Mer navelskådning
OK, nu har det gått en dag eller två till...jag är uppe ur det djupaste hålet. Vet inte riktigt om det är så att jag än en gång slagit på min mästerkonst att förtränga. Men frågan utkristalliserar sig mer och mer. Jag börjar få grepp på vad det är jag egentligen saknar.
Efter samtal med K så visste jag ju att det inte är själva samhörigheten i sig för jag gillar ju att glida mellan grupper och umgås med olika typer av människor. Olika typer av kunskap och olika typer av aktiviteter. Det i sig är stimulerande. Det vill jag ha! Jag är en solitär och jag vill vara det!
Efter ett annat möte med M som ställde helt andra frågor kom jag på att det ju inte heller är hjälp jag vill ha. Jag kan till och med hålla med henne när hon säger till mig att jag måste ju förstå att jag är viktig för många människor för att det dras så många till mig.
Även när hon säger att när jag avböjer hjälp från andra så gör jag det med en sån integritet så att man faktiskt backar. Ja, det är sant. Det är även sant att jag avböjer för att jag inte vill ha hjälp.
Nu börjar vi närma oss. Efter ett samtal med D idag (som ju känner mig så väl) så blev det hela klart. Det är inte hjälpen eller uppmärksamheten jag saknar. Ej heller samhörigheten. Utan en mycket svårare känsla att sätta ord på - jag skall göra ett försök.
Många människor söker sig till mig för att få hjälp, stöd och råd. De kommer till mig när de är svaga och de har förtroende och tillit till mig. Det är något jag värdesätter högt och jag gör vad jag kan att stötta oavsett vad deras val blir. Så långt är det bra...
Men det händer inte lika ofta att de kommer till mig bara för att vara med mig, inte för mina råd och min stöttning utan helt enkelt bara för att umgås med MIG som jag är just då för den jag är inte för vad jag ger dem eller gör för dem...
Där ligger kärnan. Den är svår att ta på för det är en känsla. Med det vill jag inte säga att jag vill att de skall ringa mig stup i kvarten och dyka upp hemma hos mig varje kväll...men att få känna känslan av att någon söker mitt sällskap för mig och inte för det jag gör. Att det är min person som de vill "ha" inte mina ord eller handlingar.
Nu vet jag att det är svårt att separera person från ord och handling för de hör lite ihop. Men jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar...det är så diffust...det är ju bara en känsla....
Glad vår på er!
Efter samtal med K så visste jag ju att det inte är själva samhörigheten i sig för jag gillar ju att glida mellan grupper och umgås med olika typer av människor. Olika typer av kunskap och olika typer av aktiviteter. Det i sig är stimulerande. Det vill jag ha! Jag är en solitär och jag vill vara det!
Efter ett annat möte med M som ställde helt andra frågor kom jag på att det ju inte heller är hjälp jag vill ha. Jag kan till och med hålla med henne när hon säger till mig att jag måste ju förstå att jag är viktig för många människor för att det dras så många till mig.
Även när hon säger att när jag avböjer hjälp från andra så gör jag det med en sån integritet så att man faktiskt backar. Ja, det är sant. Det är även sant att jag avböjer för att jag inte vill ha hjälp.
Nu börjar vi närma oss. Efter ett samtal med D idag (som ju känner mig så väl) så blev det hela klart. Det är inte hjälpen eller uppmärksamheten jag saknar. Ej heller samhörigheten. Utan en mycket svårare känsla att sätta ord på - jag skall göra ett försök.
Många människor söker sig till mig för att få hjälp, stöd och råd. De kommer till mig när de är svaga och de har förtroende och tillit till mig. Det är något jag värdesätter högt och jag gör vad jag kan att stötta oavsett vad deras val blir. Så långt är det bra...
Men det händer inte lika ofta att de kommer till mig bara för att vara med mig, inte för mina råd och min stöttning utan helt enkelt bara för att umgås med MIG som jag är just då för den jag är inte för vad jag ger dem eller gör för dem...
Där ligger kärnan. Den är svår att ta på för det är en känsla. Med det vill jag inte säga att jag vill att de skall ringa mig stup i kvarten och dyka upp hemma hos mig varje kväll...men att få känna känslan av att någon söker mitt sällskap för mig och inte för det jag gör. Att det är min person som de vill "ha" inte mina ord eller handlingar.
Nu vet jag att det är svårt att separera person från ord och handling för de hör lite ihop. Men jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar...det är så diffust...det är ju bara en känsla....
Glad vår på er!
Horoskop
Är fortfarande lite omtumlad sen gårdagens plattfall även om jag känner mig lite bättre...idag kan jag krypa i alla fall. Hade ett jättebra prat med min sambo. Även om också han ville börja föreslå lösningar och visst vill man gärna göra det men just nu är det inte läge för det. Just nu måste allt bar få landa i kroppen på mig så att jag kan få försöka se vad jag vill göra av det.
Hur som hellst ibland blir man förvånad över hur ett horoskop på nätet - ni vet ett sånt där allmänt (förvisso efter mitt födelsedata men ändå allmänt horoskop kan lyckas att tala direkt till en...så här stod det idag:
"Anyone who doesn't recognize your value is really missing something. The stakes are high, but the rewards have become even greater. It's good to aim high, as long as you're not expecting unconditional success. You may soon resent standing in someone else's shadow"
Den första raden sammanfattar kanske hur jag borde tänka. Fast jag nog inte kommer att komma dit...
Vi får se var denna dag leder mig....
Hur som hellst ibland blir man förvånad över hur ett horoskop på nätet - ni vet ett sånt där allmänt (förvisso efter mitt födelsedata men ändå allmänt horoskop kan lyckas att tala direkt till en...så här stod det idag:
"Anyone who doesn't recognize your value is really missing something. The stakes are high, but the rewards have become even greater. It's good to aim high, as long as you're not expecting unconditional success. You may soon resent standing in someone else's shadow"
Den första raden sammanfattar kanske hur jag borde tänka. Fast jag nog inte kommer att komma dit...
Vi får se var denna dag leder mig....
Apati
Den överväldiga känslan av ensamhet slår hårt och utlöser total apati. Har idag ägnat mig åt att stint stirra på två fläckar i väggen. Det är hårt och jag vet att det är jag själv som har skapat denna plats åt mig själv....och den går inte att rädda upp.
Hur skall jag kunna skapa gemenskap i något som redan är förstört? Enda utvägen är i så fall att skruva tillbaka tiden och födas på nytt men med den kunskap jag har idag och inte försöka göra om samma misstag. Jag står rotlös och ensam. Så kommer det alltid att vara.
Det är nog som min vän U säger jag måste påbörja ett sorgearbete och sörja mitt liv för att sedan kunna hitta en väg att leva med mig själv. Det blir så hårt när jag ser mina egna mönster och förstår att det bara är mig själv jag kan skylla på. Det är jag som skapat detta.
Det är jag som skapar bristerna i alla mina förhållanden både vänskaps och kärleks.
Det är lätt i början för då går allt på automatik. Man ger dt utrymmet den andre behöver och man blir sedd i alla fall. Men man kräver inte eget utrymme. Efter några år så han de lärt sig det. De får utrymme och jag kräver inte tillbaka. Men efter dessa år försvinner den automatiska viljan att se och byts ut mot bekvämlighet.
Jag fortsätter att ge utrymme men kräver fortfarande inte. Till det blir hål i mig. Men varje kontrovers blir på bekostnad av en bit av min själ som dör. Tillslut försöker jag ändra och jag fortsätter jobba på det men då är det för sent. Det blir bara konstigt och ingen förstår var jag fick luft ifrån och varför jag började gorma helt plötsligt.
Jag håller ut ett par år till men sedan orkar jag ine längre. Orkar inte finnas i osynlighets land. Men hur skall jag kunna börja kräva att bli sedd när jag är nöjd med uppmärksamheten i början. Skall man kräva saker i början bara för att det inte skall komma som en chock sen??? Jag förstår inte.
Det handlar inte om att tillbringa varje sekund tillsammans tindrande. Men det handlar om att bli tagen på allvar. att det man säger skall betyda något. För gör det inte det då finns jag inte.
Att om jag säger att jag behöver få vila och inte göra något en kväll respekteras så att jag inte måste stå där och laga maten i alla fall. Att det skall räcka med orden och att det inte skall behöva gå så långt att jag brister och får döda en del av mig.
att om jag säger att jag mår dåligt - ta det på allvar även om jag kan skrapa ihop mig och fokusera på annat. Att vilja ta sig tiden att tänka en tanke på mig utan att jag ber om det. Att vilja ta sig besväret att lära sig vem jag är och ta mig på allvar utan att jag skriker och gråter. Att vilja vara en del av mig. Att vilja dela med sig av sig utan att jag tvingar fram det.
Vart försvinner den viljan?
Att sätta mig och det jag ber om eller behöver i första rummet någon gång. Jag vill skriva en enda gång men om jag skall vara sann så är det inte en gång som räcker utan jag vill ha det med jämna mellanrum. Att göra något för att jag vill eller behöver det.
Men när jag själv inte låter mig välja mig först någon gång alls hur skall andra då kunna göra det? Jag ritar ju själv upp mallen för hur jag vill bli behandlad.
Men jag hamnar ju i en återvändsgränd för jag vill ha det som det är i början omtanke per automatik. Av egen fri vilja inte för att jag ber om det.
Hur skall jag få mig själv att vilja prioritera mig?
FAN!!!!
Hur skall jag kunna skapa gemenskap i något som redan är förstört? Enda utvägen är i så fall att skruva tillbaka tiden och födas på nytt men med den kunskap jag har idag och inte försöka göra om samma misstag. Jag står rotlös och ensam. Så kommer det alltid att vara.
Det är nog som min vän U säger jag måste påbörja ett sorgearbete och sörja mitt liv för att sedan kunna hitta en väg att leva med mig själv. Det blir så hårt när jag ser mina egna mönster och förstår att det bara är mig själv jag kan skylla på. Det är jag som skapat detta.
Det är jag som skapar bristerna i alla mina förhållanden både vänskaps och kärleks.
Det är lätt i början för då går allt på automatik. Man ger dt utrymmet den andre behöver och man blir sedd i alla fall. Men man kräver inte eget utrymme. Efter några år så han de lärt sig det. De får utrymme och jag kräver inte tillbaka. Men efter dessa år försvinner den automatiska viljan att se och byts ut mot bekvämlighet.
Jag fortsätter att ge utrymme men kräver fortfarande inte. Till det blir hål i mig. Men varje kontrovers blir på bekostnad av en bit av min själ som dör. Tillslut försöker jag ändra och jag fortsätter jobba på det men då är det för sent. Det blir bara konstigt och ingen förstår var jag fick luft ifrån och varför jag började gorma helt plötsligt.
Jag håller ut ett par år till men sedan orkar jag ine längre. Orkar inte finnas i osynlighets land. Men hur skall jag kunna börja kräva att bli sedd när jag är nöjd med uppmärksamheten i början. Skall man kräva saker i början bara för att det inte skall komma som en chock sen??? Jag förstår inte.
Det handlar inte om att tillbringa varje sekund tillsammans tindrande. Men det handlar om att bli tagen på allvar. att det man säger skall betyda något. För gör det inte det då finns jag inte.
Att om jag säger att jag behöver få vila och inte göra något en kväll respekteras så att jag inte måste stå där och laga maten i alla fall. Att det skall räcka med orden och att det inte skall behöva gå så långt att jag brister och får döda en del av mig.
att om jag säger att jag mår dåligt - ta det på allvar även om jag kan skrapa ihop mig och fokusera på annat. Att vilja ta sig tiden att tänka en tanke på mig utan att jag ber om det. Att vilja ta sig besväret att lära sig vem jag är och ta mig på allvar utan att jag skriker och gråter. Att vilja vara en del av mig. Att vilja dela med sig av sig utan att jag tvingar fram det.
Vart försvinner den viljan?
Att sätta mig och det jag ber om eller behöver i första rummet någon gång. Jag vill skriva en enda gång men om jag skall vara sann så är det inte en gång som räcker utan jag vill ha det med jämna mellanrum. Att göra något för att jag vill eller behöver det.
Men när jag själv inte låter mig välja mig först någon gång alls hur skall andra då kunna göra det? Jag ritar ju själv upp mallen för hur jag vill bli behandlad.
Men jag hamnar ju i en återvändsgränd för jag vill ha det som det är i början omtanke per automatik. Av egen fri vilja inte för att jag ber om det.
Hur skall jag få mig själv att vilja prioritera mig?
FAN!!!!
Hoppsan...
..det kan man lungt säga. Har varit på kurs i helgen i Mental Kinesiologi och denna gång var läraren inte alls lika avig mot oss. Vi fick ställa frågor och han till och med adresserade oss. Kanske var han bara lite gladare. Kursen var rolig och nyttig.
Som vanligt kan ju jag sakna vissa detaljer som jag tycker är viktiga. Vi fick lära oss att behandla och lösa upp mentala blockeringar och reversioner, programmera om hjärnan, mm....det var kul. Men jag saknar ett djupare tänk. Vad är det man gör egentligen? Omprogrammeringen är det bara en överridning av en känsla/smärta eller fixar man problemet? Kan det inte vara dumt att göra det istället för att ta hand om orsaken till problemet? Den andra behandlingen som gick lite djupare...vad gör den - egentligen?
Varför jag blev lite ifrågasättande (jaja, jag ifrågasätter alltid) är nog för det som hände under kursen med mig själv. Har ju sedan 23 års ålder jobbat med min egna relation till mina föräldrar (mest mamma) och de blockeringar som sitter i mig för det. Har kommit långt men har sista knuten kvar.
Så klart tog jag den i egenbehandlingen och löste upp...men då kom en annan nästan överväldigande käsla upp och slog ner mig hårt i backen. Nu sitter jag här...vill helst bara stirra in i en vägg och försvinna. Det blev inte roligt att vara jag längre. Vill faktiskt på riktigt inte vara med.....
Ensamhet - var känslan som kom. Att inte höra hemma någonstans. Att inte vara del av något alls. Och lite syniskt kan jag fnysa och bara nicka - så har hela mitt liv sett ut. Familjen, skolan, vännerna och mina kärleksrelationer. Jag är bra att ha men aldrig nummer ett. Inte ens jag själv prioriterar ju mig själv och mina känslor först. I alla sammanhang så kommer jag sen...när alla andra fått sitt.
Det är väl en sak men denna tomhet, rastlöshet och känsla av att aldrig höra hemma. Att aldrig vara del av något. Alltid vara en liten sattelit som orbiterar omkring runt allt men aldrig är riktigt med. Aldrig är riktigt önskad. Kul om jag är där...men om jag inte är det så är det OK också.
Tänk så knasigt det kan bli...vad gör jag med det här nu då?
A) Förträngning?
B) Omprogrammering?
C) Lägger mig ner och självdör?
Tänk om jag visste att sånt här kunde hända...då hade jag tagit en ytligare känsla att jobba med istället....
//Lilla vilsen
Som vanligt kan ju jag sakna vissa detaljer som jag tycker är viktiga. Vi fick lära oss att behandla och lösa upp mentala blockeringar och reversioner, programmera om hjärnan, mm....det var kul. Men jag saknar ett djupare tänk. Vad är det man gör egentligen? Omprogrammeringen är det bara en överridning av en känsla/smärta eller fixar man problemet? Kan det inte vara dumt att göra det istället för att ta hand om orsaken till problemet? Den andra behandlingen som gick lite djupare...vad gör den - egentligen?
Varför jag blev lite ifrågasättande (jaja, jag ifrågasätter alltid) är nog för det som hände under kursen med mig själv. Har ju sedan 23 års ålder jobbat med min egna relation till mina föräldrar (mest mamma) och de blockeringar som sitter i mig för det. Har kommit långt men har sista knuten kvar.
Så klart tog jag den i egenbehandlingen och löste upp...men då kom en annan nästan överväldigande käsla upp och slog ner mig hårt i backen. Nu sitter jag här...vill helst bara stirra in i en vägg och försvinna. Det blev inte roligt att vara jag längre. Vill faktiskt på riktigt inte vara med.....
Ensamhet - var känslan som kom. Att inte höra hemma någonstans. Att inte vara del av något alls. Och lite syniskt kan jag fnysa och bara nicka - så har hela mitt liv sett ut. Familjen, skolan, vännerna och mina kärleksrelationer. Jag är bra att ha men aldrig nummer ett. Inte ens jag själv prioriterar ju mig själv och mina känslor först. I alla sammanhang så kommer jag sen...när alla andra fått sitt.
Det är väl en sak men denna tomhet, rastlöshet och känsla av att aldrig höra hemma. Att aldrig vara del av något. Alltid vara en liten sattelit som orbiterar omkring runt allt men aldrig är riktigt med. Aldrig är riktigt önskad. Kul om jag är där...men om jag inte är det så är det OK också.
Tänk så knasigt det kan bli...vad gör jag med det här nu då?
A) Förträngning?
B) Omprogrammering?
C) Lägger mig ner och självdör?
Tänk om jag visste att sånt här kunde hända...då hade jag tagit en ytligare känsla att jobba med istället....
//Lilla vilsen
Läkarlöshet
Har ju sista tiden sprungit hos doktorn mer på tre månader än vad jag gjort sammanlagt under mina 42 år. Jag har hittat en läkare som jag verkligen har förtroende för och vi försöker lista ut vad det är för fel på mig (eller mina öron i alla fall).
Var hos en specialist i veckan som i vanlig ordning bortfärdade mina smärtor och sa att det bara var spänningar i käkarna och att jag skulle gå till sjukgymnast. Men det ÄR inte den sortens smärtor. Varför skall de ha så svårt att lyssna och förstå bara för att man inte är dramatisk?
Jaja, för att komma vidare i utredningen skulle jag boka tid hos min allmänläkare (han som tror på mig) och jag möts av ett intalat meddelande på telefonsvararen. ....tjänstledig kommer tillbaka i mitten av juni....
Benen slogs undan och nu vet jag inte vad jag skall göra....inte ett ord sa han till mig...inte en hint om vem jag skulle gå till istället. Det sista han sa var ring mig när du varit där....men det kan jag ju inte.....
Hopplösheten sprider sig. Men jag har upptäckt ett märke på benet igen...kanske kan det vara en borrelia ros. Hoppas nästan på det...då kan jag gå dit...visa benet...och få en ny kur och slippa börja om från början med hela cirkusen. Om det inte är det så funderar jag faktiskt på att vänta till mitten av juni...jag orkar inte...
Det borde vara förbjudet för bra läkare att vara på tjänstledighet!!!!
Så kom den
....den stora efter urladdningen. Lilla älskade Smilla har gått igenom din hemsida...det var längesedan jag var inne där och tittade. Bilderna på dig och lunketuss...när han fortfarande kunde öppna munnen och bita om någonting.
När ni åt leverpastej ur samma tub. När han var så trött på dig att han försökte att dränka dig i slem....allt kom tillbaka. Kanske är det för tidigt att ta sig an någon som är så lik honom i sättet och faktiskt lite i utseendet även om han bara är 10 månader. Eller så skall jag bara hålla mig borta från de ställen vi brukade gå på.
Har gråtit ögonen ur mig ikväll...och är på god väg igen. Höll hans urna i mina händer och den skickar fortfarande ut värme och kärlek...min underbara lilla tuss....just nu vill jag bara skrika varför...men jag vet ju...det var dags...du hade andra saker att göra...men 5 år känns som så lång tid...jag längtar så efter din underbara nos.
Så där då var det igång igen...jag kissar på mig i hela ansiktet och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det.
Fast jag måste ändå säga att Bronx skänker mig glädje...hans tillgivenhet och totala acceptans av mig. Hans trygghet med mig och hans tillit till mig...frågan är bara om jag kan ge honom rättvisa...att han skall slippa känna sig jämförd, slippa känna det som om han skall leva upp till något som han aldrig kommer att kunna göra...det gick bra idag ...men jag är rädd för i morgon...
När ni åt leverpastej ur samma tub. När han var så trött på dig att han försökte att dränka dig i slem....allt kom tillbaka. Kanske är det för tidigt att ta sig an någon som är så lik honom i sättet och faktiskt lite i utseendet även om han bara är 10 månader. Eller så skall jag bara hålla mig borta från de ställen vi brukade gå på.
Har gråtit ögonen ur mig ikväll...och är på god väg igen. Höll hans urna i mina händer och den skickar fortfarande ut värme och kärlek...min underbara lilla tuss....just nu vill jag bara skrika varför...men jag vet ju...det var dags...du hade andra saker att göra...men 5 år känns som så lång tid...jag längtar så efter din underbara nos.
Så där då var det igång igen...jag kissar på mig i hela ansiktet och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det.
Fast jag måste ändå säga att Bronx skänker mig glädje...hans tillgivenhet och totala acceptans av mig. Hans trygghet med mig och hans tillit till mig...frågan är bara om jag kan ge honom rättvisa...att han skall slippa känna sig jämförd, slippa känna det som om han skall leva upp till något som han aldrig kommer att kunna göra...det gick bra idag ...men jag är rädd för i morgon...
En promenad i solen
Så, då var vår första långpromenad avverkad (min och Bronx). Det var mysigt. Jag tänkte för mig själv att det är nyttigt för mig att få träna på att ha en 10 månaders igen med allt vad det innebär. Det sista jag kommer ihåg är ju en lunketuss farbror som redan vet allt och är hur cool som helst.
Nu är Bronx cool han också och gör arbetet med en 10 månaders väldigt lätt. Säker på sitt språk...otroligt följsam och samarbetsvillig. Inga som helst problem vid hundmöten...om jag kallar på han uppmärksamhet bryr han sig inte ens om den andra hunden...inte ens när den är lös och kommer och luktar honom i rumpan.
Men samtidigt slår det mig att jag glömmer att han inte upplevt allt ännu och att han inte vet vad allt är. Vi kom till en kolonilott på Långholmen...där det var nyklippt och nygödslad (naturgödsel) häck..det luktade nytt och konstigt...sen kom ägaren fram och pratade med oss...hon hade en kratta i handen och det rasslade lite konstigt om henne.
Liten kille blev an smula osäker med allt det nya. Funderar en stund och börjar sedan dansa omkring och göra lekinviter. Vad underbart..osäker kille gör lekinvit istället för utfall...det är en bra början. Hoppas hans viktiga år nu får gå väl så det beteendet får sitta kvar.
Fast jag måste ju erkänna att lite jobbigt blev det vissa sträckor...när jag tittar ned vid min sida..och ser en kille som liknar min...på promenad och paus på Jaz ställen...hans ö...hans fläckar och hans utkiksplatser...saknar honom så fruktansvärt ibland...
Nu är Bronx cool han också och gör arbetet med en 10 månaders väldigt lätt. Säker på sitt språk...otroligt följsam och samarbetsvillig. Inga som helst problem vid hundmöten...om jag kallar på han uppmärksamhet bryr han sig inte ens om den andra hunden...inte ens när den är lös och kommer och luktar honom i rumpan.
Men samtidigt slår det mig att jag glömmer att han inte upplevt allt ännu och att han inte vet vad allt är. Vi kom till en kolonilott på Långholmen...där det var nyklippt och nygödslad (naturgödsel) häck..det luktade nytt och konstigt...sen kom ägaren fram och pratade med oss...hon hade en kratta i handen och det rasslade lite konstigt om henne.
Liten kille blev an smula osäker med allt det nya. Funderar en stund och börjar sedan dansa omkring och göra lekinviter. Vad underbart..osäker kille gör lekinvit istället för utfall...det är en bra början. Hoppas hans viktiga år nu får gå väl så det beteendet får sitta kvar.
Fast jag måste ju erkänna att lite jobbigt blev det vissa sträckor...när jag tittar ned vid min sida..och ser en kille som liknar min...på promenad och paus på Jaz ställen...hans ö...hans fläckar och hans utkiksplatser...saknar honom så fruktansvärt ibland...
Inget flyt
Det verkar som om jag inte får någon struktur just nu - inte på något alls faktiskt. Jag som är världsmästare på att planera och fixa...jo jag sitter med affärsplan och plitar och grejar men jag får inget flyt.
Försöker även hjälpa till med att strukturera upp mannens tankar kring jobb men vissa saker han säger hittar jag inte kärnan i och kan därför inte se vart jag skall sortera in det eller vart han är på väg i sina tankar - inget flyt
Går till bloggen med massa olika saker att skriva men orden fastnar någonstans vid axlarna och vill inte leta sig ner till fingrar och tangentbort - inget flyt
(fast det är nog i alla fall U glad för eftersom det handlar om såna saker man inte skall säga)
Försöker planera in bra promenader med Bronx (min nya kärlek rottis 10 mån) men har möten precis helt fel tid - inget flyt.
Försöker med mina nya övningar för att öppna och vidga mina förmågor men hittar inte koncentration ordentligt - inget flyt.
Kan någon ge mig en simring så jag kan få flyta lite igen????
Försöker även hjälpa till med att strukturera upp mannens tankar kring jobb men vissa saker han säger hittar jag inte kärnan i och kan därför inte se vart jag skall sortera in det eller vart han är på väg i sina tankar - inget flyt
Går till bloggen med massa olika saker att skriva men orden fastnar någonstans vid axlarna och vill inte leta sig ner till fingrar och tangentbort - inget flyt
(fast det är nog i alla fall U glad för eftersom det handlar om såna saker man inte skall säga)
Försöker planera in bra promenader med Bronx (min nya kärlek rottis 10 mån) men har möten precis helt fel tid - inget flyt.
Försöker med mina nya övningar för att öppna och vidga mina förmågor men hittar inte koncentration ordentligt - inget flyt.
Kan någon ge mig en simring så jag kan få flyta lite igen????
Pensionärer
OK har i tidigare inlägg kräkts över hur småbarnsföräldrar anser att de har alla rättigheter i hela universum. (nu stämmer ju inte det på alla så klart men på många)....
Pensionärer agerar också på ett sådant sätt. Till viss del kan jag tycka att självklart skall de få kliva på bussen först och få en sittplats. Lika självklart tycker jag att det är att ge dem hjälp med dörrar eller annat som de inte riktigt klarar själv.
Men bara för det så behöver inte man bete sig som ett svin. Var på ICA igår och handlade. Det var fler än jag som gjorde detta. Var av 2 pensionärer den ena värre än den andra.
Vi börjar med den som bara var lite fräck. En man...kön var lång och bara en kassa öppen. Men istället för att ställa sig sist i kön så står han och spanar lite och efter en liten stund helt resolut klämmer han in sig som nummer 2.
Kassörskan ropar på förstärkning - en till kassa skall öppnas - då dyker pensionär nr 2 upp - en dam. Hon ställer sin vagn som nästan är tom som nr 1 i kassan som skall öppnas sedan så springer hon runt och plockar på sig de varor hons skall ha....och alla får vänta till hon är klar....tränger sig och dirigerar uppfodrande anställda och kunder att hjälpa henne med att hämta varor...den extra kassan hjälpte inget alls....
Får man bete sig så? Kommer det en hemlig manual i brevlådan när man fyller 65 med nya regler som gäller från och med då? Eller har vi en gen i oss som vaknar till liv vid 70 och gör oss laglösa?
Pensionärer agerar också på ett sådant sätt. Till viss del kan jag tycka att självklart skall de få kliva på bussen först och få en sittplats. Lika självklart tycker jag att det är att ge dem hjälp med dörrar eller annat som de inte riktigt klarar själv.
Men bara för det så behöver inte man bete sig som ett svin. Var på ICA igår och handlade. Det var fler än jag som gjorde detta. Var av 2 pensionärer den ena värre än den andra.
Vi börjar med den som bara var lite fräck. En man...kön var lång och bara en kassa öppen. Men istället för att ställa sig sist i kön så står han och spanar lite och efter en liten stund helt resolut klämmer han in sig som nummer 2.
Kassörskan ropar på förstärkning - en till kassa skall öppnas - då dyker pensionär nr 2 upp - en dam. Hon ställer sin vagn som nästan är tom som nr 1 i kassan som skall öppnas sedan så springer hon runt och plockar på sig de varor hons skall ha....och alla får vänta till hon är klar....tränger sig och dirigerar uppfodrande anställda och kunder att hjälpa henne med att hämta varor...den extra kassan hjälpte inget alls....
Får man bete sig så? Kommer det en hemlig manual i brevlådan när man fyller 65 med nya regler som gäller från och med då? Eller har vi en gen i oss som vaknar till liv vid 70 och gör oss laglösa?
Smådj-vlar
Var igår och rensade en lägenhet på smådj-vlar och annat knas. Det fanns massor med olika saker allt från hopplöshetsväsen, självömkansväsen till dessa smådj-vlar...
Men jag fick bra vägledning av mina guider och K och J var med och tillsammans kunde vi utföra en ritual som jag aldrig varit med om tidigare (men som guiderna ledde) och få bort allt. (tror jag)
Innan jag skulle gå dit så motarbetade de mig för att jag inte skulle komma och jag var en sekund ifrån att ställa in. Men när jag ringer J för att säga att jag inte kan så sa hon de magiska orden: Jag visste det...det är som om de inte vill att ni skall komma hit.
Då förstod jag varför mitt illamående hade kommit ju närmare det blev att ge sig av...det var de som inte ville att jag skulle komma och rensa bort dem. Men då tog jag kontakt med guiderna, la på skydd och gick iväg.
Det blev kraftfullt. Jag vet inte om jag ens hade del av det hela för jag tog bara emot guidernas instruktioner och J och K fick skicka ut olika energier (och jag en tredje) sedan kom en stor centraldammsugare ner och sög upp allt! Vi vart trötta alla tre efteråt och tagna. Men det känndes lättare att vara i rummet efteråt.
Hoppas att allt blir lugnt och bra där nu!
Men jag fick bra vägledning av mina guider och K och J var med och tillsammans kunde vi utföra en ritual som jag aldrig varit med om tidigare (men som guiderna ledde) och få bort allt. (tror jag)
Innan jag skulle gå dit så motarbetade de mig för att jag inte skulle komma och jag var en sekund ifrån att ställa in. Men när jag ringer J för att säga att jag inte kan så sa hon de magiska orden: Jag visste det...det är som om de inte vill att ni skall komma hit.
Då förstod jag varför mitt illamående hade kommit ju närmare det blev att ge sig av...det var de som inte ville att jag skulle komma och rensa bort dem. Men då tog jag kontakt med guiderna, la på skydd och gick iväg.
Det blev kraftfullt. Jag vet inte om jag ens hade del av det hela för jag tog bara emot guidernas instruktioner och J och K fick skicka ut olika energier (och jag en tredje) sedan kom en stor centraldammsugare ner och sög upp allt! Vi vart trötta alla tre efteråt och tagna. Men det känndes lättare att vara i rummet efteråt.
Hoppas att allt blir lugnt och bra där nu!
Bokföring....hmmmmm
Så där ja, nu var sista posten klar och ingående balans stämmer :-)....nu är det bara det andra kvar....fast det ligger inte riktigt hos mig (hoppas jag). Avstämmning av kassan på dagis och lite andra saker....som jag inte tror det är koll på...men det blir inte min härva att reda upp....
Å har varit en klippa och hjälpt till även om hon har haft fullt upp...nu skall jag bara släpa 4 tunga pärmar till revisorn i eftermiddag och med varm hand överräcka allt... :-)
Skulle ha varit lite enklare om de som skött detta hade lite större insikt i vad som behövs och hur redovisning går till...nu skall jag på intet sätt säga att jag har koll...jag vet bara på ett ungefär...fast efter detta jobb så vet jag väldans mycket mer!
Men nu är det klart och jag kan somna om!
Å har varit en klippa och hjälpt till även om hon har haft fullt upp...nu skall jag bara släpa 4 tunga pärmar till revisorn i eftermiddag och med varm hand överräcka allt... :-)
Skulle ha varit lite enklare om de som skött detta hade lite större insikt i vad som behövs och hur redovisning går till...nu skall jag på intet sätt säga att jag har koll...jag vet bara på ett ungefär...fast efter detta jobb så vet jag väldans mycket mer!
Men nu är det klart och jag kan somna om!
Kaffe....KAFFE!!!!
För ett tag sedan så ställde jag undan min Perkulator (kaffekokare) för att knoppen på locket hade lossnat och kunde i vilket obevakat ögonblick som helst hoppa av...detta medförde en kaskad av kaffe i hela köket..
Men så i påskas skulle vi ju ha främmande och då tog jag fram den igen...det är så mycket lättare att koka kaffe till flera på samma gång istället för kopp för kopp med snabbkaffe...
Jag fixade korken med en bit trasa och en rulle tejp...det blev inte snyggt men den höll sig på plats.
Men nu en vecka senare så vill den inte...eller jo den funkar...men om jag måste byta 3-5 proppar på att koka en kanna kaffe så känns det som om något inte stämmer.
Jaja, just nu så brygger jag mig en kopp kaffe i min egna hemmagjorda kaffebryggare. Som består av min kopp, en hemmagjord sil och kokande vatten som jag häller på...väntar just nu på om det funkar eller ej...
Det är inte roligt med sådanahära experiment denna tid på dygnet....
Får fixa en ny kaffebryggare idag...
Men så i påskas skulle vi ju ha främmande och då tog jag fram den igen...det är så mycket lättare att koka kaffe till flera på samma gång istället för kopp för kopp med snabbkaffe...
Jag fixade korken med en bit trasa och en rulle tejp...det blev inte snyggt men den höll sig på plats.
Men nu en vecka senare så vill den inte...eller jo den funkar...men om jag måste byta 3-5 proppar på att koka en kanna kaffe så känns det som om något inte stämmer.
Jaja, just nu så brygger jag mig en kopp kaffe i min egna hemmagjorda kaffebryggare. Som består av min kopp, en hemmagjord sil och kokande vatten som jag häller på...väntar just nu på om det funkar eller ej...
Det är inte roligt med sådanahära experiment denna tid på dygnet....
Får fixa en ny kaffebryggare idag...
Nya tag...
...då var det helg och det kände öronen på sig och tog nya kraft tag...nu är ena ögat ont och irriterat, igensvullet och känseln i halva tungan försvunnen....och ont så rysligt ont....
Har igår och idag träffat en trevlig 10 månaders rottiskille som behöver passning ett par/tre dagar i veckan...hur kan man säga nej till det? Följsam, språksäker och väldigt lyhörd - och ett sånt fint ansikte....så då blev jag genast hundvakt....
Men i allt elände ont, sömnbrist och allmänt förfall så kom D och L på besök igår och den lilla busgurkan L la upp ett soligt leende och sa (lite smått generad) - Eva...jag tycker du är fin!
Så efter det så spelar det ingen roll vad alla andra vuxna säger L tycker att jag är fin! Det behövdes efter att i torsdags rört mig kring stureplan klädd i mina vanliga stora tröjor, slitna gamla jeans, en kort skinnjacka från slutet på 90-talet samt fotriktiga tennisskor. Min förhoppning var att jag skulle kunna komma undan med att vara moderiktigt ute....
Men tror inte att jag riktigt passerade där när jag såg mig omkring...jackan hade funkat men inte till de jeansen. Jeansen hade oxå kunnat funka men inte med de skorna. Skorna hade funkat...till en annan jacka....
Ja, vad gör man? Jag vet att jag skulle vara snygg i tjocka nylonleggings och en typ av ballongklänning, 12 cm klackar och stora coola solglasögon....men det är inte bekvämt att gå omkring så...det är inte ens roligt längre...
Jag får hålla mig till flisen och jympaskorna tror jag....
Har igår och idag träffat en trevlig 10 månaders rottiskille som behöver passning ett par/tre dagar i veckan...hur kan man säga nej till det? Följsam, språksäker och väldigt lyhörd - och ett sånt fint ansikte....så då blev jag genast hundvakt....
Men i allt elände ont, sömnbrist och allmänt förfall så kom D och L på besök igår och den lilla busgurkan L la upp ett soligt leende och sa (lite smått generad) - Eva...jag tycker du är fin!
Så efter det så spelar det ingen roll vad alla andra vuxna säger L tycker att jag är fin! Det behövdes efter att i torsdags rört mig kring stureplan klädd i mina vanliga stora tröjor, slitna gamla jeans, en kort skinnjacka från slutet på 90-talet samt fotriktiga tennisskor. Min förhoppning var att jag skulle kunna komma undan med att vara moderiktigt ute....
Men tror inte att jag riktigt passerade där när jag såg mig omkring...jackan hade funkat men inte till de jeansen. Jeansen hade oxå kunnat funka men inte med de skorna. Skorna hade funkat...till en annan jacka....
Ja, vad gör man? Jag vet att jag skulle vara snygg i tjocka nylonleggings och en typ av ballongklänning, 12 cm klackar och stora coola solglasögon....men det är inte bekvämt att gå omkring så...det är inte ens roligt längre...
Jag får hålla mig till flisen och jympaskorna tror jag....