galnatanten

Äntligen vad skönt! Pratade m U i telefon och fick en ny syn på vad jag håller på med. Det är kanske lite svårt att erkänna men det är där och mycket klarare nu oxå...hoppas bara att insikten kan hjälpa mig att komma från mönstret...

Jag har hela mitt vuxna liv kämpat m smärta. Kämpat för att kunna ha ett liv trots läkarnas förutspående att sitta i rullstol. Det har gjort mig till en stålkvinna som skall klara allt - själv....

Men i detta så ligger även en ångest och en oro som jag gömmer långt inne i mig och knappt erkänner för mig själv. När jag har ont och har sämre perioder...kommer tanken att jag lurar den som jag är tillsammans med. Att den personer får ett sämre liv med mig än vad han skulle ha haft med en som är frisk och orkar.

Detta leder till att jag under dessa perioder letar fel och slår vilt omkring mig. Det kommer ju ändå inte att funka...han skulle vara lyckligare med någon annan som orkar...

Ovanstående är inte klara tankar jag tänker utan jag bara slår för att bli av med min frustration. Har in inneboende ångest som jag förtränger och slår ut den istället. Jag märker det inte själv utan bara agerar. Känner bara tvivlen och känner mig bara oälskad och slår på allt jag kan.

Känner att jag inte duger. Fast allt det kommer från mig själv...det är jag själv som tycker att jag är sämre för att jag inte orkar...för jag har ont och inte kan ge samma saker som en som inte har ont. Det är jag som ser mig själv som en belastning...men jag lägger allt på dem...söker fel för att få slå...

Sen måste jag ju självklart avsluta med att försvara mitt agerande lite oxå...en del saker har jag faktiskt full rätt att slå på...fast inte allt...