galnatanten

Semestern tog slut bara så där ...poff. Och inte kändes det som semeser ens. Visst Norrland och Halland ger en alltid ro i själen. Fick träffa min familj och mina kära vänner B och E (min dotter). Men ändå är det som om någonting saknas för att det skall ha varit en riktig semester.

Kanske var det för att beskedet om Jaz gjorde oss smått lamslagna. En väntans tid. Kanske var det för att vi inte gjorde något nytt och fick nya upplevelser att dela och ha med oss in i höstmörkret. Kanske var det för att vi båda var så slut och trötta att vi inte orkade ha semester. Att vi inte var så glada av varandra som i fjol.

Vi fick vila. Men inte ny energi. Nu är allt tillbaka till den grå vardagen igen. Måste försöka hitta energin i den istället. Just nu befinner i alla fall jag mig i ett enda stort vakum. Snart går autopiloten på. Ni vet där ingenting längre spelar någon roll. Ingenting känns längre. Varken glädje, kärlek eller sorg. Kroppen utför det nödvändiga men hjärna och hjärta är avstängt. Vill inte vara där. Egalitetens land. Tycker inte om det.

Måste hitta vägen som leder mig från det landet inte till.