Man säger att världen är liten...
Träffade idag på behandling en person som kom från samma norrländska ort som jag...bara två år skiljer oss åt. Vi har iofs inte gått samma skolor men han stack ut och det gjorde jag med. Vi flyttade till tokstan båda två och gick konstfack samtidigt fast olika skolor (min var inhyrd i konstfacks lokaler) men ändå är vi som två frågetecken som står och tittar på varandra...
Det enda jag känner igen är orden och uttalen...där är jag hemma...men hur kan vi ha missat varandra sååå totalt när vi haft så många möjligheter att springa på varandra?
Man säger att världen är liten men ibland är den väldigt stor...
Fast nu....
"Just du är utvald..." säger de eller som sist ett elbolag som ville att jag skulle byta...innan han sätter igång (direkt efter det att han sagt var han ringer ifrån) så säger jag "Men att om du vill att jag skall byta bolag nu så vill inte jag det". Direkt frågar han varför och jag svarar "för att jag är nöjd och vill inte byta nu"
Men han ger sig inte..."vad är det du är nöjd med?" jag svarar lite irriterat "allt" sedan kommer det absurda (tycker jag i alla fall) "men vi har ju samma el och är billigare"
HUR kan han veta det ...när han inte vet vilket bolag jag har eller vad för avtal???!!! För jag vet sen tidigare samtal att de alltid frågar och när jag svarar vilket bolag jag har så vill de att jag skall gå och hämta en faktura så jag kan ge dem svar på vilka priser jag har...dessutom så brukar de låta förvånade när jag inte vet priserna i huvudet!!! Hur många av er vet vilket kwh pris ni betalar?
Så nu VÄLDIGT bestämt svarar jag "Ja, fast JAG VILL INTE BYTA NU" vad är det som är så svårt att förstå? Istället för att jag skall bli irriterad och de också hade det väl varit bättre att säga OK redan i början och ringt någon annan som kanske vill byta...
Det räcker nu! LYSSNA!!!
Pust...
Det är det perfekta ordet att sammanfatta denna dag med...veckan som gått eskalerade till det totala antiklimax jag befinner mig i idag. Torsdagen bjöd på ett jättejobbigt besök hos min homeopat - jag fattar inte men jag blir tre år när jag sitter där inne med honom och han ser rakt igenom mig...det är nog det som blir jobbigt...alldeles skakig kom jag ut och tack och lov så väntade K med E & B på mig så jag fick lite kärlek och kunde lugna mig.
Fredag - stressdag vaknade med värk i öronen och utmattad efter torsdagen. Väl hemma så var det soffkollapsför både mannen och mig.
Lördag ...stod 5 min för länge i duschen, missade bussen och när jag börjat gå till nästa hållplats (med fler bussar att välja på) upptäcker jag att mobilen är hemma...får springa tillbaka...o hinner precis på bussen. Så istället för att ha 20 minuter tillgodo innan öppning så hade jag bara 5...stress och hets - hatar såna mornar.
Fick snabbt byta om på jobbet för vi skulle på middag hos farmor...mannen satt utanför i bilen och väntade...stress och hets igen...fick ett utbrott ...men tack och lov så tog mannen det med ro...så middag med familjen och allt vad det innebär...sen hem...vila lite och kollapssova...
Idag gör jag ingenting..har bara tagit en söndagsfika med K och nu sitter jag i soffan med benen på bordet och datorn i knät och mannen sitter bredvid och spelar TV spel...nu bara 14 dagar kvar till jag kan få slappna av på riktigt.
Jag ryser....
Nu läser jag en artikel i Aftonbladet där de hyllar honom www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/elitserien/legendarerna/article4234594.ab de flesta har nog glömt denna legend...men när jag ser bilden på honom kommer allting över mig igen...jag ryser över hela kroppen.
Det gjorde man då...för han kunde spela så att man rös. Han "legenden, myten, mustaschen" Rusima...vart hade vi varit utan honom....hur hade världen sett ut? Inte hade den varit rolig i alla fall.
Än en gång så tar jag av hatten för denna underbara fantastiska rysning till man!!!
Vilka omvälvande dagar
Andra gruppen fick jag telefonsamtal från på morgonen dagen efter som berättade hur energierna påverkat dem under natten/morgonen...där trodde jag också att jag tog en mjukstart :-) tydligen inte...
Så igår följde jag med AK hem till sin mamma. Vilket möte det blev!!! Mamman som alltid förnekat att hon både ser och hör saker började plötsligt berätta och öppna sig...vi kunde i lugn och ro prata igenom det hon upplever och hon fick de verktyg hon behöver för att kunna sova gott om natten.
Ett starkt möte som verkligen grep tag i mig...mamman som nu är 80 + var så lättad och tacksam...och jag såg i hennes ögon vilken kunskap hon besitter...tänk att ha varit tvungen att förneka detta hela sitt liv. Och nu sitta gammal ensammen och rädd. Inte våga prata med någon om det för att hon märker hur de tänker att hon blivit galen. Känner sig förnedrad av deras blickar och tankar.
Men nu hoppas jag att hon blir starkare och lugnare med de verktyg jag gav henne. I slutet av kvällen behövde vi inte ens ord för att prata..vi visste...båda två. Vi har setts förr och vi kommer att ses igen...det var också det hon sa till mig innan jag gick - om vi inte ses mer i detta liv så kommer vi att ses mycket i nästa.
Vilken kvinna!!! Vilka krafter!!!
Tänk att få va 80
Lite ironiskt efter förra inlägget...men de har faktiskt inte något med varandra att göra. Jag har alltid längtat efter att få lov att bli gammal...förr var det med en iver och rastlöshet som jag ville uppnå i alla fall pensionsåldern...en längtan som kom ur tanken på hur mycket jag skulle ha lärt mig och hur mycket jag skulle ha gjort och alla intressanta människor jag måste ha träffat.
En längtan till ålderdomen som kom ur nyfikenheten och iverna att få uppleva allt det där som väntade mig...inte uppleva det sen utan nu!
Nu längtar jag också till ålderns senhöst...men inte med samma iver...utan på ett lugnare kanske mer romantiskt plan. Jag ser mig själv i lugnan ro sitta med morgontidningen och en kopp kaffe på landet...påta lite i trädgården...ta fikapaus (fika är viktigt när man blir gammal) och pyssla.
Jag längtar efter det där lugnet i kroppen att inte allt måste göras på en dag utan att göra det man vill i lugn och ro. Inte den där stressen att hinna med allt och lite till på under två timmar. Att inte tävla med sig själv och spränga sig själv utan kunna ha ro i kroppen...stilla lugn...
Ensam gammal dam
Bara den rubriken gör ju att man känner ett visst mått av medlidande någonstans i kroppen. Pratade med en sådan här om dagen...ensam, sjuk och gammal. Men ju mer jag fick höra av hennes livs historia desto mer frågor kom i mitt huvud som ifrågasatte den där känslan av medlidande.
Men för varje fråga så fick jag dåligt samvete...får man ifrågasätta på det sättet...skall man inte bara tycka synd om och oja sig över hennes öde.
Historien började med att hon berättade att hon hade fem barn "men vad har man för glädje av det när ingen hör av sig" var inledningsrepliken.
Min tanke blev då - om man nu har fem barn och inte ett enda ett av dem håller kontakten med sin gamla sjuka mor - har man varit en snäll mor då? Eller ljuger hon bara för att få medlidande? Kanske barnen visst hör av sig bara inte så ofta som hon vill?
Sen kom hennes sjukdomsbild (den tänker jag inte repetera här) och sedan kom nästa: "Vi (hon o hennes man) kommer från Östersund och flyttade ner till Stockholm för att mannen fick jobb här...då hade vi redan tre barn men då blev jag gravid igen - med tvillingar. Jag gjorde allt för att få en abort - men nej ingenting hjälpte - jag blir fortfarande arg när jag tänker på det"
Om hon 40 - 50 år senare fortfarande blir arg för att hon inte fick abort så kan man ju bara tänka sig vad de barnen har fått växa upp med. En mor som blir arg så fort hon ser dem - eller?
Gör det mig till en dålig människa som ifrågarsätter mitt medlidande till en gammal sjuk dam? Medlidandet finns fortfarande kvar men kanske inte av samma anledning och starkt ifrågasatt. Fast det får man ju inte göra i Sverige idag....barn och äldre får aldrig ifrågasättas!
Dagens outfit
Genom att titta på vad någon annan (helst modesäker antar jag) person tar på sig så kan man kanske leta fram liknande ur sin garderob och känna sig "inne". Tvivlar vi så mycket på oss själva att vi behöver någon att följa?
Jaja, själv kommer jag att se ut som klippt ur en katalog idag - troligen ellos eller josefssons tyvärr - önskar jag kunde skryta med modetidning istället.
Vad som har hänt är att jag i ett försök att komma ur min deppighet provade materiell lycka och gjorde lite shopping. Kunde inte låta bli (fast jag ryser över hela kroppen över mitt tilltag - fast Barbie är nog nöjd) att falla till föga för 80-talets inmarsch på modefronten.
Nu är jag ägare av ett par chinos igen och skall komplettera 80-tals temat med en rutig tröja i pastell....fast jag kommer att lägga till linnen, skjorta och någon till tröja, grova kängor och tjocka strumpor...för att göra det så att jag blir bekväm och så att det blir min stil....önska mig lycka till nu!
Boklund
| Boklunden kallas också för järnskogen då den är extremt motsåndskfraftig. Boklundspersoner är mycket tuffa och nästan oförstörbara, både mentalt, spirituellt och fysiskt. Men man ska inte tro att de är okänsliga, tvärtom är de stabila och ställer upp. De är pålitliga till 100 procent och då alla andra överger dig så finns alltid boklundspersonen bakom dig. De är sanna vänner. Dessa personer är av fart och fläkt, de tar initiativ och agerar då andra fortfarande endast pratar. De är realister och inser sina begränsningar, de agarer efter rationella principer. De siktar alltid högt men tappar trots detta aldrig fotfästet. När de väl funnit sitt mål förlorar de aldrig fokus på detta. Boklundspersoner förstår naturens lagar, deras tankar och agerande utmärks av detta. Deras liv präglas av självdisciplin, ihärdighet och ordning. Omåttlighet är främmande för dem och gör dem oroliga. Om de blir slavar under sina egna principer kommer de agera efter andras svagheter. De blir då buttra och hårda med ett kort temperament. Boklundspersoner är av naturen dominanta och har fallenhet för att vara beskyddare. Men de verkligen älskar och hedrar sin partner. Deras partner bör ha en diplomatisk fallenhet och vara mycket förstående. Men var försiktig, de stundtals svåra boklunspersonerna kan få den svagare partnern att ofrivilligt bli passiv. |
Och här är länken till er som vill kolla vad ni är http://www.dagenshoroskop.nu/horoskop/keltiskt/ lite kul faktiskt!!!
Goda gamla 40-talet
Hur som helst, när jag sover har jag nu börjat drömma i miljö som gamla 40-tals filmer (tack och lov inte pilsnerfilmerna) men storfilmer med Judy Garland, Sinatra, Monroe...och alla de där vackra människorna...men det blir på något sätt härliga drömmar...(det är ju storfilmer) :-) konstiga intriger men med härlig känsla.
Hmmm, undrar hur det kommer sig...det får jag fnula lite på tror jag....
En städmanisk bekännelse
Förr slet jag ur porslinet ur skåpen och torkade hyllplan och diskade det jag inte använde så ofta minst en gång per månad. Veckostädningen var inte bara dammtorkning utan innefattde även alla lister (inkl taklister) bakom spis och kyl/frys och bokhyllan tömdes på böcker som torkades.
Den dagliga städningen var alla ytor i köket, alla bord o stolar samt drog fram badkar och skurade väggar, tak och golv i badrummet....smått maniskt.
Idag så håller jag mig till en lugnare veckostädning då jag gör det jag tidigare gjorde varje dag. Lister blir av en gång i månaden (förutom i badrum som blir varje vecka). Skåp och bokhyllor rivs ut kanske fyra gånger per år.
Men ändå blir jag frustrerad när jag sitter i TV soffan och vet att listerna är otorkade. Vad är detta för strävan att ha ett skinande rent hem? Har stor frustration över om någon råkar dyka upp och jag inte har storstädat innan. Precis som om jag vore en dålig människa om det finns en fläck bakom spisen.
För att inte tala om ifall jag varit borta och lämnat bäddning och plock till mannen för att någon följer med mig hem. Jag blir superstresad och nervös...ber om ursäkt innan vi öppnar dörren...för det kan ju vara så att sängen inte är bäddad så som jag vill och kuddarna är säkert inte puffade....
Det roliga är att hon är nästan lika dan...städmanisk men med lite andra små egenheter (hon tvättar varje morgon och lite annat). Disken och diskbänken har vi samma mani över....men så är ju hon från norrland oxå...är det möjligen det sambandet. Norrland ger kvinnor städmanier?