Den svenska drömmen
Hej och hopp, det har inte blivit så många inlägg på senaste tiden...jag vet inte riktigt varför för jag har en hel del korta historier i mitt huvud som jag tänker: att det här skall jag blogga...men när jag väl sitter här framför datorn så ha de trasslat in sig i varandra och jag kommer bara ihåg första inledningsorden på varje...vad ville jag med det här tänker jag...och så raderar jag allt och börjar om...raderar...ah, ni fattar. Det blir som med kejsarens nya kläder...
Hur som helst så hade jag syster här på besök i veckan. Det var trevligt och vi satt och småpratade lite mer om henne än när vi är i norr då allt nästan bara handlar om pojkarnas hockeyträningsschema och hur det är att vara hockeymamma. Men nu kom min syster fram lite mer och det uppskattar jag verkligen.
Hon lever den svenska drömmen...hus, man, tre barn, två bilar och bra jobb. De åker till fjällen på skidsemester varje sportlov, till fjällen med skoter varje påsk, utomlands till solen varje vår, ut med husvagnen varje sommar och skoter igen till höstlovet.
Precis det liv man skall eftersträva om man är från norrland...men det var aldrig min dröm...därför är jag det svarta fåret i familjen som det är synd om och som det aldrig blir någon ordning på... Fast det var inte det jag skulle skriva om.
Men eftersom det livet aldrig varit min strävan så var jag tvungen, nu när hon som person glimtade fram under middagen, att försöka komma in lite under ytan och se om allt verkligen på djupet var så vackert som det är på ytan.
Det hon svarade på en av mina frågor (om hennes man) ger mig rysningar:
"Jag kan inte tänka mig att leva utan min man och den känslan är så stark att jag inte ens blir glad om någon utifrån visar mig uppskattning och jag vet att min man känner lika för mig"
Det är så starkt...jag menar inte bara tryggheten i att själv känna så starkt för en person man varit tillsammans med i över tjugo år utan att vara så trygg i vad den andre känner. Att inte hysa några tvivel om att de kommer att leva tillsammans. Att inte tänka den tanken...jag vill...men det finns inga garantier. Utan att veta att det är en garanti....vad skönt det måste vara...
Den svenska drömmen kanske inte är så illa i alla fall...
Hur som helst så hade jag syster här på besök i veckan. Det var trevligt och vi satt och småpratade lite mer om henne än när vi är i norr då allt nästan bara handlar om pojkarnas hockeyträningsschema och hur det är att vara hockeymamma. Men nu kom min syster fram lite mer och det uppskattar jag verkligen.
Hon lever den svenska drömmen...hus, man, tre barn, två bilar och bra jobb. De åker till fjällen på skidsemester varje sportlov, till fjällen med skoter varje påsk, utomlands till solen varje vår, ut med husvagnen varje sommar och skoter igen till höstlovet.
Precis det liv man skall eftersträva om man är från norrland...men det var aldrig min dröm...därför är jag det svarta fåret i familjen som det är synd om och som det aldrig blir någon ordning på... Fast det var inte det jag skulle skriva om.
Men eftersom det livet aldrig varit min strävan så var jag tvungen, nu när hon som person glimtade fram under middagen, att försöka komma in lite under ytan och se om allt verkligen på djupet var så vackert som det är på ytan.
Det hon svarade på en av mina frågor (om hennes man) ger mig rysningar:
"Jag kan inte tänka mig att leva utan min man och den känslan är så stark att jag inte ens blir glad om någon utifrån visar mig uppskattning och jag vet att min man känner lika för mig"
Det är så starkt...jag menar inte bara tryggheten i att själv känna så starkt för en person man varit tillsammans med i över tjugo år utan att vara så trygg i vad den andre känner. Att inte hysa några tvivel om att de kommer att leva tillsammans. Att inte tänka den tanken...jag vill...men det finns inga garantier. Utan att veta att det är en garanti....vad skönt det måste vara...
Den svenska drömmen kanske inte är så illa i alla fall...
Kommentarer
Trackback