Livet kom emellan
Vet inte riktigt vad som hände igår men plötsligt så låg jag på sängen och funderade hela kvällen. Låg och tittade på en bild av mig från när jag var 2 år. Söt som en sockerskorpa och hela världen var spännande och underbar att upptäcka. Jag hade nog precis börjat upptäcka världen med annat än smaksinnet...
Vilken resa det måste ha varit och fortfarande är såklart. Men nu har man lärt sig att inte lita på saker som folk säger, tvivla på sig själv och sitt eget värde. Då var det självklart att jag var älskad och litade blint på de vuxna omkring mig.
Så nyuppvanknad vid 41 års ålder inser jag att livet inte bara kom emellan utan det gav mig en fetsmäll i huvudet. Tvivel och analyser av vad folk egentligen menar, varför de gör som de gör, vad de egentligen vill är det som bor i mig nu. Då var det upptäckarglädje och tillit.
Då kunde man säga vad det var jag ville eller varför jag grät. Nu har jag lärt mig diplomati och att inte säga saker rakt ut för då kan omgivningen bli ledsna. Jag har lärt mig att inte säga vad jag vill för då kan någon bli sårad om de vill samma sak.
Någonstans på vägen tappar vi bort våran äkthet och lär oss att slingra oss omkring som ormar. Vi har döpt det till ett fint namn - diplomati - bara för att legalisera det hela. Vita lögner är en annan omskrivning. Fortfarande har vi klart för oss vad vi kanske vill men vi säger det inte utan vi börjar hinta lite och manipulera. Så vi får det vi vill men inte på ett ärligt och rakt sätt.
Vi gör saker mot andra som inte alla gånger kanske är så snällt men istället för att säga varför vi gör det så tar vi en vit lögn och sligrar oss ur. För vi är rädd att såra den andra. Men om vi nu är så rädd att såra den andra varför gör vi då de här sakerna? Varför är det så svårt att bara låta bli. Eller säga - att vet du så här är det.....
Jag blir knäpp på allt det här. Fast jag kan inte säkert säga att sanningen skulle göra mig lyckligare men den skulle i alla fall spara mig energi att gå och fundera och akta mig....
Vilken resa det måste ha varit och fortfarande är såklart. Men nu har man lärt sig att inte lita på saker som folk säger, tvivla på sig själv och sitt eget värde. Då var det självklart att jag var älskad och litade blint på de vuxna omkring mig.
Så nyuppvanknad vid 41 års ålder inser jag att livet inte bara kom emellan utan det gav mig en fetsmäll i huvudet. Tvivel och analyser av vad folk egentligen menar, varför de gör som de gör, vad de egentligen vill är det som bor i mig nu. Då var det upptäckarglädje och tillit.
Då kunde man säga vad det var jag ville eller varför jag grät. Nu har jag lärt mig diplomati och att inte säga saker rakt ut för då kan omgivningen bli ledsna. Jag har lärt mig att inte säga vad jag vill för då kan någon bli sårad om de vill samma sak.
Någonstans på vägen tappar vi bort våran äkthet och lär oss att slingra oss omkring som ormar. Vi har döpt det till ett fint namn - diplomati - bara för att legalisera det hela. Vita lögner är en annan omskrivning. Fortfarande har vi klart för oss vad vi kanske vill men vi säger det inte utan vi börjar hinta lite och manipulera. Så vi får det vi vill men inte på ett ärligt och rakt sätt.
Vi gör saker mot andra som inte alla gånger kanske är så snällt men istället för att säga varför vi gör det så tar vi en vit lögn och sligrar oss ur. För vi är rädd att såra den andra. Men om vi nu är så rädd att såra den andra varför gör vi då de här sakerna? Varför är det så svårt att bara låta bli. Eller säga - att vet du så här är det.....
Jag blir knäpp på allt det här. Fast jag kan inte säkert säga att sanningen skulle göra mig lyckligare men den skulle i alla fall spara mig energi att gå och fundera och akta mig....
Kommentarer
Trackback