galnatanten

....vet inte riktigt var jag skall börja (det var ju ett tag sedan...). Nåväl, vi börjar väl då kanske med Påsken som riktmärke...både jag och mannen har haft ett par jobbiga veckor med ordentliga dippar. Nu pratar jag inte om lite deppiga dagar dippar utan - nu låter jag fyrans buss köra över mig -  dippar.

Men även om humöret fortfarande är på gränsen och lite psykotiskt pendlande mellan skratt som fastnar i halsen till tårrar som envist blöter ner hela ansiktet...så börjar det stabilisera sig lite...för oss båda.

Vad som har hänt? Den frågan kan bara besvaras av ett stort - Jag vet inte! Det är det som är så frustrerande att må dåligt utan att veta varför - för då kan man inte fixa det. Mannen vet inte heller vad som händer med honom - så då får jag ännu mer att grubbla över för då kan jag ju inte fixa honom heller.

Jag skyller mitt på mina homeopatdroppar och håller krampaktigt tag i det halmstrået...för det betyder att detta skall ut och jag kommer att vara hel snart igen. Men just nu har jag inte bara tappat tron på mig själv som människa utan även på vad jag kan. Jäkla droppar!!!

Samtidigt så är jag lite glad ibland också...vi var på landet i påskhelgen och det var riktigt skönt...det finns inget så helande att komma från stan och all stress och bara kunna vara...gräva med händerna i jorden...plantera och göra fint inför sommaren. Då blir man hel!

En välgörande promenad i skogen med K och prickarna - det blir man också hel av. Och man slipper den eviga frågan som snurrar runt i huvudet - vad skall jag göra med mitt liv?

Längtar till att vattnet skall slås på och värmen bli lite stabilare...då kan jag åka ut till landet och kanske bo där en vecka...det skulle jag verkligen behöva just nu...bara jag, rabatterna och landet. Ingenting annat, inga andra...någon hund skulle klart kunna få följa med...men ingenting mer än så....

Härliga vår!!!!