galnatanten

Nu är jag så där upprörd igen!! Ju mer TV visar program som Ceasar Milan och andra hundtränare med liknande brutala metoder...desto fler lidande djur ser jag ute i parkerna.

Människor som tittar på programmen och inte riktigt förstår vad det är man egentligen gör mot sitt djur när man tex trycker ner, sparkar eller rycker hårt i koppel...människor som inte ifrågasätter utan bara gör. Men egentligen hur skall man kunna ifrågasätta om man aldrig får se några andra metoder än just dessa i TV - för det som visas på TV är ju alltid rätt!!!

Skulle inte TV kunna visa andra metoder också som handlar om samspel och positiv förstärkning istället för konstant förnedring av djuren!!! Så att tittarna fick se alternativ i alla fall!!! Helst skulle jag önska att man bara visade de moderna metoderna (de som baseras på den sensate forskningen) istället för dessa gamla och hårda.

Det river hål i hela kroppen på mig när jag går genom parkerna och ser hur människor mer och mer förnedrar sina djur. Det som gör det ännu värre är att ingen läser eftertexten där det står att man inte skall utföra dessa metoder om man inte är proffessionell!!! Om det finns en sån eftertext måste väl alla fatta att om fel utfört så skadar det djuret!!!! Förstå då vilka metoder det handlar om!!!

Men den texten ser ingen. Nu kryllar parkerna av folk som förnedrar och trycker ner sina djur för det har de sett på TV. De sparkar ochh rycker och djuren fattar ingenting. Blir bestraffade för saker de inte förstår...det är värre öde än att leva med en man som misshandlar sin fru när han är full.

FY!!!!

Det är det perfekta ordet att sammanfatta denna dag med...veckan som gått eskalerade  till det totala antiklimax jag befinner mig i idag. Torsdagen bjöd på ett jättejobbigt besök hos min homeopat - jag fattar inte men jag blir tre år när jag sitter där inne med honom och han ser rakt igenom mig...det är nog det som blir jobbigt...alldeles skakig kom jag ut och tack och lov så väntade K med E & B på mig så jag fick lite kärlek och kunde lugna mig.

Fredag - stressdag vaknade med värk i öronen och utmattad efter torsdagen. Väl hemma så var det soffkollapsför både mannen och mig.

Lördag ...stod 5 min för länge i duschen, missade bussen och när jag börjat gå till nästa hållplats (med fler bussar att välja på) upptäcker jag att mobilen är hemma...får springa tillbaka...o hinner precis på bussen. Så istället för att ha 20 minuter tillgodo innan öppning så hade jag bara 5...stress och hets - hatar såna mornar.

Fick snabbt byta om på jobbet för vi skulle på middag hos farmor...mannen satt utanför i bilen och väntade...stress och hets igen...fick ett utbrott ...men tack och lov så tog mannen det med ro...så middag med familjen och allt vad det innebär...sen hem...vila lite och kollapssova...

Idag gör jag ingenting..har bara tagit en söndagsfika med K och nu sitter jag i soffan med benen på bordet och datorn i knät och mannen sitter bredvid och spelar TV spel...nu bara 14 dagar kvar till jag kan få slappna av på riktigt.

Lite ironiskt efter förra inlägget...men de har faktiskt inte något med varandra att göra. Jag har alltid längtat efter att få lov att bli gammal...förr var det med en iver och rastlöshet som jag ville uppnå i alla fall pensionsåldern...en längtan som kom ur tanken på hur mycket jag skulle ha lärt mig och hur mycket jag skulle ha gjort och alla intressanta människor jag måste ha träffat.

En längtan till ålderdomen som kom ur nyfikenheten och iverna att få uppleva allt det där som väntade mig...inte  uppleva det sen utan nu!

Nu längtar jag också till ålderns senhöst...men inte med samma iver...utan på ett lugnare kanske mer romantiskt plan. Jag ser mig själv i lugnan ro sitta med morgontidningen och en kopp kaffe på landet...påta lite i trädgården...ta fikapaus (fika är viktigt när man blir gammal) och pyssla.

Jag längtar efter det där lugnet i kroppen att inte allt måste göras på en dag utan att göra det man vill i lugn och ro. Inte den där stressen att hinna med allt och lite till på under två timmar. Att inte tävla med sig själv och spränga sig själv utan kunna ha ro i kroppen...stilla lugn...

Bara den rubriken gör ju att man känner ett visst mått av medlidande någonstans i kroppen. Pratade med en sådan här om dagen...ensam, sjuk och gammal. Men ju mer jag fick höra av hennes livs historia desto mer frågor kom i mitt huvud som ifrågasatte den där känslan av medlidande.

Men för varje fråga så fick jag dåligt samvete...får man ifrågasätta på det sättet...skall man inte bara tycka synd om och oja sig över hennes öde.

Historien började med att hon berättade att hon hade fem barn "men vad har man för glädje av det när ingen hör av sig" var inledningsrepliken.

Min tanke blev då - om man nu har fem barn och inte ett enda ett av dem håller kontakten med sin gamla sjuka mor - har man varit en snäll mor då? Eller ljuger hon bara för att få medlidande? Kanske barnen visst hör av sig bara inte så ofta som hon vill?

Sen kom hennes sjukdomsbild (den tänker jag inte repetera här) och sedan kom nästa: "Vi (hon o hennes man) kommer från Östersund och flyttade ner till Stockholm för att mannen fick jobb här...då hade vi redan tre barn men då blev jag gravid igen - med tvillingar. Jag gjorde allt för att få en abort - men nej ingenting hjälpte - jag blir fortfarande arg när jag tänker på det"

Om hon 40 - 50  år senare fortfarande blir arg för att hon inte fick abort så kan man ju bara tänka sig vad de barnen har fått växa upp med. En mor som blir arg så fort hon ser dem - eller?

Gör det mig till en dålig människa som ifrågarsätter mitt medlidande till en gammal sjuk dam? Medlidandet finns fortfarande kvar men kanske inte av samma anledning och starkt ifrågasatt. Fast det får man ju inte göra i Sverige idag....barn och äldre får aldrig ifrågasättas!