galnatanten

Jag och min kollega hamnar ofta i samtal om just städning...och hur knäppa vi är. Själv har jag ju tränat bort det värsta men det sitter fortfarande kvar som en liten naggande tvångstanke.

Förr slet jag ur porslinet ur skåpen och torkade hyllplan och diskade det jag inte använde så ofta minst en gång per månad. Veckostädningen var inte bara dammtorkning utan innefattde även alla lister (inkl taklister) bakom spis och kyl/frys och bokhyllan tömdes på böcker som torkades.

Den dagliga städningen var alla ytor i köket, alla bord o stolar samt drog fram badkar och skurade väggar, tak och golv i badrummet....smått maniskt.

Idag så håller jag mig till en lugnare veckostädning då jag gör det jag tidigare gjorde varje dag. Lister blir av en gång i månaden (förutom i badrum som blir varje vecka). Skåp och bokhyllor rivs ut kanske fyra gånger per år.

Men ändå blir jag frustrerad när jag sitter i TV soffan och vet att listerna är otorkade. Vad är detta för strävan att ha ett skinande rent hem? Har stor frustration över om någon råkar dyka upp och jag inte har storstädat innan. Precis som om jag vore en dålig människa om det finns en fläck bakom spisen.

För att inte tala om ifall jag varit borta och lämnat bäddning och plock till mannen för att någon följer med mig hem. Jag blir superstresad och nervös...ber om ursäkt innan vi öppnar dörren...för det kan ju vara så att sängen inte är bäddad så som jag vill och kuddarna är säkert inte puffade....

Det roliga är att hon är nästan lika dan...städmanisk men med lite andra små egenheter (hon tvättar varje morgon och lite annat). Disken och diskbänken har vi samma mani över....men så är ju hon från norrland oxå...är det möjligen det sambandet. Norrland ger kvinnor städmanier?