! - eller?

När vi jagar älg/rådjur/vildsvin så finns ju strikta regler som alla följer...om antl kalvar, inga kor med årskalvar osv...men inte när vi skjuter varg...då brakar helvetet lös i skogen och man får skjuta på allt som rör sig verkar det som.

Sedan läser jag kommentrer som "hur kan man vurma om ett rovdjur som äter barn" - men hallå!!! Stäng sagoböckerna nu - vargarnas primära föda är inte barn!! Fler barn omkommer i trafikolyckor än av vargar varje år - ska vi ha avskjutning av bilister också??? (Nej, vi förbjuder dubbdäck istället!!!)

Vargen äter hjort/rådjur/ren i första hand vilket för mig osökt in på dagens händelse i Höör där man i morse skjöt hela sin vargflock på 15 vargar i djurparken.

En djurpark som sätter en vargflock sida vid sida med hjortar!!! Tänk er vilket djurplågeri - vargens föda bara ett stängsel emellan - stressen av att ha sin mat så nära och stressen för hjorten att ha vargen så nära o inte kunna fly...

Två av vargarna försöker ta sig in till hjorten o lyckas pilla hål i stängslet...vad gör djurparkens djurvårdare då? Vaktar extra ett par nätter o sen tror de att det nog ska vara lungt!!! Inte en tanke på att förstärka hägnet lite extra? Nej då, tar de sig ut så skjuter vi hela bunten istället...inte bara de som flytt...

Vad är det som händer??? Hur kan vi göra detta mot våra djur?????

...eller ganska ofta så kan man känna sig som dålig. Dålig matte, dålig flickvän, dålig bloggare eller mest bara dålig på allt.

Mina nu ganska många veckor med liten har gjort att jag ofta känner mig som dålig matte. Ena dagen så underskattar jag vad hon klarar och behöver och den andra överskattar jag det. Det hela hänger ihop med att jag såklart tänker alldeles för mycket istället för att bara titta på henne och känna in och veta.

Det hänger också ihop med de dagar jag är trött och inte riktigt orkar på samma sätt - de dagarna slår jag på mig själv för att jag inte gör bättre; tränar mer; gör roligare promenader eller bara är roligare helt enkelt.

Men största delen av tiden så har vi det helt underbart vi två. Hon är en så livsglad liten ängel att det räcker med att bara titta på henne så får man skratta och bli glad.

Hon utvecklas snabbt den lilla och har snart tappat alla sina tänder. Kommit in i första spökåldern och vuxit sig mer än dubbelt så stor.

Min underbara lilla ängel!!!

Har läst ett par böcker nu på sista tiden (en bra sysselsättning när man skall sitta och vara tråkig o träna liten på att göra ingenting)...båda böckerna fick jag till mig från vänner och kärnan i de båda var just hur ens liv kan förändras drastiskt bara på ett ögonblick.

Och det är verkligen inte mer som krävs - ett förödande ord från någon man älskar, en tanke, ett leende från rätt person, ett foto man inte skulle ha sett eller en allt för hög våg...sen kan hela livet skakas om och förändras.

Och fastän allt förändras inom en så fortsätter livet med sina rutiner och inrutade mönster precis som vanligt i alla fall...glasen o kopparna står på samma ställen i skåpen, affären ligger kvar där den alltid har legat och med samma innhåll, räkningarna kommer ....det är bara det som finns inne i en själv som aldrig mer blir sig likt.

Men det är ju ofta just ur dessa stora förändringar i ens inre som man föds ut på nytt - oavsett om förändringen bjuder på smärta och sorg eller glädje och lycka. Det är först då man ser på sig själv med nya ögon och faktiskt förändrar sitt liv. Det är då man ser vad som är viktig.

Det är föst när man har gjort sig av med det gamla man kan ta in det nya....

Vill avsluta med ett citat från Sokrates (470 f.Kr - 399 f.Kr) som visar på hur allt är annorlunda men ändå är precis som det alltid har varit (även om det inte handlar om en inre förändring men det är ganska kul)

"Våra dagars ungdomar älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har ingen respekt för äldre människor och pratar när de borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare"

Så sa de redan då och precis så säger vi idag men det är ju just detta som har gett oss utveckling - att ungdomen ifrågasätter oss äldre...och kastar bort våra idéer och tar in sina nya....

Nu har liten installerat sig och det går fortfarande nästan alldeles för bra!

Säger till när hon behöver ut fast det är inte alltid vi hinner....och är lugn och trygg med alla ljud som stan bjuder på. Det enda hon inte riktigt gillar är faktiskt hundar som skäller...då sticker hon - fort!

På landet stormtrivs hon och vi har börjat provbada...ska se om hon inte simmar vid sommarens slut.

Hon följer med husse till jobbet och det funkar utmärkt. I bilen är hon trygg och faktiskt så klarar hon att vara själv ett tag i den...lägger sig bara och sover.

Har provat lämna henne en stund hemma också...7 min utan problem...två pip när jag går och när jag kommer tillbaka så ligger hon lugnt på hallmattan. Men hon vill gärna med mig så fort jag går mot ytterdörren...ska träna lite mer där...

Ja, jag vet...är som värsta nyblivna barnmamman men just nu går 100% av min tid åt till att visa lilla vackra fina världen och hur vi beter oss i den...om någon vecka till kanske jag kan få tillbaka en smula av min tid också...då kommer andra inlägg...

Nu så äntligen så är hon faktiskt HÄR...vackra fina Qilaq....igår hämtade vi henne och vilken trygg liten tös hon är!!!

Första bilturen...tänkte ge henne lite trygghet och att hon skulle åka i knät...men icke...jag ska åka eget säte bak sa hon...kröp bak och lade sig...

En första promenad i nya parken - KUL!!! sa hon och gick med hög svans och nosade runt.

Alla nya stadsljud - Oj, vad låter så där sa hon och satte sig nyfiket ner och tittade...

Nya hemmet - Hallå sa hon...gick ett varv...och sedan kom hon till ro...

Katterna - HEJ sa hon...men varför morrar du?...OK jag backar lite då...

Första natten - inte ett pip annat än när hon behövde ut (vilket är var tredje timme)...och trög som jag är (efter att ha varit ute med henne kl 6) när hon började pipa ganska snart därefter igen...så trodde jag att det var för att hon saknade syrran och mamma...men det var för att hon behövde ut igen....jaja...första olyckan inne...inte dåligt för en åtta veckors...hade jag bara lyssnat så hade det inte hänt....

Välkommen älskade du!!!

Nu ligger jag såååå långt efter i bloggandet...och det har ju hänt miljoners saker.

Jag får försöka med en resumé...

Jag höll en kurs - min första i djurkommunikation - och milda matilda vad bra det gick! Är än i dag förbluffad över mina elevers framgångar.

Det roliga var att jag (som vanligt) inte riktigt visste vad vi skulle göra utan hade bara en känsla över hur jag ville att kursen skulle vara. En känsla som jag ville förmedla till mina elever. Vi gick långt utanför vad jag hade tänkt mig och aldrig kunde jag tro att de skulle snappa upp allt och faktiskt alla klarade ett fritt samtal med okänt djur på den tredje och sista dagen....hur imponerande som helst!

Sen så var jag hos homeopaten igen - och till alla mina vänners glädje så skall han göra mig mer romantisk nu...det är ju något som jag inte har ett gram av i kroppen och jag undrade om han verkligen var säker på att det skulle vara bra. Han fnissade i vanlig ordning och sa att i mitt fall så skulle det vara det.

Sen kom midsommar - landet och mannens syster med familj och hans mamma kom också ut dit. Aldrig har jag sett honom putsa och fixa inför att någon skall komma som då. Irriterar mig faktiskt lite eftersom han i samma sekund säger att vi bara kan vara som vi är och slappna av - samtidigt som allt skall vara perfekt. Den ekvationen går inte ihop för mig. Han står i givakt och allt de vill och säger är lag....ja, ni förstår säkert vad jag menar...

Men det var trevligt och mycket smidigare än jag förväntade mig. Hans syster har ju de senaste gångerna lyckats komma me sårande kommentarer men inte denna gång - skönt!

Nu denna vecka så är det förberedelser inför ett bröllop på fredag. Detta ger också ångest. Blev inte inbjuden till möhippan...(en lång historia som jag inte orkar gå in på)...fått en del konstiga kommentarer från bruden (orkar inte gå in på det heller)...och nu fått veta att jag är placerad längst bort ut i kanten bredvid en tjej under midagen...känner mig inte alls särskilt välkommen måste jag säga!

Men på lördag kommer äntligen B och E....som jag har längtat!!! Och nästa vecka kommer äntligen valpen - om hon är mogen för flytt vill säga....äntligen...äntligen...äntligen....

Vissa dagar känner jag mig verkligen jagad - nej inte paranoid. Utan bara jagad.

Det är sådana dagar när jag har mycket att stå i och springer runt som ett torrt skinn för att hinna med allt och alla. Dessa dagar så längtar jag bara efter att bli klar med alla måsten och få ta ett djupt andetag, sätta mig ner och bara vara i mig själv och mina tankar en stund.

Men det är även de här dagarna som alla ringer och pockar på min uppmärksamhet, framförallt när jag just är klar och skall sätta mig den där stunden. Resultatet blir att jag blir irriterad och tanken när telefonen ringer blir "Men för guds skull kan jag inte bara få vara ifred nån enda gång - vad är det nu då" sen forttsätter ramsan i mitt huvud "Fatta det är tisdagkväll och klockan är xx då vill man ju inte bli störd...."

Fast hade det varit en annan dag så hade jag velat bli störd. Just nu har jag en kanske inte så lång men dock en lista med måsten som jag bara måste beta av. Sen kan jag komma till ro...den har jagat mig hela veckan och jag hoppas att den skall vara klar ikväll...så att mina tankar får vila - äntligen.

Så att skivan slutar snurra i mitt huvud - om jag först gör detta så ringer jag den där sen och efter det så gör jag....

Hopplöst och det blir omöjligt att koppla av och njuta...dessa tankar har stört mig hela natten...så nu får jag ta tag i sakerna och bli av med det...längtar efter vilan....slippa springa från mina förföljare...

...önskar att jag kunde skriva om hur jag sitter på landet med ett glas vin och blickar ut på båtarna som går förbi. Hur Jösse hare tittar förbi en sväng och sitter alldeles stilla och tittar på mig. Hur grannhunden (lunketufs) kommer en sväng och säger hej (han blir glad nu när han ser mig..istället för att försöka skälla bort mig).

Hur fåglarna kvittrar och de senaste nyheterna om grannen som går omkring i BH (som vi ännu inte har förstått varför han gör)...hur stilla fridfullt och vackert allt är. Om dofterna från grillen och de vackra tulpanerna...(som inte blommar men har kommit upp).

Men det kan jag inte - för jag är fast i äckelstan - sitter inne i värmen - undan från alla jobbiga, stressiga energier som finns där ute. All hets efter den perfekta outfiten och det perfekta utseendet - det blir värre på sommaren - jag orkar inte!

Blir trasig bara jag går utanför dörren...var tog alla riktiga människor vägen? Sitter de som jag instängda i små äckliga lägenheter och längtar till gloppsnön skall komma och svida plastmänniskorna i ansiktet så att vi kan få plats att komma ut igen i parkerna...

Uäck, klarar verkligen inte av denna stresstad under de fina sommardagarna...VILL INTE!!

Älskade vännen och Kung E har idag fått somna. Efter ett långt anfall bestämde han sig för att lämna kroppen och inte mer komma tillbaka.

Min Kärlek och mina tankar går till K, B, M, L som varit tvugna att ta farväl av denna underbara själ.

Kungen i allt - orädd, godhjärtad, kunde äta ostkrokar utan att spilla och framförallt sååå cooooooool.

När jag sitter här och skriver...så väller minnerna upp...det finns så många vackra och speciella stunder med denna Kung...godisfickan...stilpoängerna i parken...korv och ägg mackorna...eller bara det att du var Jaz största kärlek...kan inte välja...kan inte berätta allt...älskade vän - du är saknad!

Du kommer att vara saknad vännen och vi önskar dig snart tillbaka (som långhårig Collie).

KÄRLEK!!!

Började fundera och navelskåda lite...

Att låta en annan människa vara i sitt fulla jag...utan att lägga måsten och krav på dem...det är vackert och stort. Men faktiskt inte så svårt som det låter...

Det svåra ligger i att samtidigt som man låter en annan människa vara sig själv ha förmågan att låta sitt egna jag ta den plats som behövs. För när man låter en annan vara sig själv (det sanna självet) så kan det innebära att vissa behov man själv har och behöver inte tillgodoses.

När ett behov inte tillgodoses så tenderar de flesta av oss att bli grinig och vilja ha just det man inte får. Tankar som
"men det hör ju till vanlig hövlighet.." "Jag låter ju dig..." osv formar sig som en löpeld i hjärnan sen hamnar fokus endast på detta. Det blir så lätt att bli bitter...

Istället för att tacksamt se att denna negligering av ens egna behov bara är ett vackert uttryck av att vara i sitt sanna jag. Det man själv måste lära sig är att inte drivas av behov och bekräftelser utan att själv befinna sig i sitt egna sanna jag...som inte går och väntar/trånar efter den kramen eller berömmet.

Utan som ger sig ut och tillfredställer sig själv...har roligt och gör saker som man själv blir glad av. Inte går och väntar på att någon annan skall se en för att kunna nå sin lycka.

Däri ligger det svåra....måste hitta en väg dit....

Även om jag själv känner mig både modlös och hopplös - fortfarande...så tycks Barbieveckan ha gett lite resultat i alla fall...fått höra av två vänner att jag är snygg... :-)

Vad skönt det är att skenet kan bedra...fast även om det hjälper lite att snygga till sig så förändras inte vardagen i alla fall...tänk om man under en dag kunde få se sig själv genom någon annans ögon...någon som tycker att man är bra vill säga...kanske skulle man då kunna få en annan förståelse för vem man egentligen är.

Nu har man ju bara sin egna snedvridna bild av sig själv och förutfattade meningar om allt man inte är...och allt man borde vara....allt man en gång har tänkt som inte är vackert och allt man känt som man inte vill erkänna...allt det som gör att man ser sig själv med smutsiga ögon...

Allt man lärt sig att vara, göra och känna...alla murar man byggt upp för att inte vara, göra eller känna...

Jaja, men nästa vecka skall jag vara valpvakt och då kommer jag att må bra den stunden i alla fall...