galnatanten

Ännu en härligt solig dag och jag slipper betongdjungeln...sitter på min lilla veranda (eller tekniskt sett mannens veranda) och dricker mitt morgonkaffe. L o B kom igår och allt har gått bra. De stannar här till på måndag då vi skall iväg och röntga liten. Sen får jag och B några dagar för oss själva här....om vi ser att han klarar det.

Fast just nu så längtar jag infernaliskt efter en dusch. Solen och värmen ger svettig hud...insmord är jag också i mygg och fästingmedel...känns som en hinna över hela kroppen...inte lika mysigt! Även om man kan tvätta sig så är det inte som en riktig dusch....

Hoppas att planerna på att skaffa varmvattensberedare kommer att slå in! Det är det enda jag saknar här ute...annars så finns allt! (och nu kan jag ju surfa oxå...)

Jaja, i morgon så skall jag hålla kurs så då åker jag några timmar till stan och då kan jag passa på att duscha :-).

Sen får vi väl se...om det blir en eller två veckor här med B...och hur han tar det. Tänkte nästan prova göra ett spår till honom idag...personspår....sen kanske ett blodspår vad tiden lider...

Han är så mycket lugnare nu...en helt annan hund än för två veckor sedan....jag grät nästan igår när de kom ut hit och han bara la sig vid trädet och mös en stund...

OK, min kära U som har stor erfarenhet m hur mjölkstockning kan kännas skrämde mig igår. Hon ringde och sa...fast kan du vara gravid? Panik kände jag! Sprang genast förbi apoteket och köpte test...

Så nu i morse så skulle jag ju kolla...det var jag inte :-). Fast om man nu skall använda morgonurinen för att få ett säkrare testresultat - varför gör de förpackningarna inbrottssäkra då?

Där står man kissnödig så det är omöjligt..och försöker få upp en förpackning. Inte är man bara kissnödig utan man är trött också...inte hunnit dricka kaffe...så tålamodet är nere på noll!!!! Sen får man inte upp eländet!

Det blev så att jag till slut fick ta kökskniven och hacka mig in...medan jag nästan kissade på mig. Det är inte snällt!

Fast nu är allt bra igen! Jag sitter på landet...har skaffat mobilt bredband...en kopp kaffe...inte gravid...fåglarna sjunger...och det är varmt och soligt ute.

Senare idag dyker B och L upp och skall vara här hos oss under helgen....

Jag har köpt massa frön som jag skall sätta: sallad, olika kryddor, majs och squash...får se vad de tycker om att bo här ute...

Ha det så skönt inne i stan med alla flak av studenter och maratonlöpare...

De säger att det är varmt ute....de flesta går omkring i shorts och linne. Jag ligger i soffan under två filtar och massor med kläder..och skakar av köld...vad händer?

Förutom att jag är otroligt trött och frusen så har jag upptäckt att jag nästan är som en chinchilla...jag har hittat hårsäckar med minst 5 hårstrån från samma som växer..inte undra på att jag är så luden...

Kan man få mjölkstockning fastän man inte ammar? Det känns i alla fall som det (precis som om jag skulle veta hur det känns)...ena bröstet spränger och ömmar som om det vore ett öppet sår...vagel i ögat...eller mjölkstockning...

Tack då!!!

Helgen har varit stressig....lördagen började med att vi skulle delta som vittnen på ett bröllop på stadshuset. En god vän till mannen och gammal arbetskamrat till mig skulle gifta sig.

De valde att göra det i hemlighet. Igen annan än vi visste om något. De fyra barnen hade fått nyheten först på morgonen samma dag. Vi kommer upp till stadshuset och där står det många förväntansfulla par i små sällskap i kö. De skriver in sig och sedan väntar på deras tur.

När vi kom in i salen så var det över på 7 minuter och det var den långa cermonin. Hmmm, kändes lite snöpligt och jag kunde inte låta bli att tänka att det är ju ändå en sån stor dag och viktig...vill man inte ha mer? Löpande band...men någonstans så infann sig känslan och nervositeten för dem ändå.

Och när brudgummen säger "Vi har varit förlovade i 13 år, har fyra barn och jag skulle inte vilja leva en dag utan henne". Då är allt rätt. När man efter 13 år (plus några till oförlovade) och fyra barn kan uttrycka den kärleken dessutom med en viss längtan i rösten då gifter man sig verklligen av rätt anledning.

Av sånt blir jag glad!

I gårkväll sitter vi i soffan mannen och jag, slötittar på Discovery channel och småpratar...då säger mannen "Vad var det som gick fel i evolutionen egentligen? Titta på alla djurarter så finns det massa olika av varje men av människan finns bara en".

Det är så sant och sån underbar tanke - vad var det som blev fel? För titta på tillexempel kattdjur hur många olika arter det finns av den gruppen...människan är ju inte mer olika än en labrador (kort/långhårig, beige, brun, svart, jakt eller bruks).

Människan är för övrigt det enda djuret som verkligen förstör för alla de andra och sig själv! Människan är det enda djuret som trots att det har vad den behöver ändå är olycklig. Undrar om vi människor faktiskt är lite som fästingar...vi överlever vintern och ställer till en massa förtret och skada/sjukdomar på de arter vi fäster oss vid...

Hmmmm....

Äntligen vad skönt! Pratade m U i telefon och fick en ny syn på vad jag håller på med. Det är kanske lite svårt att erkänna men det är där och mycket klarare nu oxå...hoppas bara att insikten kan hjälpa mig att komma från mönstret...

Jag har hela mitt vuxna liv kämpat m smärta. Kämpat för att kunna ha ett liv trots läkarnas förutspående att sitta i rullstol. Det har gjort mig till en stålkvinna som skall klara allt - själv....

Men i detta så ligger även en ångest och en oro som jag gömmer långt inne i mig och knappt erkänner för mig själv. När jag har ont och har sämre perioder...kommer tanken att jag lurar den som jag är tillsammans med. Att den personer får ett sämre liv med mig än vad han skulle ha haft med en som är frisk och orkar.

Detta leder till att jag under dessa perioder letar fel och slår vilt omkring mig. Det kommer ju ändå inte att funka...han skulle vara lyckligare med någon annan som orkar...

Ovanstående är inte klara tankar jag tänker utan jag bara slår för att bli av med min frustration. Har in inneboende ångest som jag förtränger och slår ut den istället. Jag märker det inte själv utan bara agerar. Känner bara tvivlen och känner mig bara oälskad och slår på allt jag kan.

Känner att jag inte duger. Fast allt det kommer från mig själv...det är jag själv som tycker att jag är sämre för att jag inte orkar...för jag har ont och inte kan ge samma saker som en som inte har ont. Det är jag som ser mig själv som en belastning...men jag lägger allt på dem...söker fel för att få slå...

Sen måste jag ju självklart avsluta med att försvara mitt agerande lite oxå...en del saker har jag faktiskt full rätt att slå på...fast inte allt...

VVF? ja det är min kampanj jag startade för ca två år sedan - våga vägra frysa. När man är ute och går med hund flera timmar om dagen så kan inte man vara snygg. Man måste vara varm...

Trots det så kryllar det i parken med snygga hundägare i alldeles för lite kläder och tunna jackor - snygga! De hoppar undan om hunden vill krafsa lite på dem för att inte skita ner sig...de går på asfalt och undviker gräs för att skorna är alldeles för dyra och lättförstörda.

Så ser inte jag ut! Jag ser till att vara varm!!! Flera lager tröjor trots att solen är uppe och varma jackor och de dagar som kräver termobyxor så har jag det också. Det är skönt!

Fast det är så skönt att jag har svårt att klä mig när jag skall bort eller in till stan (där man ändå vill vara lite snygg). Kom på mig själv i morse när jag skulle gå ut och inte riktigt visste hur varmt/kallt det var ute...tittar ut genom vardagsrumsfönstret som vätter mot en vältrafikerad gata för att se hur mycket kläder andra har på sig och om de verkar frysa....

Det kommer ett knippe ungdomar - lättklädda - fast de kan man inte gå efter. Spanar efter någon i min ålder - också lättklädd...hmmm...skall jag tro på det...så hittar jag äntligen mitt riktiga mått - Pensionärer...det är efter hur de klär sig jag kan se om jag kommer att frysa eller inte....

VVF- är allt jag säger!

Jag kan inte låta bli att hela tiden tänka förgiftade tankar. Kan inte låta bli att tvivla och trycka ner mig själv. Börjar bli rädd för att jag är på väg att bli min mor. Det är så svårt att komma ur den spiralen.

Sen tycker jag faktiskt att det är bra att jag har börjat säga till om det jag behöver. Förut behövde jag bara men sa aldrig...vilket gjorde att jag bara gick i tras ju. Men tillsammans med detta så önskar jag ju så klart att jag inte skall behöva säga...det skulle vara det bästa.

Men alla dessa tvivel...kan man inte bara ta bort dem. Det börjar alltid som ett skämt och inget egentligen menat men sedan så griper skämtet tag i mina känslor och så blir det på riktigt.

Vill inte ha det så....

Somnade på soffan i går kväll...det resulterar alltid i att jag vaknar tidigt. I morse vaknade jag 06.30....jaja, gick upp och satte på kaffet...tog med mitt glas till soffan och tänkte att jag kan ju vila lite här och förströ mig med morgonTV om jag nu inte kan sova mer.

Fastnade i en film om ett par magiska basketskor. Hade man dem på sig så blev man superbäst. Killen som fick dem gick från usel spelare till proffs. Och naturligtvis så kom han mer och mer till insikt att det kanske inte var så viktigt att vara så bra egentligen utan att det var viktigare att vara sig själv och ta till vara på de saker han faktiskt var bra på utan skorna. (utan sens moral hade det ju inte blivit någon film ju...)

Men det roliga med en sån film som vänder sig till yngre tonåringar är att jag verkligen kan fastna i dem och bli glad av dem på riktigt. Det är så vackert med all moral... :-)

Igår var vi (min nya familj betående av Bronx, L och D) hos en homeopat för att jag och Bronx skulle få hjälp. Framförallt Bronx. Det fick vi. Bronx diagnostiserades med en hjärnskada någon typ av bokstavskombination orsakat av vacciner.

Jag blir så trött på vad vi gör mot våra djur! Hård avel som bryter ner generation efter generation. Vacciner, mediciner och för att inte tala om alla olika fästingmedel som de facto är rena nervgifter (om de inte är örtbaserade). Vi sätter på våra kärlekar gift som barn och gravida kvinnor inte får komma i närheten av pga riskerna. Galet!!!

Så resultatet blir fler och fler sjukdomar och som i detta fall hjärnskador. Inte undra på att stackars liten har svårt att stressa ner. Hans system fungerar inte och allt är vårat fel!!!! I länder där man inte vaccinerar finns inte dessa sjukdomar hos djuren!!!!

Nåväl, nu såg vi det i ung ålder och han kommer att få hjälp så att han kan leva ett lyckligt liv. Det går att fixa med rätt medel och rätt träning. Det är bra!

Så till mig....mitt har blivit kroniskt finns inte så mycket att göra...tack modern medecin och svensk läkarvård säger jag - bittert! Det känns faktiskt inte alls roligt någonstans. Jag kommer alltid att inte riktigt orka längre. Alltid ha besvär med värk i ansiktsnerven. Allt bara för att svensk vård inte har tid så det gick för lång tid och blev kroniskt.

Men jag skulle få något som kunde lindra besvären och jag fick även en ny tid för ordentlig genomgång. Mitt sista hopp ligger där att det faktiskt kanske finns något att göra om än så lite...

Men en sak är jag säker på i alla fall - jag kommer aldrig mer att vända mig till en läkare!!! Tappat allt förtroende för dem nu och känner mig bitter och väldigt ledsen....

....ja, det är sant jag har faktiskt ännu en outgrundlig mani. U håll för ögonen eller sluta läsa nu....

Pormaskar - eller vad det nu är för något. Det går inte att låta bli!!! Minst en halvtimme varje dag står jag gamla människan och klämmer. Det blir som ett evigt OS mellan mig och de små plitorna. Ibland vinner de men jag är envis så vanligtvis efter tålamodigt pressande tar jag hem segern.

Jag har under alla mina år forskat på mig själv för att få svar på en fråga som jag inte ens vet hur den lyder.

Ibland när det blir blemmor som blir till sår...då vet jag inte riktigt vad som händer (med mig). För även om den där blemman till slut ger upp och släpper ut sitt var...så en dag senare när skorpan är torr och fnasig och man pillar bort den...då kan de små plitorna följa med..som små rötter som sitter på baksidan av skorpan.

Och de som inte följer med sitter i såret som små toppar - dessa måste bort!!! Och jag har utvecklat en teknik för att ta väck dem..pincett!!! Jag har nämligen märkt att om man inte tar bort dem så läker aldrig såret riktigt eller så slår det snart upp en ny blemma.

Även om man rensar rent med pincett så kommer de tillbaka på ett par dagar...då måste man ta dem igen! Ända tills de tappar återväxtkraften så att såret kan få läka och man slipper fula röda märken i ansiktet.

De kan vara envisa och sitta fast riktigt ordentligt man kan få jobba länge med bara en enda liten "rot" men det är väl värt besväret för det är samma känsla som att ta hem OS-guld när man vinner över den. Dessutom brukar jag lägga in ödet i min kamp mot dem. "Om jag får loss den här idag så kommer det där att bli bra..." helt i enlighet med tärningsspelaren...

Fortsättning följer.....

Hmmm, ja jag vet att detta ämne kommer upp allt för ofta. Börjar snart tro att jag har någon slags hårfixering. Eller så är det bara för att faktiskt hela min kropp är täckt av hår. Värre än de flesta faktiskt. När jag föddes så såg jag ut som en liten schimpansunge - täckt med kolsvart hår över hela kroppen och en svart kalufs som stod rätt upp och var så kraftig att de redan från dag ett kunde sätta rosett i håret.

Hårväxten finns kvar men jag är tacksam över att håret på kroppen numera är ljust och inte svart (förutom på benen då). Men nu när man inte är så ung längre så händer det saker med håren....

De ljusa håren på framförallt armar, kinder, haka, hals och mage har fått en tendens att öka sin livslängd. Detta ger ett resultat att helt plötsligt kan man hitta ett hårstrå - som borde ha trillat av för länge sedan men inte gjort det - och nu uppmäter en längd av minst sju centimeter.

Samtidigt som jag känner att jag måste hålla mer koll och faktiskt hjälpa dessa överväxta hår att lämna min kropp så kan jag inte låta bli att fundera ...hur långa skulle de kunna bli? Om jag inte tar bort dem kan jag få halvmeters lockar som fladdrar runt armarna? Hur skulle det se ut? Skulle man då vara tvungen att börja schamponera och använda balsam även på armarna? Föna, locka och spraya?

När träder åldern in för att kroppshårväxten skall börja avta? Eller kommer jag aldrig att komma dit utan för mig blev det tvärt om...så när någon arkeolog gräver upp mig om tusentalsår så blir jag beviset på att snömannen existerade även här i norden.

Att den till slut aklimatiserade sig till människan och fann ett sätt att leva sida vid sida i en storstad.....

Tänk så fort människor kan förstöra en så bra hund....
Min nya kärlek Bronx fick en helvetesvecka som resulterade i att han hamnade på en sån stressnivå att han inte längre hade en aning om vad han gjorde....

Husse o matte åkte på semester...in flyttar en familj utan hundvana och med mycket liv och stoj omkring. Liten 11 månaders blir helt förvirrad. Vet inte vilka reglar som gäller eller vad som händer. För varje dag som gick blev han bara mer och mer stressad...det hela slutar med att han releasar sin frustration med att tugga på människor (för då händer i alla fall något).

Ett par nedläggningar på rygg var allt som behövdes för att han skulle bli ohanterbar. Åh, vad jag önskar att Ceasar Milans program aldrig skulle nått svenska hundägare!

Fredag gick jag in och tog honom...helt sönderstressad...tuggade han även på mig så fort jag gick ner i varv...men efter 2 dagars intensiv stresshantering så lugnade han ner sig. Tack L och K för alla tips och råd och ork att lyssna på mina eviga samtal....men liten mår bra nu....

Nu har husse och matte kommit hem igen och bara på några timmar är han som vanligt igen. Liten tuss...tänk om han hade fortsatt vara med familjen (tror att det hade räckt med en timme till i deras sällskap)...då hade han kunnat vara farlig nu...

Så nu fortsätter övningarna med honom men med husse och matte hemma.

..på postorder!!!! Mina tidigare minnen från tonåren när man satt samlade i köket, mor, jag och syster, bläddrade i kataloger och valde kläder. Med iver rev man upp paketet somtog flera veckor att anlända och sedan byttes ivern till besvikelse. Ingenting såg ut som man tänkt sig...färg, material eller så satt inte kläderna alls som man hade sett i sitt inre...mer än hälften åkte tillbaka...

Men trots detta minne så tänkte jag att nej, jag orkar inte springa på stan och leta...jag kollar vad som finns på nätet...sen beställde jag...tre dagar senare kommer paketet och inte en pinal fick jag skicka tillbaka. Chockad över detta fenomen så är det inte utan att jag nog handlar så fler gånger.

Tydligen har jag fått en bättre insikt om vad som passar på min kropp och hur olika material ser ut....

Spännande!

Sorry folks, nu blir det ett till depp inlägg här. På nätterna just när jag skall somna kommer det. Tankarna som mal ner mig. Även om jag haft en bra dag och kväll så tar de ångestladdade tankarna över mig på natten. Jag ligger och jobbar intensivt med att släppa dem och omprogrammera mig. Men det tar timmar av min sömn och när en släpper kommer en annan.

Det är så skumt för som iförrgår natt så var jag lugn och harmonisk...hade renat mig och kände en värme och glädje i kroppen...slöt ögonen och skulle just nicka till...då kom de.

I natt förstår jag det bättre eftersom hela jag var i obalans...mannen fick sig en oförtjänt skopa så snart han kom hem. Inte för att han gjorde något men bara för att jag kunde...nattens tankar låg kvar i kroppen på mig och i ren frustration var jag bara tvungen att slå till - det är väldigt olikt mig.

Det är inte roligt att vara i min kropp just nu...ännu mer frustrerande måste det vara för min omgivning som jag hela tiden anklagar och överöser med bittra kommentarer. Jag vill inte det men det går inte att hejda. Jag vet inte riktigt vad det är för monster som jag har släppt lös inom mig....

Måste försöka bli fri från det...hitta kärnan och hitta en väg att försonas med den. Antingen bryta mina egna beteendemönster eller om inte det går lära mig att acceptera och leva med att det är så....

Längtar faktiskt lite efter att vara Barbie på heltid...bara yta...inget annat räknas....vad härligt att bara bry sig om det....

Japp, då ligger jag och krälar igen. Fast det är ju i alla fall inte en ingentingdag... Det hele triggades igång av en kommentar från sambon i går kväll. Även om han inte menade det som jag uppfattade så trampade han på en öm tå. Vi sitter i soffan och han suckar djupt och med ett syniskt leende säger han - ja, lördagkväll....

Jag spann lös på att det naturligtvis var att det var så tråkigt att umgås med mig som gjorde hans lördagkvälls misär. Fast vi inte setts på ett par helger då han har åkt till landet själv...och nu var han tvungen att umgås med mig...

Jag vet att det inte var så han menade och jag vet också att han har sagt så hundratals gånger och då har jag bara skrattat och hållt med. Jaja, det är inte detta som är den stora frågan...

Nu idag så snurrar det runt  runt i huvudet på mig...varför skall det vara så tråkigt att umgås med mig att ingen vill det om de inte behöver mig till något? (Jag vet att ni finns där några av er som det inte är så med). Men det händer ju hela tiden i alla mina förhållanden. Vad är det jag gör? Varje gång?

Det poppar också upp minnen från barndomen. Då när jag gick i 4 klass när mobbingen började på riktigt. Jag är ledsen över samma sak som nu. Förstår inte varför ingen vill vara med mig annat än om de inte har någon annan att vara med eller om de behöver något från mig. Jag är på väg till skolan och anförtror mig detta till Å. Frågar henne varför? Och vad jag kan göra åt saken?

Samma dag på väg hem från skolan...står de alla där. Någon säger något och jag svarar tillbaka...då kommer kommentaren - tror du att du är tuff nu? Tror du att vi vill vara med dig då om du gör så.... sen skrattar de.

Samma känslor bor i mig idag och har nog bott i mig sen den dagen. Sedan uppreper sig allt om och om igen...och jag förstår inte varför.

Jag är självständig och gör mina egna saker. Jag är mig själv och jag ändrar inte på mig för att passa in. Det gjorde jag inte då heller. jag sa nej till de saker jag inte ville vara med på..och hade mitt egna liv utanför skolan...utan dem.

Vad händer? Hur får jag stopp på det?

Vissa dagar är verkligen ingenting. De är inte bra, inte heller dåliga utan just ingenting. Bara en transportsträcka till nästa dag som förhoppningsvis är någonting.

Man fixar, pysslar och donar som vanligt och får saker gjort men ändå, på något sätt, väntar man bara på att dagen skall ta slut och man kan få påbörja nästa.

Jag tycker sämst om dessa dagar - de känns så onödiga på något sätt. Man lever inte den dan. Inte för att man helre gjort något annat eller för att man önskar att man skulle få göra något utan just för att de är ingenting.

Idag är en sådan dag. Men snart är klockan kväll så det är handla och laga middag kvar på denna dag sen kan jag få avsluta den och vänta på att vakna i morgon.

I morgon får nästan lov att bli någonting!

Orkar inte idag navelskåda mer...eller i alla fall inte tjata om det här på bloggen. Tankarna fortsätter ju att snurra så klart.

Nu är det vår har jag bestämt mig för och därmed gör jag Barbie glad. Var och klippte mig igår (har inte gjort det sen augusti). Barbie ler....

Idag har jag inlett våren. Det betyder målade tånaglar. Det är en tradition som jag lärt mig av min första svärmor. Hon sa alltid att nu är det dags att måla annars ser tårna ut som lik. Detta  skedde när isen gick (oftast runt 16 maj) men eftersom vi inte haft direkt någon is här så får det bli idag.

Ett evigt filande har morgonen bjudit på. Det är inte klokt hur knöliga tånaglar kan bli. Och nu sitter jag här med hallonröda tår och undrar om de verkligen ser mindre döda ut nu....