Hoppsan...

..det kan man lungt säga. Har varit på kurs i helgen i Mental Kinesiologi och denna gång var läraren inte alls lika avig mot oss. Vi fick ställa frågor och han till och med adresserade oss. Kanske var han bara lite gladare. Kursen var rolig och nyttig.

Som vanligt kan ju jag sakna vissa detaljer som jag tycker är viktiga. Vi fick lära oss att behandla och lösa upp mentala blockeringar och reversioner, programmera om hjärnan, mm....det var kul. Men jag saknar ett djupare tänk. Vad är det man gör egentligen? Omprogrammeringen är det bara en överridning av en känsla/smärta eller fixar man problemet? Kan det inte vara dumt att göra det istället för att ta hand om orsaken till problemet? Den andra behandlingen som gick lite djupare...vad gör den - egentligen?

Varför jag blev lite ifrågasättande (jaja, jag ifrågasätter alltid) är nog för det som hände under kursen med mig själv. Har ju sedan 23 års ålder jobbat med min egna relation till mina föräldrar (mest mamma) och de blockeringar som sitter i mig för det. Har kommit långt men har sista knuten kvar.

Så klart tog jag den i egenbehandlingen och löste upp...men då kom en annan nästan överväldigande käsla upp och slog ner mig hårt i backen. Nu sitter jag här...vill helst bara stirra in i en vägg och försvinna. Det blev inte roligt att vara jag längre. Vill faktiskt på riktigt inte vara med.....

Ensamhet - var känslan som kom. Att inte höra hemma någonstans. Att inte vara del av något alls. Och lite syniskt kan jag fnysa och bara nicka - så har hela mitt liv sett ut. Familjen, skolan, vännerna och mina kärleksrelationer. Jag är bra att ha men aldrig nummer ett. Inte ens jag själv prioriterar ju mig själv och mina känslor först. I alla sammanhang så kommer jag sen...när alla andra fått sitt.

Det är väl en sak men denna tomhet, rastlöshet och känsla av att aldrig höra hemma. Att aldrig vara del av något. Alltid vara en liten sattelit som orbiterar omkring runt allt men aldrig är riktigt med. Aldrig är riktigt önskad. Kul om jag är där...men om jag inte är det så är det OK också.

Tänk så knasigt det kan bli...vad gör jag med det här nu då?

A) Förträngning?
B) Omprogrammering?
C) Lägger mig ner och självdör?

Tänk om jag visste att sånt här kunde hända...då hade jag tagit en ytligare känsla att jobba med istället....

//Lilla vilsen

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback