galnatanten

Man har den familjen man är född med. Till den har man så starka band att det knappt går att beskriva. Men det är även den familjen som kan såra en mest. Det bubblar av frustrationer och gammalt groll som pyr. Hur gammal man än blir så kommer bråken om penntrollen upp och gör sig påminda längre fram i livet. Man kan aldrig riktigt skaka av sig den roll man en gång fick när man föddes in i familjen. Man kan aldrig bli någon annan än den det förväntas att man skall vara. Är man som jag det yngsta barnet kan man inte ens välja roll utan får ta den som blev kvar.

Alla hemska känslor som skuld, ångest, besvikelse och att inte vara bra nog finns där. Samtidigt är det den familjen som aldrig någonsin sviker. Dit kan man gå när man är som minst och be om hjälp. Dit är det även svårast att gå när man behöver hjälp. Det är där som det är viktigast att känna att de är stolta över vad man har lyckats med och vem man är. Men det är där man så sällan får höra det.

Det är där man får höra om alla svagheter man har. Av välmening och penntroll...

Sen har en del förmånen att få en extra familj. Människor som bara kommer i ens väg och det är kärlek vid första ögonkastet. Familjekärlek! Man får nya bröder, systrar, döttrar och mamma...min underbara lilla trollmor! Det är en villkorslös kärlek som det ska va inom familjen. Men inga gamla möster eller penntroll ligger ivägen. Man kan visa den person man verkligen är. Och man blir älskad för att man är just den personen! Inga krav, inget men kan du verkligen...hur ska det gå...du har alltid varit så.... Man bara är!

Ingen av familjerna kan jag vara utan. Den nya bara växer och växer och det är underbart! Människor man inte kan leva utan!

Tack alla ni för att ni finns!!!

Puss och godnatt!