Mer navelskådning
OK, nu har det gått en dag eller två till...jag är uppe ur det djupaste hålet. Vet inte riktigt om det är så att jag än en gång slagit på min mästerkonst att förtränga. Men frågan utkristalliserar sig mer och mer. Jag börjar få grepp på vad det är jag egentligen saknar.
Efter samtal med K så visste jag ju att det inte är själva samhörigheten i sig för jag gillar ju att glida mellan grupper och umgås med olika typer av människor. Olika typer av kunskap och olika typer av aktiviteter. Det i sig är stimulerande. Det vill jag ha! Jag är en solitär och jag vill vara det!
Efter ett annat möte med M som ställde helt andra frågor kom jag på att det ju inte heller är hjälp jag vill ha. Jag kan till och med hålla med henne när hon säger till mig att jag måste ju förstå att jag är viktig för många människor för att det dras så många till mig.
Även när hon säger att när jag avböjer hjälp från andra så gör jag det med en sån integritet så att man faktiskt backar. Ja, det är sant. Det är även sant att jag avböjer för att jag inte vill ha hjälp.
Nu börjar vi närma oss. Efter ett samtal med D idag (som ju känner mig så väl) så blev det hela klart. Det är inte hjälpen eller uppmärksamheten jag saknar. Ej heller samhörigheten. Utan en mycket svårare känsla att sätta ord på - jag skall göra ett försök.
Många människor söker sig till mig för att få hjälp, stöd och råd. De kommer till mig när de är svaga och de har förtroende och tillit till mig. Det är något jag värdesätter högt och jag gör vad jag kan att stötta oavsett vad deras val blir. Så långt är det bra...
Men det händer inte lika ofta att de kommer till mig bara för att vara med mig, inte för mina råd och min stöttning utan helt enkelt bara för att umgås med MIG som jag är just då för den jag är inte för vad jag ger dem eller gör för dem...
Där ligger kärnan. Den är svår att ta på för det är en känsla. Med det vill jag inte säga att jag vill att de skall ringa mig stup i kvarten och dyka upp hemma hos mig varje kväll...men att få känna känslan av att någon söker mitt sällskap för mig och inte för det jag gör. Att det är min person som de vill "ha" inte mina ord eller handlingar.
Nu vet jag att det är svårt att separera person från ord och handling för de hör lite ihop. Men jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar...det är så diffust...det är ju bara en känsla....
Glad vår på er!
Efter samtal med K så visste jag ju att det inte är själva samhörigheten i sig för jag gillar ju att glida mellan grupper och umgås med olika typer av människor. Olika typer av kunskap och olika typer av aktiviteter. Det i sig är stimulerande. Det vill jag ha! Jag är en solitär och jag vill vara det!
Efter ett annat möte med M som ställde helt andra frågor kom jag på att det ju inte heller är hjälp jag vill ha. Jag kan till och med hålla med henne när hon säger till mig att jag måste ju förstå att jag är viktig för många människor för att det dras så många till mig.
Även när hon säger att när jag avböjer hjälp från andra så gör jag det med en sån integritet så att man faktiskt backar. Ja, det är sant. Det är även sant att jag avböjer för att jag inte vill ha hjälp.
Nu börjar vi närma oss. Efter ett samtal med D idag (som ju känner mig så väl) så blev det hela klart. Det är inte hjälpen eller uppmärksamheten jag saknar. Ej heller samhörigheten. Utan en mycket svårare känsla att sätta ord på - jag skall göra ett försök.
Många människor söker sig till mig för att få hjälp, stöd och råd. De kommer till mig när de är svaga och de har förtroende och tillit till mig. Det är något jag värdesätter högt och jag gör vad jag kan att stötta oavsett vad deras val blir. Så långt är det bra...
Men det händer inte lika ofta att de kommer till mig bara för att vara med mig, inte för mina råd och min stöttning utan helt enkelt bara för att umgås med MIG som jag är just då för den jag är inte för vad jag ger dem eller gör för dem...
Där ligger kärnan. Den är svår att ta på för det är en känsla. Med det vill jag inte säga att jag vill att de skall ringa mig stup i kvarten och dyka upp hemma hos mig varje kväll...men att få känna känslan av att någon söker mitt sällskap för mig och inte för det jag gör. Att det är min person som de vill "ha" inte mina ord eller handlingar.
Nu vet jag att det är svårt att separera person från ord och handling för de hör lite ihop. Men jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar...det är så diffust...det är ju bara en känsla....
Glad vår på er!
Kommentarer
Trackback