Dokusåpa
Ibland blir livet värre än en dokusåpa. Jag trodde i min enfald att med åren så skulle man växa bort från tånårsbeteenden - tydligen inte! Inte alla i alla fall. Det finns så många som mår så dåligt idag att de bara måste skapa dramatik omkring sig - eller har de bara tråkigt?
När började man äga sina vänner? Hamnar i fler och fler situationer när vänner ska äga. De blir svartsjuka och har synpunkter på vem man träffar och när. De blir sura om man råkar ha en annan kompis än de. Vissa reagerar tom om man råkar träffa en man som man blir seriös med...
Det blir värre än i småskolan..rykten börjar spridas, de spelar ut hela känsloregistret, tar på sig martyrrollen och försöker med känslomässig utpressning få en att börja ömka och betyga att det inte finns någon annan än dem och att man naturligtvis inte ska träffa den personen mer om de känner så.
Jag blir så trött!!! Jag har ingen hierarki mellan mina vänner utan använder de olika vännerna till olika saker...en del går jag ut med, andra går jag på utställning, konserter, promenader, fika, föreläsningar eller annat med. Alla delar inte samma intresse utan man gör det som är roligt tillsammans med just den. Det betyder inte att jag tycker om den ena bättre än den andra.
Vad är det som är så svårt att förstå med det? Är folk så osjälvständiga? Måste man binda till sig andra människor genom skuld? Tror man inte att man duger som den man är och kan bli uppskattad för det? Vad händer?
Är det det hårda samhället som trycker ner folks självkänsla så i skoskaften? Eller strävan efter att vara perfekt och mest älskad av alla? Det känns inte bra...har det alltid varit så här? Eller är det bara på senare tid denna osäkerhet har kommit? Är det att vi alla ska vara så unga som möjligt som gör att vi fastnar i en 15 årings känslor och inte går vidare? Hur ska man kunna laga alla dessa trasiga själar?
När började man äga sina vänner? Hamnar i fler och fler situationer när vänner ska äga. De blir svartsjuka och har synpunkter på vem man träffar och när. De blir sura om man råkar ha en annan kompis än de. Vissa reagerar tom om man råkar träffa en man som man blir seriös med...
Det blir värre än i småskolan..rykten börjar spridas, de spelar ut hela känsloregistret, tar på sig martyrrollen och försöker med känslomässig utpressning få en att börja ömka och betyga att det inte finns någon annan än dem och att man naturligtvis inte ska träffa den personen mer om de känner så.
Jag blir så trött!!! Jag har ingen hierarki mellan mina vänner utan använder de olika vännerna till olika saker...en del går jag ut med, andra går jag på utställning, konserter, promenader, fika, föreläsningar eller annat med. Alla delar inte samma intresse utan man gör det som är roligt tillsammans med just den. Det betyder inte att jag tycker om den ena bättre än den andra.
Vad är det som är så svårt att förstå med det? Är folk så osjälvständiga? Måste man binda till sig andra människor genom skuld? Tror man inte att man duger som den man är och kan bli uppskattad för det? Vad händer?
Är det det hårda samhället som trycker ner folks självkänsla så i skoskaften? Eller strävan efter att vara perfekt och mest älskad av alla? Det känns inte bra...har det alltid varit så här? Eller är det bara på senare tid denna osäkerhet har kommit? Är det att vi alla ska vara så unga som möjligt som gör att vi fastnar i en 15 årings känslor och inte går vidare? Hur ska man kunna laga alla dessa trasiga själar?
Kommentarer
Postat av: U
Ja, det finns internet i Tallin, pa vart rum till och med ;)
Ja, det ar sorgligt. Mycket! Men jag forstar inte vad du pratar om ;)./U
Trackback