Ensam gammal dam
Bara den rubriken gör ju att man känner ett visst mått av medlidande någonstans i kroppen. Pratade med en sådan här om dagen...ensam, sjuk och gammal. Men ju mer jag fick höra av hennes livs historia desto mer frågor kom i mitt huvud som ifrågasatte den där känslan av medlidande.
Men för varje fråga så fick jag dåligt samvete...får man ifrågasätta på det sättet...skall man inte bara tycka synd om och oja sig över hennes öde.
Historien började med att hon berättade att hon hade fem barn "men vad har man för glädje av det när ingen hör av sig" var inledningsrepliken.
Min tanke blev då - om man nu har fem barn och inte ett enda ett av dem håller kontakten med sin gamla sjuka mor - har man varit en snäll mor då? Eller ljuger hon bara för att få medlidande? Kanske barnen visst hör av sig bara inte så ofta som hon vill?
Sen kom hennes sjukdomsbild (den tänker jag inte repetera här) och sedan kom nästa: "Vi (hon o hennes man) kommer från Östersund och flyttade ner till Stockholm för att mannen fick jobb här...då hade vi redan tre barn men då blev jag gravid igen - med tvillingar. Jag gjorde allt för att få en abort - men nej ingenting hjälpte - jag blir fortfarande arg när jag tänker på det"
Om hon 40 - 50 år senare fortfarande blir arg för att hon inte fick abort så kan man ju bara tänka sig vad de barnen har fått växa upp med. En mor som blir arg så fort hon ser dem - eller?
Gör det mig till en dålig människa som ifrågarsätter mitt medlidande till en gammal sjuk dam? Medlidandet finns fortfarande kvar men kanske inte av samma anledning och starkt ifrågasatt. Fast det får man ju inte göra i Sverige idag....barn och äldre får aldrig ifrågasättas!