Kärlekens limboland...

Att i vardagen hitta glädjen med att lägga undan ett par svettiga strumpor, dammsuga, torka damm, diska eller bara äta en vanlig enkel vardagsmiddag. Inte för att det är ett måste utan för att man finner glädje i det.

Den glädjen är det som saknas för oss just nu. Glädjen i att komma hem trött till en trött man. Slitna men ändå hitta känslan vad skönt det är att ha varandra. Känna värmen från den andre och bli glad. Inte tycka att det var skönare när man satt själv i soffan.

Jag slits mellan att vilja kämpa för att få tillbaka den glädjen och att bara ge upp. Önskar i mitt hjärta att även han vill jobba för att hitta den igen. Men just nu känns det som om han inte bryr sig om det. Som om han faktiskt inte saknar det. Utan att han lika gärna är utan den. Hemmet är en bekvämlighetsinrättning och jag ingår i maskinparken.

Det maler även i mitt huvud...de där orden som sas till mig när jag var ung..."don´t be sad cause two out of tree aint bad". Så har det alltid varit i mitt liv. Jag har aldrig kunnat vara 3 av 3 för någon utan alltid 2 av 3. Den här gången trodde jag att jag skulle kunna vara 3 av 3. Min kropp skrattade av glädje och jag lät honom forcera många murar jag byggt upp till skydd under årens lopp.

Nu är jag där - naken och inser att jag än en gång inte blir mer än 2 av 3. Att jag inte räcker till för att göra någon riktigt lycklig. Att det behövs mer än bara mig.Fast denna gång är det värre för mina känslor är starkare och han har kommit djupare. Det gör att jag lägger mig på marken och krälar och ber honom trampa på mig. Och jag låter honom. Jag sviker mig själv och låter honom. Självkänslan är nere på noll. Jag är arg på mig själv över att jag tillät mig hoppas att det skulle bli så. Att jag trodde att det här skulle bli annorlunda bara för att han nådde fram till mig på ett annnat sätt. Att jag var värd det.... bara för att jag känner mer och annorlunda. IDIOT!!!!!

Han som sa om kärlek att det är som en laserstråle som går från hjärtat och hela tiden är riktad mot den personen intensivt. Han som säger att han älskar mig. Men någonstans så tror jag att hans laser behöver nya batterier. Just nu vet jag inte om jag är den som kan byta dem eller om jag ska förpassa mig själv till återvinningsstationen....

Vad är bäst för oss? För våran utveckling...tilsammans komma över guppet...eller är det dags att släppa honom och låta honom utvecklas vidare själv?

Har jag något mer han behöver...kan jag ge honom mer? Kan jag vara det han vill ha? Varför skulle jag? Vad skulle det vara?

De här destruktiva tankarna gör också att jag fått en känsla i maggropen att han har en ny flört på gång. Blir galen för jag vet inte om det är hjärnspöken eller min intuition som känner på sig vad som händer...hur skall jag kunna avgöra det när jag dansar runt i limbolandet mellan förtvivlan och lycka...

Vill ha en karta som visar mig exakt hur verkligheten ser ut. Vill inte gå på känsla och inte veta. Orden säger en sak och handlingarna en annan. Men de stämmer inte överens inte någonstans. Kan inte någon bara lägga fram klara tydliga fakta för mig utan att utelämna något så jag vet. Det är allt jag vill. Orkar inte vara på detta ställe längre. Vill veta vilken bollplan och vilket spel vi skall spela.

Vill kunna vara trygg i känslan av att vi har varandra eller sunka ihop ensammen trygg i att jag vet att så är det - jag står själv. Inte denna dagliga undran om vi skall ha en bra dag eller en kräla i avgrunden dag. Inte behöva fundera på hur det ligger till....

Kan jag få den kartan? Jag ger vad som helst för att komma ur det här....

Kommentarer
Postat av: Trlm.

Citat/:..."Hur orkar vi slösa så mycket tid och energi på det som inte är sagt? Tänk om vi skulle använda den energin till att se om oss själva och göra saker som får oss att skratta och må bra istället. Ge oss själva en egoboost och stärka oss.
För erkänn, hur mycket vi än vrider och vänder på steken så kommer vi nästan aldrig fram till rätt analys i alla fall. Varför inte bara vänta och se eller ställa direkta frågor och få svar på dem. Läsa/lyssna till svaren som de är och inte tyda in så mycket istället.
Min kloka farmor sa alltid till mig när jag ältade något med henne: Ta det för vad det är!!!
Hon hade så rätt. I och med att man tar saker för vad de är så njuter man i stunden av vad som är. Man tittar på frågan och bestämmer sig för om det som är, är något som jag vill ha. Om det inte är det så kan man alltid göra något åt saken eller "byta galosch".
Tack min kloka farmor!
"/Slut på citat.
Kraaaaaaaaaaaaaaaam! Trollemor:)-

2007-09-04 @ 01:02:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback