Apati

Den överväldiga känslan av ensamhet slår hårt och utlöser total apati. Har idag ägnat mig åt att stint stirra på två fläckar i väggen. Det är hårt och jag vet att det är jag själv som har skapat denna plats åt mig själv....och den går inte att rädda upp.

Hur skall jag kunna skapa gemenskap i något som redan är förstört? Enda utvägen är i så fall att skruva tillbaka tiden och födas på nytt men med den kunskap jag har idag och inte försöka göra om samma misstag. Jag står rotlös och ensam. Så kommer det alltid att vara.

Det är nog som min vän U säger jag måste påbörja ett sorgearbete och sörja mitt liv för att sedan kunna hitta en väg att leva med mig själv. Det blir så hårt när jag ser mina egna mönster och förstår att det bara är mig själv jag kan skylla på. Det är jag som skapat detta.

Det är jag som skapar bristerna i alla mina förhållanden både vänskaps och kärleks.

Det är lätt i början för då går allt på automatik. Man ger dt utrymmet den andre behöver och man blir sedd i alla fall. Men man kräver inte eget utrymme. Efter några år så han de lärt sig det. De får utrymme och jag kräver inte tillbaka. Men efter dessa år försvinner den automatiska viljan att se och byts ut mot bekvämlighet.

Jag fortsätter att ge utrymme men kräver fortfarande inte. Till det blir hål i mig. Men varje kontrovers blir på bekostnad av en bit av min själ som dör. Tillslut försöker jag ändra och jag fortsätter jobba på det men då är det för sent. Det blir bara konstigt och ingen förstår var jag fick luft ifrån och varför jag började gorma helt plötsligt.

Jag håller ut ett par år till men sedan orkar jag ine längre. Orkar inte finnas i osynlighets land. Men hur skall jag kunna börja kräva att bli sedd när jag är nöjd med uppmärksamheten i början. Skall man kräva saker i början bara för att det inte skall komma som en chock sen??? Jag förstår inte.

Det handlar inte om att tillbringa varje sekund tillsammans tindrande. Men det handlar om att bli tagen på allvar. att det man säger skall betyda något. För gör det inte det då finns jag inte.

Att om jag säger att jag behöver få vila och inte göra något en kväll respekteras så att jag inte måste stå där och laga maten i alla fall. Att det skall räcka med orden och att det inte skall behöva gå så långt att jag brister och får döda en del av mig.

att om jag säger att jag mår dåligt - ta det på allvar även om jag kan skrapa ihop mig och fokusera på annat. Att vilja ta sig tiden att tänka en tanke på mig utan att jag ber om det. Att vilja ta sig besväret att lära sig vem jag är och ta mig på allvar utan att jag skriker och gråter. Att vilja vara en del av mig. Att vilja dela med sig av sig utan att jag tvingar fram det.

Vart försvinner den viljan?

Att sätta mig och det jag ber om eller behöver i första rummet någon gång. Jag vill skriva en enda gång men om jag skall vara sann så är det inte en gång som räcker utan jag vill ha det med jämna mellanrum. Att göra något för att jag vill eller behöver det.

Men när jag själv inte låter mig välja mig först någon gång alls hur skall andra då kunna göra det? Jag ritar ju själv upp mallen för hur jag vill bli behandlad.

Men jag hamnar ju i en återvändsgränd för jag vill ha det som det är i början omtanke per automatik. Av egen fri vilja inte för att jag ber om det.

Hur skall jag få mig själv att vilja prioritera mig?

FAN!!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback