Det är inte lätt att vara snäll...

...inte när man är trött i alla fall. Jag blir som en fräsande huggorm när jag är riktigt slut. Spelar ingen roll vad man egentligen säger. Allt kommer ut som ett enda stort fräs! Tonfallet blir riktigt surt och sådana där små ord slinker med i meningarna. Istället för - Ja, det kan vi göra! Blir det - Ja, det kan vi VÄL göra. Eller - visst - istället för - ja.

Vet inte varför men hjärnan bara lägger till de där små pikande orden. Det svåra är att jag verkligen inte menar så. Det bara blir. Sedan spelar det ingen roll att jag förklarar att jag verkligen inte är sur utan bara trött och att tonfallet blir helt galet. För att under tiden jag förklarar så är tonfallet riktigt rävigt surt.

Ett moment 22. För varje gång jag försöker övertyga att jag inte menar så som det låter så tryter tålamodet och desto surare blir tonfallet. Mitt tålamod blir lika med noll när jag är trött. Vill ha snabba beslut och snabb handling. Jättebra när det är svåra beslut som vad vi ska äta till middag, skall fattas. Skäms verkligen över mig själv.

Ju tröttare jag är desto mer unge blir jag. Om man till exempel väcker mig just när jag somnat så kan jag till och med fälla ut surisen och stampa med foten i golvet. Rynkar ihop hela ansiktet till ett russin och gnyr om jag blir störd...även om den som stör mig gör det av välmening.

Känns det igen?

Jag känner i alla fall några som blir så här fast inte av trötthet utan av hunger. :-)

Är det fixbart? Eller måste den stackars omgivningen bara lära sig att stå ut med den unge jag blir? Kan bli lite knöligt då om jag är trött och den andra hungrig eller lika trött....

Det gäller att synka rätt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback