galnatanten

....den stora efter urladdningen. Lilla älskade Smilla har gått igenom din hemsida...det var längesedan jag var inne där och tittade. Bilderna på dig och lunketuss...när han fortfarande kunde öppna munnen och bita om någonting.

När ni åt leverpastej ur samma tub. När han var så trött på dig att han försökte att dränka dig i slem....allt kom tillbaka. Kanske är det för tidigt att ta sig an någon som är så lik honom i sättet och faktiskt lite i utseendet även om han bara är 10 månader. Eller så skall jag bara hålla mig borta från de ställen vi brukade gå på.

Har gråtit ögonen ur mig ikväll...och är på god väg igen. Höll hans urna i mina händer och den skickar fortfarande ut värme och kärlek...min underbara lilla tuss....just nu vill jag bara skrika varför...men jag vet ju...det var dags...du hade andra saker att göra...men 5 år känns som så lång tid...jag längtar så efter din underbara nos.

Så där då var det igång igen...jag kissar på mig i hela ansiktet och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det.

Fast jag måste ändå säga att Bronx skänker mig glädje...hans tillgivenhet och totala acceptans av mig. Hans trygghet med mig och hans tillit till mig...frågan är bara om jag kan ge honom rättvisa...att han skall slippa känna sig jämförd, slippa känna det som om han skall leva upp till något som han aldrig kommer att kunna göra...det gick bra idag ...men jag är rädd för i morgon...