Hångelmoppen
Detta är min lilla hångelmopp! Och alldeles riktigt han är sällskapshund - en utpräglad sällskapshund. Så när han är hos mig och hälsar på så är jag hans människa och då skall han hålla mig sällskap HELA tiden. Gärna väldigt nära (i knät) och överallt (tom på toa vill han sitta knä).
Nåväl, förra torsdagen kom han...och vad ljuvligt det var att äntligen få träffa honom igen...tom katterna tyckte det! Vi hade fullt program hela helgen.
Fredag började med en morgonpromenad på 1,5 timmar och vi hann så långt (för er som känner till tanto) som runt golfbanan :-)
Sedan iväg på en fika med K. Det är ju så här med en liten hund att han är välkommen in nästan överallt...så det är inga problem att ta med på fika eller shopping heller för den delen :-) efter fikat var det jobb i två timmar och sedan promenad hem till den där härliga soffan där vi kan mysa hela kvällen :-)
Lördag morgon fick jag släpa upp honom och ut...det var kallt så vi gick inte så långt men tog en fika med J och hennes lilla L. Sedan hade jag bokat in en tid för fysioterapi då jag sett att moppen hade lite ont i benen...så då gick vi dit...det var härligt tyckte han. Lördagkväll...soffa och hångel igen.
Söndag var vi iväg och fotade på en av K:s kurser...och sedan till landet. Bästa sätt att åka bil om man är en liten mopp är att sitta i mitt knä med rutan neddragen så att huvudet kan stickas ut...det fladdrar så skönt i öronen då :-)
Väl på landet så var liten så trött att han bara kurade ihop sig på trappen och somnade som en liten stock. Fast lite irriterande var det ju att grannens Schäfertik rörde sig på sin tomt...det måste vi genast sätta stopp för...sa liten...och gav sig iväg för att köra bort henne...han kom tillbaka ganska fort...
Så, nu är han hemma med matte och husse igen och här är bara tomt i soffan. Vad jag har saknat hund märker jag. Vad skönt att ta den där sista pinken innan sängdags...vara tvungen att titta på klockan och passa promenadtider...hääärligt!!! Sen att det var världens underbaraste lite mopp gör ju säkert att det var extra roligt. Men snart...snart kommer den nya valpen :-)
Nu ska Barbie få...
Idag ska jag släppa fram Barbie och prata om sanslös shopping och materiell lycka...
Det började nog under någon av promenaderna med moppen då jag plötsligt bestämde mig för att låta Barbie ta lite större plats ett tag. En ytlig helrenovering kanske kan få mig att le lite mer :-)
Sagt och gjort..idag fick Barbie bestämma och någonstans så undrar jag om jag kanske har hållit henne inspärrad för länge...vi gick in i en affär (för det var vad tid vi hade) och på mindre än fem minuter så hade hon plockat ihop inte en sommartunika utan fyra, lite strumpor och en klänning...svip...sa det bara när kortet åkte fram...
Senare så går hon in till frissan och beställer en halvdags hårfix (jag har ännu inte riktigt fattat vad som skall hända just då men mellan 9.30 - 14 är jag bokad....) - hur mycket kan man fixa med håret egentligen?????
Slutligen så träffar vi vännen K...och promenerar sakta utmed Hornsgatan...in i två flumbutiker...och hoppsan...två nya lekar och en ny pendel...svip...svip...svip...
Hela dagen avslutas med en oplanerad mycket god och trevlig middag med K på en Indisk restaurang...svip...
Hoppas Barbie kan bli glad nu och smitta mig lite - men får väl lita på det säkra kortet av materiell lycka... :-)
Oj...
....vet inte riktigt var jag skall börja (det var ju ett tag sedan...). Nåväl, vi börjar väl då kanske med Påsken som riktmärke...både jag och mannen har haft ett par jobbiga veckor med ordentliga dippar. Nu pratar jag inte om lite deppiga dagar dippar utan - nu låter jag fyrans buss köra över mig - dippar.
Men även om humöret fortfarande är på gränsen och lite psykotiskt pendlande mellan skratt som fastnar i halsen till tårrar som envist blöter ner hela ansiktet...så börjar det stabilisera sig lite...för oss båda.
Vad som har hänt? Den frågan kan bara besvaras av ett stort - Jag vet inte! Det är det som är så frustrerande att må dåligt utan att veta varför - för då kan man inte fixa det. Mannen vet inte heller vad som händer med honom - så då får jag ännu mer att grubbla över för då kan jag ju inte fixa honom heller.
Jag skyller mitt på mina homeopatdroppar och håller krampaktigt tag i det halmstrået...för det betyder att detta skall ut och jag kommer att vara hel snart igen. Men just nu har jag inte bara tappat tron på mig själv som människa utan även på vad jag kan. Jäkla droppar!!!
Samtidigt så är jag lite glad ibland också...vi var på landet i påskhelgen och det var riktigt skönt...det finns inget så helande att komma från stan och all stress och bara kunna vara...gräva med händerna i jorden...plantera och göra fint inför sommaren. Då blir man hel!
En välgörande promenad i skogen med K och prickarna - det blir man också hel av. Och man slipper den eviga frågan som snurrar runt i huvudet - vad skall jag göra med mitt liv?
Längtar till att vattnet skall slås på och värmen bli lite stabilare...då kan jag åka ut till landet och kanske bo där en vecka...det skulle jag verkligen behöva just nu...bara jag, rabatterna och landet. Ingenting annat, inga andra...någon hund skulle klart kunna få följa med...men ingenting mer än så....
Härliga vår!!!!