Det var inte jag - det var han :-)
...som George i Seinfeldt skulle säga. Ja, jag fick faktiskt en bra förklaring så nu känns allting bra igen - faktiskt!
Min lilla tott är ju sån att allting alltid skall vara perfekt - när det gäller honom. Detta betyder att han sätter upp regler och krav för sig själv. När det kommer till sms så anser han att alla sms skall svaras på inom loppet av längst en kvart. Så när han står där mitt i ett jättejobb som bara måste vara klart om en timme och de ligger 30 minuter sena i tidsplanen...och jag skickar ett sms.
Då känner han sig som en riktigt dålig människa som inte svarar på en gång när han vet att det bara tar några sekunder att få iväg ett svar. Men kan samtidigt inte lägga ner 500 kg rullen med papper, för då knäcker de andra två ryggen, för att svara...
Sedan går han och har ångest för att han inte svarade tillräckligt snabbt......
Ja, vad säger man? Jag sa - Ta dina droppar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så hårda krav får man inte ställa på sig själv!
Fast jag är glad över att han är en sån perfektionist så att det inte var något annat :-)
Min lilla tott är ju sån att allting alltid skall vara perfekt - när det gäller honom. Detta betyder att han sätter upp regler och krav för sig själv. När det kommer till sms så anser han att alla sms skall svaras på inom loppet av längst en kvart. Så när han står där mitt i ett jättejobb som bara måste vara klart om en timme och de ligger 30 minuter sena i tidsplanen...och jag skickar ett sms.
Då känner han sig som en riktigt dålig människa som inte svarar på en gång när han vet att det bara tar några sekunder att få iväg ett svar. Men kan samtidigt inte lägga ner 500 kg rullen med papper, för då knäcker de andra två ryggen, för att svara...
Sedan går han och har ångest för att han inte svarade tillräckligt snabbt......
Ja, vad säger man? Jag sa - Ta dina droppar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så hårda krav får man inte ställa på sig själv!
Fast jag är glad över att han är en sån perfektionist så att det inte var något annat :-)
Jag är ett gnav!!!?
Eller inte jag men mina sms! Ett gnav som hänger kvar obesvarat hela dagen och stör!
Skulle ha lättare att förstå det hela om jag messade 10-20 gånger per dag - men det gör jag inte! En gång är det generella...sedan kanske 2 om jag har någon specifik fråga - tex om vad vi ska äta. Ibland ytterligare ett men mest för information då - att jag blir sen eller så. Lika ofta inget alls - om inte jag får någon fråga som måste besvaras.
Sen kan jag oxå skicka iväg något om det är något konstigt jag sett eller roligt jag hört. Bara för att...ja..dela med mig/glädja eller så. En puss kan åka iväg för att visa att jag bryr mig och tänker på honom under dagen. Den trodde jag i min enfald skulle glädja - inte gnava och störa!
Från att ha varit någon som lyser upp tillvaron är jag nu en gnavande belastning som stär hela dagen. Jag skall inte göra mig påmind om min existens annat än när den efterfrågas? Eller? Vad är det som min existens egentligen stör? Vad är det i en puss från mig som belastar?
Nu har jag "gnavet" fått något att tänka på! Det känns inte så sunt att ett sms från sin sambo skall bli till en belastning. Det känns riktigt jävla tokfel!!!! Samtidigt så säger han att han aldrig haft det bättre och att han älskar mig. (Men tydligen inte mina sms) Ja, jag är ledsen och bitter som fan! - svär gör jag också! Denna förbannade tvåsamhet!!!! Aldrig mer säger jag! Aldrig någonsin mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu är det nog!
Även om vi inte är där ännu så har vi definitivt klivit ett bautasteg närmare separation. Trodde inte det skulle komma förrän om några år till. Där fick jag! Just nu ältar jag om jag skall kunna svälja att jag är ett "gnav" och kunna fortsätta eller inte. Jag kommer aldrig någonsin att med glädje skicka ett sms till honom i alla fall!!!! Inte ringa eller maila för den delen heller! Den oron i magen - att jag stör - kommer alltid att ligga kvar. Ska jag våga - kommer alltid att finnas som första tanke. De spontana sms:en kommer aldrig att hända igen.
Skall jag svälja gnavet och svika mig själv och min stolthet? Eller skall jag gå? Det är så svårt...jag älskar ju honom så fruktansvärt mycket. Jag är inte hel utan honom! Men jag är ett gnav för honom! Han är glädje för mig!
OK! Ska vara rättvis och inte bara skriva om min tankekarusell. Fakta är att han faktiskt sa så som det står i första meningen - ordagrannt! Men jag kan förstå att det kanske inte riktigt var så han menade. Att han har haft fullt upp och är just som jag inne i en längtan efter - bara en dag (se mitt förra inlägg) - att det kan vara svårt att förklara så det blir klumpigt uttryckt. Att det kanske inte är mina sms som sådant utan bara att det blir ett ytterligare måste som läggs på hans redan tungt okade axlar. Att han behöver bara få tänka på sig och sitt just nu.
Han sa även att han behöver få vara lite ifred nu. Tid för sig själv. Det förstår jag - det behöver jag också. Det har jag dessutom inga problem med att ge honom. Det behöver alla. Men orden blev ändå sagda och de bränner som en eld! Vi får väl se om de kan förklaras så att elden kan släckas.
Men just nu har min hjärna börat förbereda sig för att vi inte är längre. Börjat räkna ut vad han har köpt till hemmet och vad jag har köpt. Vad jag blir skyldig honom om han inte vill ha sakerna. Ja, alla praktiska detaljer som kommer upp.
Tror inte att det blir så nu....men vi har kommit närmare den dagen i alla fall...
FAN!
Skulle ha lättare att förstå det hela om jag messade 10-20 gånger per dag - men det gör jag inte! En gång är det generella...sedan kanske 2 om jag har någon specifik fråga - tex om vad vi ska äta. Ibland ytterligare ett men mest för information då - att jag blir sen eller så. Lika ofta inget alls - om inte jag får någon fråga som måste besvaras.
Sen kan jag oxå skicka iväg något om det är något konstigt jag sett eller roligt jag hört. Bara för att...ja..dela med mig/glädja eller så. En puss kan åka iväg för att visa att jag bryr mig och tänker på honom under dagen. Den trodde jag i min enfald skulle glädja - inte gnava och störa!
Från att ha varit någon som lyser upp tillvaron är jag nu en gnavande belastning som stär hela dagen. Jag skall inte göra mig påmind om min existens annat än när den efterfrågas? Eller? Vad är det som min existens egentligen stör? Vad är det i en puss från mig som belastar?
Nu har jag "gnavet" fått något att tänka på! Det känns inte så sunt att ett sms från sin sambo skall bli till en belastning. Det känns riktigt jävla tokfel!!!! Samtidigt så säger han att han aldrig haft det bättre och att han älskar mig. (Men tydligen inte mina sms) Ja, jag är ledsen och bitter som fan! - svär gör jag också! Denna förbannade tvåsamhet!!!! Aldrig mer säger jag! Aldrig någonsin mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu är det nog!
Även om vi inte är där ännu så har vi definitivt klivit ett bautasteg närmare separation. Trodde inte det skulle komma förrän om några år till. Där fick jag! Just nu ältar jag om jag skall kunna svälja att jag är ett "gnav" och kunna fortsätta eller inte. Jag kommer aldrig någonsin att med glädje skicka ett sms till honom i alla fall!!!! Inte ringa eller maila för den delen heller! Den oron i magen - att jag stör - kommer alltid att ligga kvar. Ska jag våga - kommer alltid att finnas som första tanke. De spontana sms:en kommer aldrig att hända igen.
Skall jag svälja gnavet och svika mig själv och min stolthet? Eller skall jag gå? Det är så svårt...jag älskar ju honom så fruktansvärt mycket. Jag är inte hel utan honom! Men jag är ett gnav för honom! Han är glädje för mig!
OK! Ska vara rättvis och inte bara skriva om min tankekarusell. Fakta är att han faktiskt sa så som det står i första meningen - ordagrannt! Men jag kan förstå att det kanske inte riktigt var så han menade. Att han har haft fullt upp och är just som jag inne i en längtan efter - bara en dag (se mitt förra inlägg) - att det kan vara svårt att förklara så det blir klumpigt uttryckt. Att det kanske inte är mina sms som sådant utan bara att det blir ett ytterligare måste som läggs på hans redan tungt okade axlar. Att han behöver bara få tänka på sig och sitt just nu.
Han sa även att han behöver få vara lite ifred nu. Tid för sig själv. Det förstår jag - det behöver jag också. Det har jag dessutom inga problem med att ge honom. Det behöver alla. Men orden blev ändå sagda och de bränner som en eld! Vi får väl se om de kan förklaras så att elden kan släckas.
Men just nu har min hjärna börat förbereda sig för att vi inte är längre. Börjat räkna ut vad han har köpt till hemmet och vad jag har köpt. Vad jag blir skyldig honom om han inte vill ha sakerna. Ja, alla praktiska detaljer som kommer upp.
Tror inte att det blir så nu....men vi har kommit närmare den dagen i alla fall...
FAN!
Bara EN dag...
Bara en enda liten dag. Det är vad jag vill ha. En dag då jag inte behöver tänka på någonting eller någon annan. En dag då inget behöver fixas eller planeras. En dag utan att fundera på vad vi skall äta till middag. En dag då jag inte behöver titta på klockan och skynda hem för att hunden skall ut. En dag då jag inte behöver duscha en viss tid för att sambon oxå skall hinna duscha.
En dag då jag gör de saker jag vill. När jag vill i min egna takt. En helledig dag från livet. Bara en det räcker.
Min sambo var i tisdags, när jag kom hem, irriterad. Han hade jobbat över 2 timmar, stressat iväg till träning, åkt till sin mor och vattnat hennes katt för att sedan skyndat hem för att gå ut med hunden. Han tyckte det var en pestdag med en massa måsten och skynda.
Jag förstår honom - fast så är alla mina dagar. Inplanerade minut för minut inte så mycket saker för mig utan för andras behov och skall jag göra något för mig så blir det under stress samtidigt som jag gör något annat. Oftast är det OK för det är jag själv som har skapat den världen. Men just nu önskar jag att jag också kunde bara få dra iväg och träna - för att jag vill det. Utan att det skall bli annat som ligger efter. Att jag skulle kunna få ha den tiden att lägga på mig själv. 2 timmar varannan dag till bara mig :-)
Fast det får jag inte. Men kunde jag inte därför få en dag...en enda liten dag....
En dag då jag gör de saker jag vill. När jag vill i min egna takt. En helledig dag från livet. Bara en det räcker.
Min sambo var i tisdags, när jag kom hem, irriterad. Han hade jobbat över 2 timmar, stressat iväg till träning, åkt till sin mor och vattnat hennes katt för att sedan skyndat hem för att gå ut med hunden. Han tyckte det var en pestdag med en massa måsten och skynda.
Jag förstår honom - fast så är alla mina dagar. Inplanerade minut för minut inte så mycket saker för mig utan för andras behov och skall jag göra något för mig så blir det under stress samtidigt som jag gör något annat. Oftast är det OK för det är jag själv som har skapat den världen. Men just nu önskar jag att jag också kunde bara få dra iväg och träna - för att jag vill det. Utan att det skall bli annat som ligger efter. Att jag skulle kunna få ha den tiden att lägga på mig själv. 2 timmar varannan dag till bara mig :-)
Fast det får jag inte. Men kunde jag inte därför få en dag...en enda liten dag....
Biltullar...
...eller hur tänkte SL??? OK, anledningen till biltullar är (förutom att tjäna pengar så klart) som jag förstått det, att minska trafiken i stan. Miljö är det man tänker på (säger man)! Så genom att ta ut avgift skall man locka folk till att åka kommunalt...
Men om man skulle göra kollektivtrafiken säkrare och billigare - så att det blir värt att åka kommunalt - skulle inte det locka fler???
Ett litet räkne exempel: Min man använder våran bil varje dag till jobbet med biltull de tider han åker kommer det att kosta 20 kr om dagen, bensinen 15 kr per dag. Summa 35 kr om dan!
35 kr gånger 5 dagar i veckan gånger 4 veckor blir: 700 kr i månaden
Månadskortet (eller 30 dagars kortet) kostar: 650 kr
Till detta skall läggas att han faktiskt tränar minst 4 dagar i veckan (efter jobbet) vilket egentligen ger en reducering på tullen med 40 kr per vecka det vill säga: 700 kr minus 160 kr.
Den egentliga månadskostnaden för honom blir alltså 540 kr. Med bil...
Parkering på jobbet har han gratis och den vi betalar här kan vi räkna bort eftersom vi ändå skulle ha bil även om han inte tar den till jobbet.
Då lägger vi till tiden som aspekt: Med bil 20-30 minuter (inkl köer). Kommunalt 45-55 minuter (när allt klaffar) plus 15 minuter för att ta sig till träningen (tar 3-5 minuter med bil)
Trivsel aspekten behöver vi väl kanske inte ens beröra...fulla trånga vagnar, stå i snålblåst på perrong och vänta på försenade tåg...
Hur någonsin skall SL vinna? Ens med biltullar?? Det måste bli värt mödan att åka kommunalt om man skall få folk att ställa bilen!!! Eller åtminstone inte dyrare....
Men om man skulle göra kollektivtrafiken säkrare och billigare - så att det blir värt att åka kommunalt - skulle inte det locka fler???
Ett litet räkne exempel: Min man använder våran bil varje dag till jobbet med biltull de tider han åker kommer det att kosta 20 kr om dagen, bensinen 15 kr per dag. Summa 35 kr om dan!
35 kr gånger 5 dagar i veckan gånger 4 veckor blir: 700 kr i månaden
Månadskortet (eller 30 dagars kortet) kostar: 650 kr
Till detta skall läggas att han faktiskt tränar minst 4 dagar i veckan (efter jobbet) vilket egentligen ger en reducering på tullen med 40 kr per vecka det vill säga: 700 kr minus 160 kr.
Den egentliga månadskostnaden för honom blir alltså 540 kr. Med bil...
Parkering på jobbet har han gratis och den vi betalar här kan vi räkna bort eftersom vi ändå skulle ha bil även om han inte tar den till jobbet.
Då lägger vi till tiden som aspekt: Med bil 20-30 minuter (inkl köer). Kommunalt 45-55 minuter (när allt klaffar) plus 15 minuter för att ta sig till träningen (tar 3-5 minuter med bil)
Trivsel aspekten behöver vi väl kanske inte ens beröra...fulla trånga vagnar, stå i snålblåst på perrong och vänta på försenade tåg...
Hur någonsin skall SL vinna? Ens med biltullar?? Det måste bli värt mödan att åka kommunalt om man skall få folk att ställa bilen!!! Eller åtminstone inte dyrare....
Wee! Allt har kommit!!!
Alla blommor och lökar som jag lite skeptiskt har planterat har kommit upp ur jorden! Till och med dem jag satte för 2 veckor sedan fastän de skulle sättas i maj... :-)
Kanske har jag gröna fingrar i alla fall....
Fast jag har redan börjat göra nya planer på hur jag skall kunna förbättra rabatterna :-)
Har plockat massor med körsbär och skall plocka ännu mer...göra körsbärslikör :-) Gott som smaksättare!!!
:-( kom hem med ännu en fästing!!! Varför gillar de mig så mycket???? Jag gillar inte dem!!!
Men snart blommar det överallt!!!!!!!!!! och örter............och blommor...........och...........
Kanske har jag gröna fingrar i alla fall....
Fast jag har redan börjat göra nya planer på hur jag skall kunna förbättra rabatterna :-)
Har plockat massor med körsbär och skall plocka ännu mer...göra körsbärslikör :-) Gott som smaksättare!!!
:-( kom hem med ännu en fästing!!! Varför gillar de mig så mycket???? Jag gillar inte dem!!!
Men snart blommar det överallt!!!!!!!!!! och örter............och blommor...........och...........
Duscha groda....
Nytt knep påkommet! Om man har ont i hela ryggen eller bara nedre delen så kan man använda detta knep...
1) Sätt på duschen
2) vrid fram termostaten till så varmt du orkar
3) sätt på de hårdaste strålarna din dusch har
4) luta först huvudet lite framåt så att strålarna får smattra på axelpartiet
5) sätt dig sedan som en groda och korrigera så att strålarna faller där du har besvär
6) njut
7) strescha ut kramperna i benen du fått efter att ha stått som en groda
VARNING! Gär inte detta i offentliga miljöer!!!
1) Sätt på duschen
2) vrid fram termostaten till så varmt du orkar
3) sätt på de hårdaste strålarna din dusch har
4) luta först huvudet lite framåt så att strålarna får smattra på axelpartiet
5) sätt dig sedan som en groda och korrigera så att strålarna faller där du har besvär
6) njut
7) strescha ut kramperna i benen du fått efter att ha stått som en groda
VARNING! Gär inte detta i offentliga miljöer!!!
Så var det torsdag kväll...
Den kväll som jag hoppats på att veta bättre. Det gör jag inte! Var hos veterinären med Jaz...han trodde att det satt något i käken som orsakade honom smärtan..eftersom han hade fått gräva där så mkt. Men han hade inte tid att kolla upp det ordentligt idag. Fick en ny tid i augusti...ny sövning, ny röntgen och nytt ingrepp...
Lite klokare blev jag angående tumören...den växer till baka på någon månad...är antagligen redan där igen men inte så stor....
Vet inte om jag ska bli arg för att veterinären inte tog sig tid nu...eller ledsen över att tumören snart är i full blom igen...är bara trött och tom. Vet inte...lite av mental kollaps tror jag att jag lider av.
Sååå trött bara...
Lite klokare blev jag angående tumören...den växer till baka på någon månad...är antagligen redan där igen men inte så stor....
Vet inte om jag ska bli arg för att veterinären inte tog sig tid nu...eller ledsen över att tumören snart är i full blom igen...är bara trött och tom. Vet inte...lite av mental kollaps tror jag att jag lider av.
Sååå trött bara...
Men om man missar ödmjukheten?
När man blir gammal så ska man bli ödmjuk och vis. I alla fall så säger man det. Ödmjuk inför livet och vis av erfarenhet. Fast om man missar ödmjukheten då? Kan man bli vis i alla fall?
Vad blir man då vis på?
Blir man klok nog att kunna lura andra och manipulera så man får allt som man vill? Veta hur man kränker och roffar åt sig. Vis nog att kunna stänga av så att man inte längre har något samvete eller empati för andra? Kunna ta sitt hjärta och kasta bort så att inga känslor längre finns kvar i kroppen? Utom möjligen egot då...
Utan känslor så behöver man ju aldrig bli sårad eller ledsen. Går det att stänga av så totalt så att man inte ens i ensamhet längst inne kan känna något? Eller finns det alltid ett litet korn som gnaver?
Kan man överge sin natur så totalt? Det finns de som säger att människans natur är god. Och att vi mår bäst när vi känner att vi gör gott för då samspelar våra överjag med våra egon. Är det verkligen så? Är vi inte i våran natur både goda och onda? Fast vi har lärt oss att det ska kännas skönt att göra gott?
Hade vi känt det annorlunda om vi hade fått lärt oss att känna oss stolta över onda gärningar istället för goda. Om vi som barn fått beröm när vi inte vill dela med oss; blivit uppmuntrade när vi slåss i sandlådan; påhejade när vi stjäl från våra föräldrar....
Hur hade vi sett ut då? Hade ändå samvetet gnavt inom oss? Moder Theresa hade blivit sedd som Hitler....
Hmmmmm, hade vi mått bättre då? Eller hade samvetet plågat oss för att vi älskar någon istället?
Finns alltid samvetet kvar som ett plågoris?
Vad blir man då vis på?
Blir man klok nog att kunna lura andra och manipulera så man får allt som man vill? Veta hur man kränker och roffar åt sig. Vis nog att kunna stänga av så att man inte längre har något samvete eller empati för andra? Kunna ta sitt hjärta och kasta bort så att inga känslor längre finns kvar i kroppen? Utom möjligen egot då...
Utan känslor så behöver man ju aldrig bli sårad eller ledsen. Går det att stänga av så totalt så att man inte ens i ensamhet längst inne kan känna något? Eller finns det alltid ett litet korn som gnaver?
Kan man överge sin natur så totalt? Det finns de som säger att människans natur är god. Och att vi mår bäst när vi känner att vi gör gott för då samspelar våra överjag med våra egon. Är det verkligen så? Är vi inte i våran natur både goda och onda? Fast vi har lärt oss att det ska kännas skönt att göra gott?
Hade vi känt det annorlunda om vi hade fått lärt oss att känna oss stolta över onda gärningar istället för goda. Om vi som barn fått beröm när vi inte vill dela med oss; blivit uppmuntrade när vi slåss i sandlådan; påhejade när vi stjäl från våra föräldrar....
Hur hade vi sett ut då? Hade ändå samvetet gnavt inom oss? Moder Theresa hade blivit sedd som Hitler....
Hmmmmm, hade vi mått bättre då? Eller hade samvetet plågat oss för att vi älskar någon istället?
Finns alltid samvetet kvar som ett plågoris?
Bowling och husvagn...
Japp, två äkta svenska företeelser har jag ägnat mig åt denna helg. Min syster och hennes familj + hennes mans brors familj hade kopplat vagnarna efter bilen och kört ner till Stockholm. De hade utforskat stan, gått på grönan (där barnen hade kunnat stanna huuuur länge som helst), Wasa museét och lite annat.
Lördagen träffades vi upp och hade en minibowlingturnering och gick sedan ut och åt. Syrrans yngsta grabb (10 år) är fortfarande så där spontan som bara barn kan vara. När vi satt där på restaurangen och väntade (ganska länge) på maten stannar han en servitris och frågar "När kommer våran mat egentligen - hur lång tid ska det ta??!!" Med andra ord säger det vi andra tänker.
Andra lite förlösande repliker som kom var:
A: "Jaha, så Jaz har cancer - är den ond eller god?"
Jag: "Ond - jätteond"
A: "Happ, hur länge till får han leva då?"
Jag: "Det vet jag inte ännu - hoppas på svar på torsdag"
A: "Men då köper du väl en ny?"
Jag: "Ja, kanske...vet inte ännu.."
A: "Vad ska den heta?"
Så, bara i en ny fråga hade han börjat koncentrera sig på min nya hund istället och tyckte att det skulle bli jättekul med en valp....lämnat det gamla och genast gått in i det nya. Tänk om vi vuxna kunde lära oss lite mer av barnen...att leva i det som är..inte det som var eller kommer att bli....
Lördagen träffades vi upp och hade en minibowlingturnering och gick sedan ut och åt. Syrrans yngsta grabb (10 år) är fortfarande så där spontan som bara barn kan vara. När vi satt där på restaurangen och väntade (ganska länge) på maten stannar han en servitris och frågar "När kommer våran mat egentligen - hur lång tid ska det ta??!!" Med andra ord säger det vi andra tänker.
Andra lite förlösande repliker som kom var:
A: "Jaha, så Jaz har cancer - är den ond eller god?"
Jag: "Ond - jätteond"
A: "Happ, hur länge till får han leva då?"
Jag: "Det vet jag inte ännu - hoppas på svar på torsdag"
A: "Men då köper du väl en ny?"
Jag: "Ja, kanske...vet inte ännu.."
A: "Vad ska den heta?"
Så, bara i en ny fråga hade han börjat koncentrera sig på min nya hund istället och tyckte att det skulle bli jättekul med en valp....lämnat det gamla och genast gått in i det nya. Tänk om vi vuxna kunde lära oss lite mer av barnen...att leva i det som är..inte det som var eller kommer att bli....
Sorgen är redan stor!
Fastän han ännu är pigg och glad. Men det är avårt efter ett sådant besked att låtsas som om det kommer att ordna sig. Sorgen går inte att hålla tillbaka. Klart att vi skall göra allt som står i vår makt men just nu gnaver sorgen ett stort hål i våra hjärtan. Kan inte låta bli att tänka på var han skall få vila. Ett svårt beslut som jag tror vi har hittat en lösning på; lite med S så han är nära en vän och oss (om S tillåter vill säga); lite under granen där han gärna ligger och har sin bengömma; lite under huset där han befinner sig varma sommardagar; lite vid standen där han älskar att gå ner och bada....
Det kommer att bli så galet tomt inte bara för oss. Utan även för (som min sambo sa igår) alla hundar som faktiskt ser upp till honom. Det kommer att bli ett stort hål i parken utan honom.
Jag vet att jag tar ut i förskott men jag kan inte hålla igen. Det måste få komma ut - även om det ännu inte har hänt. Önskar bara att det var torsdag kväll så att jag visste vad för tid som veterinären uppskattar att vi har kvar.
Våran lilla plutt!!!!
Nej! Faktiskt! Nu vill jag inte vara med längre!!!!
Fick provsvaren på killens tumör idag! NÄÄÄÄÄÄJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Vill inte! Vill verkligen inte! Det får vara bra nu! Det var en fibrosarkom tumör - en av de elakaste arterna man kan ha enligt den veterinär som ringde mig. Det betyder att den växer interaktivt och det i sin tur betyder att man aldrig någonsin kan få bort den! Den växer snabbt med enorm växtkraft för att citera veterinären. Kommer alltid snabbt tillbaka!
Det som är positivt med denna form av tumör är att den inte sprider sig vidare genom lymfsystemet och infekterar hela kroppen...utan bara där den en gång satt...
Fast det som känns knas är att anledningen till att killen piper nu mycket väl kan bero på att man irriterat tumören i och med operationen så att den har vuxit explotionsartat - den del de ej kunde ta bort något av. Så att det är den som besvärar honom igen. Då sitter den i halsen och växer fort fort...då kan han inte andas snart...
Då finns han snart inte mer! Vad gör man? En sån outsinande källa av smärta - svår smärta!
På torsdag skall vi på återbesök...då tänker jag avkräva domen...hur länge kan vi förvänta oss att han finns kvar?
1 månad: Då skall han få äta HUR mycket korv som helst och göra vad han vill. Inte vara ensammen en sekund
3 månader: Då kan vi börja kämpa med allt vi har och göra tre månader till fyra
6 månader: Då kämpar vi ännu mer och gör dem till ett år
1 år: Det gör vi till tre år
Men just nu tar vi oss bara fram till torsdag en dag i taget och försöker att inte tänka bara vara i massa kärlek och korv förstås....
Kön - spelar det så stor roll?
Egentligen?? Vi har kvinnor som vill vara män, män som vill vara kvinnor. Kvinnor som får lägre lön för samma jobb...osv...i all oändlighet. Olika koder och regler beroende på vilken "grupp" man tillhör...allt bara för att har olika "utrustning". Hur blev det så???
Var i vår utveckling blev fokuset på vad vi har "inunder blöjan" (för att citera mitt förra inlägg)? Varför skall det vara så svårt? Kan inte var och en bara få göra det den är bäst på? Rätt man på rätt plats? Får faktiskt inte ihop någonting logiskt över huvud taget. Kan inte se den historiska utvecklingen till varför det blev så...kan se att det blev så och kanske när det blev så också men inte varför???
Människans enorma behov av att känna tillhörighet och vara speciell. Är det det som gör att vi skapar dessa grupper med "hemliga" koder som utesluter andra? Att ens ha behovet av att utesluta?! Du är som vi! Inte som dem andra! Men om man är lite av varje då? Om man inte tillhör någon grupp men alla? Är man en svikare då? Eller bara helt och hållet onormal?
En längtan till att andra skall tycka lika som en själv...för då måste ju mina tankar/känslor stämma...bekräftelse. Jag vet inte? Verkligen inte!!!
Vill tro att jag är uppfostrad utan fördomar men det är klart att även jag har det. Men min största kvinnliga förebild - farmor - har lärt mig att man kan göra precis det man vill. Finns inga begränsningar annat än inom dig själv. Att det är du själv som sätter upp hinder. Att det är dina egna värderingar som gör att du känner skam. Att det är du själv som projicerar andras dömanden. Att det är dina egna brister som gör att du dömer andra.
Att det inte finns någonting som är rätt eller fel. Att det bara finns olika människor. Att du kan lära dig något av varje människa du möter. Att du inte kan döma ut/välja bort innan du verkligen vet vad det är. När du vet så kan du säga - Ja, fast det är ingenting för mig... Men det som en gång inte var för dig kan en annan gång vara det rätta.
Vi är så upptagna med att bygga våra egna burar av "borde inte" "inte kan väl jag" och andra knäppa tankar som bara blir till tätare och tätare galler som till slut blir omöjligt att ta sig ut genom....
Säger det än en gång - vad vi är knäppa vi människor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Var i vår utveckling blev fokuset på vad vi har "inunder blöjan" (för att citera mitt förra inlägg)? Varför skall det vara så svårt? Kan inte var och en bara få göra det den är bäst på? Rätt man på rätt plats? Får faktiskt inte ihop någonting logiskt över huvud taget. Kan inte se den historiska utvecklingen till varför det blev så...kan se att det blev så och kanske när det blev så också men inte varför???
Människans enorma behov av att känna tillhörighet och vara speciell. Är det det som gör att vi skapar dessa grupper med "hemliga" koder som utesluter andra? Att ens ha behovet av att utesluta?! Du är som vi! Inte som dem andra! Men om man är lite av varje då? Om man inte tillhör någon grupp men alla? Är man en svikare då? Eller bara helt och hållet onormal?
En längtan till att andra skall tycka lika som en själv...för då måste ju mina tankar/känslor stämma...bekräftelse. Jag vet inte? Verkligen inte!!!
Vill tro att jag är uppfostrad utan fördomar men det är klart att även jag har det. Men min största kvinnliga förebild - farmor - har lärt mig att man kan göra precis det man vill. Finns inga begränsningar annat än inom dig själv. Att det är du själv som sätter upp hinder. Att det är dina egna värderingar som gör att du känner skam. Att det är du själv som projicerar andras dömanden. Att det är dina egna brister som gör att du dömer andra.
Att det inte finns någonting som är rätt eller fel. Att det bara finns olika människor. Att du kan lära dig något av varje människa du möter. Att du inte kan döma ut/välja bort innan du verkligen vet vad det är. När du vet så kan du säga - Ja, fast det är ingenting för mig... Men det som en gång inte var för dig kan en annan gång vara det rätta.
Vi är så upptagna med att bygga våra egna burar av "borde inte" "inte kan väl jag" och andra knäppa tankar som bara blir till tätare och tätare galler som till slut blir omöjligt att ta sig ut genom....
Säger det än en gång - vad vi är knäppa vi människor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tjo ho!!!
Nu har jag hunnit undan en massa...inte allt men en hel del viktiga mail och tunga måsten :-)
Idag skall jag dessutom få ha det där mötet som jag försökt hinna med sen i våras. Om min text till min bok...en jättesnäll journalist har tittat på texten och vi skall gå igenom den...sen kanske jag äntligen får tummen ur att få iväg den till någon typ av spridning :-)
Igår var jag inne i stan och fixade lite...pratade med en vän om barn...hon hade mött en del föräldrar som blivit assura på henne för att hon kallat deras barn för HAN när det var en liten flicka. Men det är väl inte så lätt att se alla gånger?! Innan de små har fått hår ser man inte alltid så noga. Dessutom om flickan är klädd i neutrala bruna kläder utan någon som hellst fingervisning om kön...
Men vad spelar det för roll??? Om man nu skall bli sur över att man säger fel så kan de väl sätta på en rosett eller något... Eller hur?? Vill man inte det så behöver man väl inte bli sur för att vi andra inte kan se vad som gömmer sig under blöjan....
Ja ja, idag skall bli en bra dag i alla fall! Det har jag bestämt!!!!
Idag skall jag dessutom få ha det där mötet som jag försökt hinna med sen i våras. Om min text till min bok...en jättesnäll journalist har tittat på texten och vi skall gå igenom den...sen kanske jag äntligen får tummen ur att få iväg den till någon typ av spridning :-)
Igår var jag inne i stan och fixade lite...pratade med en vän om barn...hon hade mött en del föräldrar som blivit assura på henne för att hon kallat deras barn för HAN när det var en liten flicka. Men det är väl inte så lätt att se alla gånger?! Innan de små har fått hår ser man inte alltid så noga. Dessutom om flickan är klädd i neutrala bruna kläder utan någon som hellst fingervisning om kön...
Men vad spelar det för roll??? Om man nu skall bli sur över att man säger fel så kan de väl sätta på en rosett eller något... Eller hur?? Vill man inte det så behöver man väl inte bli sur för att vi andra inte kan se vad som gömmer sig under blöjan....
Ja ja, idag skall bli en bra dag i alla fall! Det har jag bestämt!!!!
Energitjuvar....
Det vimlar av dem på mitt ena jobb...det är som om jag är en sockserbit och de är flugor. De kommer in och stannar kvar i timmar. Går iväg och kommer in igen. Vissa av dem kommer in upp till 8 gånger per dag. Andra bara står där och pratar maniskt i timmar. lägger sig i när kunder kommer in för att få råd. Avbryter och börjar prata om andra saker än det kunden kom n för att få hjälp med.
Sen står man där alldeles yr i huvudet och slut. Hjärnan har kolapsat och man vet inte längre någonting. Helt apatisk och dränerad på energi.
Hur blir man av med dem? Har gjort mig osams med vissa ibland och tänkt att - vad skönt nu kommer de inte tillbaka mer - de håller sig borta en vecka (demonstrativt) men sen är de tillbaka...
Vad man än säger så når man inte fram...de skrämmer bort kunder...de suger ur min hjärna...
Maniska, förvirrade och förvisso sjuka. Det är det som gör att jag inte har hjärta att mota bort dem på skarpen. De har inte så många vänner. Ingen som lyssnar på dem (ingen som orkar). Hamnat lite snett i samhället och för vissa har det gått riktigt galet. De hänger där i sin mani och galenskapen är deras livboj. Utan den är de inte någon längre...så varför skall jag vara ännu en som stöter bort dem?
Om de bara kunde låta bli min hjärna....och energi...
Sen står man där alldeles yr i huvudet och slut. Hjärnan har kolapsat och man vet inte längre någonting. Helt apatisk och dränerad på energi.
Hur blir man av med dem? Har gjort mig osams med vissa ibland och tänkt att - vad skönt nu kommer de inte tillbaka mer - de håller sig borta en vecka (demonstrativt) men sen är de tillbaka...
Vad man än säger så når man inte fram...de skrämmer bort kunder...de suger ur min hjärna...
Maniska, förvirrade och förvisso sjuka. Det är det som gör att jag inte har hjärta att mota bort dem på skarpen. De har inte så många vänner. Ingen som lyssnar på dem (ingen som orkar). Hamnat lite snett i samhället och för vissa har det gått riktigt galet. De hänger där i sin mani och galenskapen är deras livboj. Utan den är de inte någon längre...så varför skall jag vara ännu en som stöter bort dem?
Om de bara kunde låta bli min hjärna....och energi...
Lat eller tidsoptimist?
Så, nu har en veckas semester avnjutits! Fast jag sitter här och tänker - vad hände?
En veckas ledigt med massa planer på att hinna läsa, plantera, fixa, komma ikapp....men ack vad lite det blev. Nästan som den där barnsagan... vad bidde det då? - det bidde en tumme...fast jag är inte säker på att det ens bidde en tumme...
OK läste kanske 10 sidor - inte de tre böcker jag planerat
Gjorde ett nytt land och planterade - men inte på de två andra ställerna (som jag hittat)
Förberedde ett möte och hade det - som planerat i och för sig
Gick slutet på en kurs - som planerat
Höll en kurs - som planerat
Hade behandlingar - som planerat
Lägga marksten i gångar - köpte bara prov för att se hur det skulle se ut
Nya gardiner på verandan - tittade inte ens
Begära in offerter - inte alls
Fixa mellankåken - inte alls
Fixa verandan (golvet) - inte alls
inte alls
inte alls
inte alls
Finns hur många inte alls som helst! Känns som om jag satt mer i bilen till och från stan än var på landet...(nej, det var kanske lite för bittert). Men 4 dagar 7 åktes det in till stan...
Men jag måste ju säga att det har varit skönt med ledigt. Bara det dåliga samvetet som slår in när man inte hunnit allt man ville....
Ja ja, nu är vi hemma igen och arbetsveckan startar...kanske får jag mer gjort nu...
En veckas ledigt med massa planer på att hinna läsa, plantera, fixa, komma ikapp....men ack vad lite det blev. Nästan som den där barnsagan... vad bidde det då? - det bidde en tumme...fast jag är inte säker på att det ens bidde en tumme...
OK läste kanske 10 sidor - inte de tre böcker jag planerat
Gjorde ett nytt land och planterade - men inte på de två andra ställerna (som jag hittat)
Förberedde ett möte och hade det - som planerat i och för sig
Gick slutet på en kurs - som planerat
Höll en kurs - som planerat
Hade behandlingar - som planerat
Lägga marksten i gångar - köpte bara prov för att se hur det skulle se ut
Nya gardiner på verandan - tittade inte ens
Begära in offerter - inte alls
Fixa mellankåken - inte alls
Fixa verandan (golvet) - inte alls
inte alls
inte alls
inte alls
Finns hur många inte alls som helst! Känns som om jag satt mer i bilen till och från stan än var på landet...(nej, det var kanske lite för bittert). Men 4 dagar 7 åktes det in till stan...
Men jag måste ju säga att det har varit skönt med ledigt. Bara det dåliga samvetet som slår in när man inte hunnit allt man ville....
Ja ja, nu är vi hemma igen och arbetsveckan startar...kanske får jag mer gjort nu...