Rakt ner i det stora svarta igen

Japp, då ligger jag och krälar igen. Fast det är ju i alla fall inte en ingentingdag... Det hele triggades igång av en kommentar från sambon i går kväll. Även om han inte menade det som jag uppfattade så trampade han på en öm tå. Vi sitter i soffan och han suckar djupt och med ett syniskt leende säger han - ja, lördagkväll....

Jag spann lös på att det naturligtvis var att det var så tråkigt att umgås med mig som gjorde hans lördagkvälls misär. Fast vi inte setts på ett par helger då han har åkt till landet själv...och nu var han tvungen att umgås med mig...

Jag vet att det inte var så han menade och jag vet också att han har sagt så hundratals gånger och då har jag bara skrattat och hållt med. Jaja, det är inte detta som är den stora frågan...

Nu idag så snurrar det runt  runt i huvudet på mig...varför skall det vara så tråkigt att umgås med mig att ingen vill det om de inte behöver mig till något? (Jag vet att ni finns där några av er som det inte är så med). Men det händer ju hela tiden i alla mina förhållanden. Vad är det jag gör? Varje gång?

Det poppar också upp minnen från barndomen. Då när jag gick i 4 klass när mobbingen började på riktigt. Jag är ledsen över samma sak som nu. Förstår inte varför ingen vill vara med mig annat än om de inte har någon annan att vara med eller om de behöver något från mig. Jag är på väg till skolan och anförtror mig detta till Å. Frågar henne varför? Och vad jag kan göra åt saken?

Samma dag på väg hem från skolan...står de alla där. Någon säger något och jag svarar tillbaka...då kommer kommentaren - tror du att du är tuff nu? Tror du att vi vill vara med dig då om du gör så.... sen skrattar de.

Samma känslor bor i mig idag och har nog bott i mig sen den dagen. Sedan uppreper sig allt om och om igen...och jag förstår inte varför.

Jag är självständig och gör mina egna saker. Jag är mig själv och jag ändrar inte på mig för att passa in. Det gjorde jag inte då heller. jag sa nej till de saker jag inte ville vara med på..och hade mitt egna liv utanför skolan...utan dem.

Vad händer? Hur får jag stopp på det?

Kommentarer
Postat av: Trlm.

Ja du gumman....om du frågade Å. Idag! Så är det "förmodligen enbart du som kommer ihåg" händelsen från skolan. Förlåt henne och hennes gelikar då de inte förstod att du var/är sårbar...precis som vi andra. Kanske det var de som hade problem med att då/nu vilja vara ödmjuka,tuffa,glada,omtänksamma som dig men inte visste hur!? Vem vet? Det är ingen idé att spekulera om orsaken. Förlåt dem i ditt hjärta! Släpp det! För ibland "hänger vi upp oss" på något som för länge sedan blev bearbetat och klart. Märker inte riktigt... att vi redan tagit oss förbi händelsen! Att vi har växt inombords. Om det är något... som ändå inte är klart så kommer det som du säger tillbaka fast i annan version.Då kan du vrida på det ett varv till. Se det "ur an annan synvinkel" eller vem vet... kanske det försvinner nu och du kan le! Det är borta:)! Kram! Ha en bra dag! Trollemor

2008-05-07 @ 08:56:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback