galnatanten

Är kärleken och parsamheten verkligen värt allt besvär? Alla dagar då man irriterar sig på varandra? Alla små saker som man blir störd på? Alla dagar man känner sig som det sämsta i universum bara för att den andre har en dålig dag? Allt tassande runt het gröt? Allt kompromissande? Allt anpassande? Alla försök att göra den andre glad som misslyckas? Tyngden i bröstet när man märker att den andre inte finner någon glädje alls av att vara i ditt sällskap? Att varje dag hoppas att denna dagen skall vara en glad dag? Att varje dag be och önska att man skall kunna få lov att glädja den andre idag i alla fall?

Alla vita lögner? Allt försakande? Allt? Att inte hemmet ser ut som man vill? Allt extra arbete med en till i huset? Inte få välja kanal själv? Inte kunna ha tid till sina egna saker? Aldrig få tänka på sig själv? Rädslan att förlora den andre? Ana att det finns någon annan som gör honom gladare än vad man själv gör? Att själv bli gladare av någon annan och skämmas för det? Att inte få bli glad eller besvara en flört? Att inte få vara fri...

Är det värt det? Är kärleken så stor och viktig? Skall man inte vara glad av kärlek? Borde det inte vara 28 glada dagar och två mindre glada och inte tvärt om?

Jag vet inte längre...