Jag är ett gnav!!!?
Eller inte jag men mina sms! Ett gnav som hänger kvar obesvarat hela dagen och stör!
Skulle ha lättare att förstå det hela om jag messade 10-20 gånger per dag - men det gör jag inte! En gång är det generella...sedan kanske 2 om jag har någon specifik fråga - tex om vad vi ska äta. Ibland ytterligare ett men mest för information då - att jag blir sen eller så. Lika ofta inget alls - om inte jag får någon fråga som måste besvaras.
Sen kan jag oxå skicka iväg något om det är något konstigt jag sett eller roligt jag hört. Bara för att...ja..dela med mig/glädja eller så. En puss kan åka iväg för att visa att jag bryr mig och tänker på honom under dagen. Den trodde jag i min enfald skulle glädja - inte gnava och störa!
Från att ha varit någon som lyser upp tillvaron är jag nu en gnavande belastning som stär hela dagen. Jag skall inte göra mig påmind om min existens annat än när den efterfrågas? Eller? Vad är det som min existens egentligen stör? Vad är det i en puss från mig som belastar?
Nu har jag "gnavet" fått något att tänka på! Det känns inte så sunt att ett sms från sin sambo skall bli till en belastning. Det känns riktigt jävla tokfel!!!! Samtidigt så säger han att han aldrig haft det bättre och att han älskar mig. (Men tydligen inte mina sms) Ja, jag är ledsen och bitter som fan! - svär gör jag också! Denna förbannade tvåsamhet!!!! Aldrig mer säger jag! Aldrig någonsin mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu är det nog!
Även om vi inte är där ännu så har vi definitivt klivit ett bautasteg närmare separation. Trodde inte det skulle komma förrän om några år till. Där fick jag! Just nu ältar jag om jag skall kunna svälja att jag är ett "gnav" och kunna fortsätta eller inte. Jag kommer aldrig någonsin att med glädje skicka ett sms till honom i alla fall!!!! Inte ringa eller maila för den delen heller! Den oron i magen - att jag stör - kommer alltid att ligga kvar. Ska jag våga - kommer alltid att finnas som första tanke. De spontana sms:en kommer aldrig att hända igen.
Skall jag svälja gnavet och svika mig själv och min stolthet? Eller skall jag gå? Det är så svårt...jag älskar ju honom så fruktansvärt mycket. Jag är inte hel utan honom! Men jag är ett gnav för honom! Han är glädje för mig!
OK! Ska vara rättvis och inte bara skriva om min tankekarusell. Fakta är att han faktiskt sa så som det står i första meningen - ordagrannt! Men jag kan förstå att det kanske inte riktigt var så han menade. Att han har haft fullt upp och är just som jag inne i en längtan efter - bara en dag (se mitt förra inlägg) - att det kan vara svårt att förklara så det blir klumpigt uttryckt. Att det kanske inte är mina sms som sådant utan bara att det blir ett ytterligare måste som läggs på hans redan tungt okade axlar. Att han behöver bara få tänka på sig och sitt just nu.
Han sa även att han behöver få vara lite ifred nu. Tid för sig själv. Det förstår jag - det behöver jag också. Det har jag dessutom inga problem med att ge honom. Det behöver alla. Men orden blev ändå sagda och de bränner som en eld! Vi får väl se om de kan förklaras så att elden kan släckas.
Men just nu har min hjärna börat förbereda sig för att vi inte är längre. Börjat räkna ut vad han har köpt till hemmet och vad jag har köpt. Vad jag blir skyldig honom om han inte vill ha sakerna. Ja, alla praktiska detaljer som kommer upp.
Tror inte att det blir så nu....men vi har kommit närmare den dagen i alla fall...
FAN!
Skulle ha lättare att förstå det hela om jag messade 10-20 gånger per dag - men det gör jag inte! En gång är det generella...sedan kanske 2 om jag har någon specifik fråga - tex om vad vi ska äta. Ibland ytterligare ett men mest för information då - att jag blir sen eller så. Lika ofta inget alls - om inte jag får någon fråga som måste besvaras.
Sen kan jag oxå skicka iväg något om det är något konstigt jag sett eller roligt jag hört. Bara för att...ja..dela med mig/glädja eller så. En puss kan åka iväg för att visa att jag bryr mig och tänker på honom under dagen. Den trodde jag i min enfald skulle glädja - inte gnava och störa!
Från att ha varit någon som lyser upp tillvaron är jag nu en gnavande belastning som stär hela dagen. Jag skall inte göra mig påmind om min existens annat än när den efterfrågas? Eller? Vad är det som min existens egentligen stör? Vad är det i en puss från mig som belastar?
Nu har jag "gnavet" fått något att tänka på! Det känns inte så sunt att ett sms från sin sambo skall bli till en belastning. Det känns riktigt jävla tokfel!!!! Samtidigt så säger han att han aldrig haft det bättre och att han älskar mig. (Men tydligen inte mina sms) Ja, jag är ledsen och bitter som fan! - svär gör jag också! Denna förbannade tvåsamhet!!!! Aldrig mer säger jag! Aldrig någonsin mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu är det nog!
Även om vi inte är där ännu så har vi definitivt klivit ett bautasteg närmare separation. Trodde inte det skulle komma förrän om några år till. Där fick jag! Just nu ältar jag om jag skall kunna svälja att jag är ett "gnav" och kunna fortsätta eller inte. Jag kommer aldrig någonsin att med glädje skicka ett sms till honom i alla fall!!!! Inte ringa eller maila för den delen heller! Den oron i magen - att jag stör - kommer alltid att ligga kvar. Ska jag våga - kommer alltid att finnas som första tanke. De spontana sms:en kommer aldrig att hända igen.
Skall jag svälja gnavet och svika mig själv och min stolthet? Eller skall jag gå? Det är så svårt...jag älskar ju honom så fruktansvärt mycket. Jag är inte hel utan honom! Men jag är ett gnav för honom! Han är glädje för mig!
OK! Ska vara rättvis och inte bara skriva om min tankekarusell. Fakta är att han faktiskt sa så som det står i första meningen - ordagrannt! Men jag kan förstå att det kanske inte riktigt var så han menade. Att han har haft fullt upp och är just som jag inne i en längtan efter - bara en dag (se mitt förra inlägg) - att det kan vara svårt att förklara så det blir klumpigt uttryckt. Att det kanske inte är mina sms som sådant utan bara att det blir ett ytterligare måste som läggs på hans redan tungt okade axlar. Att han behöver bara få tänka på sig och sitt just nu.
Han sa även att han behöver få vara lite ifred nu. Tid för sig själv. Det förstår jag - det behöver jag också. Det har jag dessutom inga problem med att ge honom. Det behöver alla. Men orden blev ändå sagda och de bränner som en eld! Vi får väl se om de kan förklaras så att elden kan släckas.
Men just nu har min hjärna börat förbereda sig för att vi inte är längre. Börjat räkna ut vad han har köpt till hemmet och vad jag har köpt. Vad jag blir skyldig honom om han inte vill ha sakerna. Ja, alla praktiska detaljer som kommer upp.
Tror inte att det blir så nu....men vi har kommit närmare den dagen i alla fall...
FAN!
Kommentarer
Postat av: K
Aj då. Skickar en tröstekram.
Trackback