Snart är det över
Var hos veterinären igen förra måndagen. Han sövde ner och tittade. Sen kunde han inte göra mer. Tumören har växt till sig kraftigt och sitter på sådana ställen att det inte går att göra nåt. Nu är det veckor vi räknar...kanske dagar.
När han inte har ätit på två dagar är det dags. Men han verkar lugn i sitt beslut och tillfreds med det som komma skall. Han och N har en plan. De har saker att göra. Han kommer tillbaka men inte förrän om minst 5 år. Då kommer han till mig igen. Jag skall visst ha en annan emellan. Det vet jag inte om jag orkar men det blir väl som vanligt att helt plötsligt så står man bara där med en hund fast man inte tänkt sig det.
Han vill ta en sista promenad och träffa sina kompisar en sista gång innan han går. Sen vill han gärna vara på landet i lugn o ro med bara oss. Var vi lägger honom spelar ingen roll...
Vet inte hur jag skall klara den/de där sista promenaderna när jag vet att det är för att ta avsked. Mina/hans vänner kommer att få gå på promenad där jag hulkar mig fram...men det är det han vill så så får det bli.
Jag är lite lugnare nu tack vara hans lugn men varje gång han hostar till eller sackar lite så knyter magen sig på mig. Norrland var bra för där kändes det som om det inte var sant...fast nu är vi här igen och varje natt gråter jag kudden full. Ligger och lyssnar på hans andetag...ibland blir jag tvungen att gå och peta på honom för att jag inte hör hans andning.
Det är tufft men ändå OK. Jag har en klok hund och han sprider sitt lugn till mig. Nu försöker jag njuta av varje stund tillsammans med honom och försöker utan att dalta att göra hans liv underbart.
Jag vet att han inte lämnar mig...vi ska hålla kontakten sa han...han o N. De är små filurer de där två....
När han inte har ätit på två dagar är det dags. Men han verkar lugn i sitt beslut och tillfreds med det som komma skall. Han och N har en plan. De har saker att göra. Han kommer tillbaka men inte förrän om minst 5 år. Då kommer han till mig igen. Jag skall visst ha en annan emellan. Det vet jag inte om jag orkar men det blir väl som vanligt att helt plötsligt så står man bara där med en hund fast man inte tänkt sig det.
Han vill ta en sista promenad och träffa sina kompisar en sista gång innan han går. Sen vill han gärna vara på landet i lugn o ro med bara oss. Var vi lägger honom spelar ingen roll...
Vet inte hur jag skall klara den/de där sista promenaderna när jag vet att det är för att ta avsked. Mina/hans vänner kommer att få gå på promenad där jag hulkar mig fram...men det är det han vill så så får det bli.
Jag är lite lugnare nu tack vara hans lugn men varje gång han hostar till eller sackar lite så knyter magen sig på mig. Norrland var bra för där kändes det som om det inte var sant...fast nu är vi här igen och varje natt gråter jag kudden full. Ligger och lyssnar på hans andetag...ibland blir jag tvungen att gå och peta på honom för att jag inte hör hans andning.
Det är tufft men ändå OK. Jag har en klok hund och han sprider sitt lugn till mig. Nu försöker jag njuta av varje stund tillsammans med honom och försöker utan att dalta att göra hans liv underbart.
Jag vet att han inte lämnar mig...vi ska hålla kontakten sa han...han o N. De är små filurer de där två....
Kommentarer
Trackback