galnatanten

Tänk att förhållanden tar upp så mycket tid. Så mycket tid med andra än den andra parten som är inblandad...
Människor som dejtar eller är i starten av förhållanden har förlorat förmågan att prata om någonting annant än den personen de träffar. Kan inte ta in andra människors liv eller händelser. 100% av deras tid går åt till att berätta, visa bilder och referera samtal/sms för andra.

Han sa...han hade den här tröjan på sig...ALLA såg mig...nu kan jag inte gå ut på stan igen... Det är som om hela världen plötsligt kretsar kring dem igen och att faktiskt folk skulle tänka på att han hade bruna skor på sig...och att alla andra plötsligt bara pratar om dem och vilka de träffar även när de inte är med...

Förutom att vissa av mina vänner befinner sig i det stadiet så tycker jag att jag hör samtalen i evighet i parken...det är vad alla som promenerar pratar om..."Hon/han sa..." "och då gjorde jag.."

Visst så klart det är mycket som skall nötas in när man håller på att lära känna en ny människa. Kuggar som skall kalibreras så att de flyter jämt i varandra. Man måste få bolla med sina vänner och analysera vad personen verkligen menade eller varför den gör på ett viss sätt. Innan man vet.

Men varför är det så svårt för oss att fråga den personen direkt istället för att analysera med vänner? Skulle inte det vara lättare? Kanske inte lika roligt men det skulle spara en massa oro och energi...

Så trodde man att relationer skulle bli lättare med åldern...tji fick vi! Känslorna, rädslorna och oron är precis lika stor som när vi var 15...