galnatanten

Helgen har varit stressig....lördagen började med att vi skulle delta som vittnen på ett bröllop på stadshuset. En god vän till mannen och gammal arbetskamrat till mig skulle gifta sig.

De valde att göra det i hemlighet. Igen annan än vi visste om något. De fyra barnen hade fått nyheten först på morgonen samma dag. Vi kommer upp till stadshuset och där står det många förväntansfulla par i små sällskap i kö. De skriver in sig och sedan väntar på deras tur.

När vi kom in i salen så var det över på 7 minuter och det var den långa cermonin. Hmmm, kändes lite snöpligt och jag kunde inte låta bli att tänka att det är ju ändå en sån stor dag och viktig...vill man inte ha mer? Löpande band...men någonstans så infann sig känslan och nervositeten för dem ändå.

Och när brudgummen säger "Vi har varit förlovade i 13 år, har fyra barn och jag skulle inte vilja leva en dag utan henne". Då är allt rätt. När man efter 13 år (plus några till oförlovade) och fyra barn kan uttrycka den kärleken dessutom med en viss längtan i rösten då gifter man sig verklligen av rätt anledning.

Av sånt blir jag glad!