galnatanten

NU är den här!!!! OCH den började alldeles alldeles fantastiskt!!!! Goda vännen B med dotter E kom och hälsade på. Vi var mest på landet och förutom värmen så blev det som en sommar verkligen skall vara. Bad och lek i vattnet varje dag. Utflykter, kubb och bara sitta och flämta ute....

Precis som en bal på slottet!!! När de åkte igår så blev det alldeles tomt och tyst...inget prassel från dansmattan, inget badminton eller kubb. Inget  "Jag vill bada". Både jag och mannen satt där och tittade på varandra och undrade  - vad ska vi göra nu?

Mannen gick och la sig medans jag vattnade blommor och rensade lite ogräs. Sen åt vi och gick in kl 9 och tittade på TV. Vi saknade båda två....

Nu har två dagar gått och allt är underbart...hoppas det fortsätter så....

Nu är det helt fantastiskt!!!

Så det kan bli ibland...tänk er in i denna historia nu och skratta gott sen...

Mannen kommer hem och är ju så där lite arg...jag blir så klart upprörd men säger inte så mycket för jag vill inte tjafsa i onödan en dag till. Men när man biter ihop så stannar ju upprördheten kvar i kroppen på en...så full av tankar och återhållen upprördhet går jag ut i köket och lagar mat (både jag och spaghettin kokade).

Ni vet hur det känns? Gå in i den känslan...ha den med er när ni läser resten av historien...

Maten blev klar och jag lägger upp två stora portioner spaghetti med köttfärssås på två tallrikar och skall bära ut dem...då får jag kramp i ena handen som förvrids inåtbakåt...vad händer med tallriken som är i den handen? Just det! Den tippar på sida och spaghettin glider ut över hela köksgolvet.

Jag var mitt i ett steg så foten som var uppe i luften landar i den heta spaghettin...bränner foten och halkar samtidigt. För att parera fallet lutar jag mig bakåt och den andra tallrikens stora portion flyger som en båge i luften och landar överallt!!!!

Vad gör man? "Älskling maten är serverad!!!" och sätter sig på golvet och börjar äta ...eller...??? Det är ju ingen ide att bli arg för det går inte jag var ju redan arg. Overload system error!!!! Bara att ge upp och börja skura istället...plocka spaghettitrådar som hänger på alla hyllor. Tack mr Murphy!!!

..tre dagar kvar till semester :-)! Shhhh, säg inget högt...men jag längtar.

Kanske inte lika mycket för min egen skull som för mannens. Men jag har försökt smitta av mig av min längtan och glädje genom att ha nedräkning...det skulle jag inte ha gjort...för när jag sa i söndags: "att vet du...nu är det bara fem dagar kvar..." blev han arg.

"Jag är glad när semestern börjar - inte innan...så allt det här med fyra veckor kvar osv är bara irriterande..." sa han. Men nu är det bara tre dagar kvar...och det tycker jag är skönt i alla fall. Han behöver verkligen få vara lite ledig och vi behöver få göra lite roliga saker...om det nu blir så...

Så det inte blir som förra sommaren med sura miner vad vi än gjorde och hur jag än försökte...det var inge bra. Lite skräck inför semestern känner jag på grund av detta. Men vi får väl se...det kan väl inte bli värre än i fjol..eller?

Fast jag har märkt att hans humör kan svänga lite beroende på vilket kosttillskott han tar för sin träning. När han äter vissa tillskott med lite mer manliga hormon i så blir han antingen arg eller mer...hur skall jag säga..."kär". Nu äter han ett som han blir arg av. Minsta lilla småsak får honom att explodera...men han ser det nog inte själv...jag tycker bättre om de tillskott han blir "kär" av... :-)

Jaja...nu är det i alla fall bara tre dagar kvar...men säg inget....

Oj, klockan är redan ett...tänker jag..och börjar känna mig stressad för mötet ikväll kl 19...hur skall jag hinna???

Fast vänta nu...jag ska ju inte göra något innan...varför skulle jag inte hinna???!!!!!

Känner mig helt godnatt nu! En galen gammal kärring som börjar fastna i rutiner och varje dag är den andra lik. Blir stressad om någonting ruckas från mina invanda mönster - hur bra är det???

Försöker sansa mig...diskar och lagar lite lunch...det blev stekt ägg och falukorv...gott...men framkallar också en saknad...efter vännen K och hund...jag brukar göra dessa mackor till våra skogspromenader...fast då har jag sallad och en god senapsdressing på oxå...det har jag inte nu för jag orkar inte anstränga mig.

Helgen var trevlig m mannens vänner på besök på landet. Avslappnat och trevlig stämning infann sig... och gjorde helgen till en bra helg (andra på raken :-)). Även om kramper i benen inte har låtit mig sova...har träningsvärk efter alla anfall...det är inte kul...nu har jag proppat mig full med magnesium och kramperna börjar sakta avta.

Måste handla nu innan mötet oxå...fast jag kan inte bestämma mig för om jag skall laga middag så mannen har när han kommer hem eller om han skall få fixa det själv istället...jag har ju ätit mina mackor nu...jaja, handlas måste det i alla fall...slut toapapper, slut hushållspapper, slut vin, slut magnesium ...ja, slut allt känns det som. Just nu känns det som om min ekonomi är mer oroväckande än Sveriges.

Semester snart och slut på allt!!! Hur skall det gå???

Mitt topsmissbruk har tagit fart igen också...hade lyckats skära ner till en tops per dag och öra...nu tar jag nästan fler tops än cig per dag...men det är ju sååå skönt...bättre än en orgasm (nästan i alla fall).

Med allt vad det innebär:

1) Ingenting att se på TV
2) Ingen att fördriva tiden med
3) Regn (nog för att jag redan fått en solbränna som heter duga fast ibland kan man ju undra om det är rost)
4) Massa folk överallt
5) Alla SKA ha roligt
6) Semesterångest
7) Stängda favvo ställen
8) Dåligt med jobb
9) Skräp överallt

Klart slut från bitter....an

...och tog över igen...tack då!

Vad gör jag? Det är frågan som snurrar i mitt huvud nu. Sitter och söker jobb som en idiot för att hålla arbetsförmedlingen nöjda. Tänk om jag får ett då? Vad gör jag då? Vill jag tillbaka till den evigt stressande reklamvärlden? Kanske blir mitt svar (till min egna förvåning) fast det är nog mest bara för att få något att göra...att det händer något. Stabilitet och slippa vända på varje krona. Trygghet och rutin...varje dag....ha arbetskamrater och social kontakt varje dag...mer än sambons...mmmm...till svar på mina tre frågor...

Skratt och jargong. Saker som händer och saker det skvallras om. Några att prata och skvallra med så kan jag också vara tyst på kvällen och få av mig mitt prat på dan. Komma hem och säga mmm på hans tre frågor. Bli frustrerad och irriterad på att andra inte gör vad de ska...ja - kanske....

Funderade oxå lite över ett jobb som nattvakt...jobba 7 nätter...ledig 7...har ju gjort det förr och det har funkat. Men orkar jag med det idag? Kanske...fast det ställer om hela tillvaron med att jobba varannan helg...och i princip vara borta varannan vecka...komma hem när sambon går till jobbet...vakna när han kommer hem...äta frukost och sedan gå till jobb...kanske...blir mitt svar än en gång...

Kanske....

Fast plötsligt är det inte lika enkelt att få jobb längre trots diger meritlista...jag är 42!!! I förhållandevis många annonser söker man efter "dig som är mellan 25-30 år"...det är inte jag. Även om jag vet mer än en 30 åring kan ta i och jobba mer än en 25 åring och är mer fokuserad på mina arbetsuppgifter än de båda så vill inte man ha mig...jag är för gammal.

Eller så söker de efter någon som är 50+....då blev jag för ung. Det är nästan svårare nu än när man var 18 och kunde ingenting...nu kan jag antingen för mycket eller fel saker, eller är för gammal...hmmmm

Kanske säger jag igen och funderar på om jag verkligen vill ge upp mitt idag mer fria liv...med djur då man får vara ute mycket och kan anpassa arbetsbördan helt själv.....

Kanske....

Den började med fredag på landet...vi hade med oss jord och buskar så lördag grävde jag upp det nyfunna landet (ssom fanns gömt i knähögt gräs). Planterade rosenbuskar och fixade...det blev sååå bra :-).

Det börjar bli riktigt roligt där nu för allt grovjobb börjar vara klart och nu ser man resultaten varje gång vi åker ut. Man ser skillnad istället för att bara se allt som måste göras. Det är så att man längtar ut för att få sätta händerna i nästa steg så att allt blir fint!!! Finns bara ett disaster area kvar...men det får vänta till hösten...eller tidig nästa vår...allt annat är bara super nu!

Lördagkväll åkte vi till Värmdö och hälsade på gamla goda vänner som vi inte sett på två år. Med en rädsla av att det kunde bli lite stelt ...men så blev det inte. Det bler supertrevligt och deras lilla 9 månaders var nog ett av de charmigaste barnen jag träffat! Han höll show hela kvällen och var bara tokglad och trevlig...han tyckte till och med om mig! God mat och en massa god dryck....

Det senare fick mig att ha en superskön bakfyllesöndag. Jag njöt av varje sekund. Det är sååå härligt! Min kropp har alltid annars en viss rastlöshet i sig. Har svårt att bara vara eller vila även om jag är trött. Men en riktig bakfylla ger mig ro i kroppen...den vill vila...inget pirr eller vrida och vända utan bara ro. Till och med tankarna är ganska stilla. Seg och lycklig...sååå himla skönt!

Mannen har också varit super hela helgen! Tack! Finns inget alls att klaga över allt har varit perfekt!

Oj, vilken tänkardag detta blev...kanske för att det regnar..

Man kan/ska inte förändra en annan människa! Det är väl ett påstående som nästan alla skriver under på? Men när övergår en anpassning till en förändring? För om man inte anpassar sig till varandra och varandras behov så kan man ju aldrig leva kring andra människor.

Men om man håller hårt i tesen att inte förändra så betyder ju även det att inte uttrycka sina egna behov och framförallt inte kräva att få dem tillfredställda. Men då kommer vi ju till anpassningen...att kunna ge varandra det som den behöver utan att ljuga så klart.

Att plocka fram sidor hos sig själv som man har men som man inte uttrycker. Fast eftersom man inte redan uttrycker dem spontant så blir väl anpassningen en förändring av personligheten? Men hur är det då meningen att det skall funka?

Blir det bara den starkare som får utlopp för sina behov och den svage som anpassar sig? Som gör allt som står i dess makt för att locka fram en glimt av det den behöver? Och när det inte funkar längre...trots alla knep och knåp...då blir den svagare ännu svagare och trasig och ställer sig till sist och bara skriker...eller gråter.

Man skall acceptera alla för vad de är!

Tillmötesgående är ett positivt ord men även det blir efter lite resonemang (liknande det ovan) till en förändring av person. Men för att fullt ut kunna acceptera någon för vad den är så måste man lägga undan sina egna behov...

Men samtidigt så säger man att man skall stå på sig och se till att få det som man vill ha det. Man är sin egna lyckas smed...jag får ingen alls ordning på något...

Slutklämmen jag kommer fram till är ganska trist och möglig: det är bara att ge upp. Inte önska att få något från någon utan bara gilla läget, rycka på axlarna och säga - jaha, så här är det.

För det är väl så...det kan man aldrig komma undan...att saker är som de är...inte mer med det...bara rulla över på rygg och sluta önska, vilja, drömma eller hoppas...

Trevlig måndag på er också!

...så då var den avklarad... Liten B fick åka hem efter 4 dagar. Det blev för mycket för honom med allt vilt som sprang framför nosen på honom. Sista dagen kunde han inte koppla från jakten överhuvudtaget. Stod vid sitt träd och bara pep och skrek och ville ut i skogen.

Men det klart dagen innan så började dagen med fyra harar (vid olika tillfällen) som hoppade fram på max tre meters avstånd och sprang framför oss. Två rådjur på mindre än fem meters avstånd. När vi sedan kom hem och satt vid trädet kommer två harar och kort där efter två rådjur på tomten. Sedan fortsatte dagen i samma anda....vi såg minst fyra rådjur och tre harar till på nära håll den dagen...inte konstigt att liten B var i fullt jaktställ hela tiden...

Så nu har jag haft tre egna dagar här ute (men sambon kom i fredags så helt egna har de inte varit). Målat utemöbler, planterat mer blommor, rensat ogräs, ätit (åt inte mer än en näve ostkrokar per kväll när liten B var här) och sovit gott.

Idag bär det åter till stan igen. Skönt med tanke på att få duscha annat än vattenslang som legat framme i solen...skrubba sig ren och raka benen skriker Barbie...

Men samtidigt så ju mer jag varit här ute så känner jag mig mer instängd i lägenheten där hemma. Det är så skönt att kunna bara gå ut och vara ute. Sitta inne och se ut över gräsmattan och vattnet. Friheten. Kunna gå ut och rycka ett grässtrå eller två...det har jag inte inne i stan.

Hmmm, ordna med en dusch och badrum här ute skulle inte vara fel..då kunde man bo här under sommaren...skönt skulle det vara...