Stresshelger
OK! Det är väl meningen att man ska få tid för sig själv och kunna slappna av och ladda lite inför kommande vecka på helerna?! (oj, vilken lång mening det blev) Eller???? Nä, just det! Tydligen inte!
Inte bara har jag haft fullt schema hela helgen och tvingats att gå upp kl 7.00 på mornarna utan jag har dessutom fått såna sköna kommetarer man helst inte vill ha när man är pressad!
Jag är/var ett städfreak. Vill ha glänsande ytor och inte en pinal framme som inte ska vara framme. Nu är inte det så lätt när man har två katter och en hund (och sambo). Men vissa dagar inser jag själv att jag måste tona ner min städiver för att överleva. Just nu skriver jag istället för att ta tag i badrumsgolvet och väggarna (ja, det måste göras varje vecka!!!).
Men jag har faktiskt medvetet tränat mig på att acceptera att det emellanåt kan ligga saker framme. Det kliar i kroppen på mig men jag låter de ligga. Det är bra! Nåväl, min lördag var inte den bästa fast ändå på ett sätt. Lördagar tar jag alltid hunden och försöker åka ut till den riktiga skogen och ha lite kvalitetspromenader för honom. Men inte i går - bara där började dagen spåra ur.
Hade i sann optimistisk anda bokat tvättstugan 10-13 men lät promenaden ta mer tid...för kan jag inte ge honom skogen vill jag åtminstone inte stressa runt som en anka utan låta honom få en trevlig promenad i alla fall. Sedan hade jag 4 behandlingar bokade 3 på ett ställe och den fjärde på ett annat...stress! Första kl 12.00.
Kände att jag nog ville hinna duscha innan...och i alla fall plocka iordning i köket...och se till att förbereda inför behandlingarna. Ja ja, allt det var väl OK. Trött, sliten och en smula irriterad på min dåliga planering...då kommer första kommentaren...min sambo vaknar och de första ord han säger är: "Skulle inte du ha tvättat?"
Jag VET att han inte menade det förebrående men just i det lägat så var det inte något jag ville höra. Mitt humör gick raskt från att ha balanserat på nollsträcket till klart minusläge.
Tack och lov så vet jag att jag själv mår så mycket bättre när jag väl sätter igång behandlingarna...all stress rinner ur min kropp och jag blir glad. Men efter den sista behandlingen kommer nästa kommentar...som jag inte ens vill återge (nej, det var inte från min man det var från en arbetskollega vars vänner jag hjälper med allergiutredningar gratis). Där dog jag igen!!!!
Sen byggs bara den där irritationen upp inombords och den har inte släppt riktigt ännu. Inte över något stort egentligen: Men när man har så här fullt upp och stressen gnaver på en...det dåliga samvetet växer för allt man inte hunnit med...då behöver man verkligen få höra bra saker! Inte för att man ber om det utan så att det kommer spontant. Bara något enkelt men kanske oväntat. Att man har en snygg stortå eller vad som helst. En klapp på axeln....
Ju mindre braiga saker man får höra desto mer känner man suget efter de och man blir som en liten igel och allt som kan vändas till kritik mot en förstoras upp och man suger i sig! Blir mer och mer irriterad nästan så att man börjar mucka. Är som en liten unge just nu som hoppar omkring och skriker: SE MIG! SE MIG! SE MIG!
Knäppt för jag vet ju...ja ja, det är väl dags att ta i tu med listan nu...kanske kan jag städa av mig lite martyrskap och bitterhet!
Go söndag på er alla!
Inte bara har jag haft fullt schema hela helgen och tvingats att gå upp kl 7.00 på mornarna utan jag har dessutom fått såna sköna kommetarer man helst inte vill ha när man är pressad!
Jag är/var ett städfreak. Vill ha glänsande ytor och inte en pinal framme som inte ska vara framme. Nu är inte det så lätt när man har två katter och en hund (och sambo). Men vissa dagar inser jag själv att jag måste tona ner min städiver för att överleva. Just nu skriver jag istället för att ta tag i badrumsgolvet och väggarna (ja, det måste göras varje vecka!!!).
Men jag har faktiskt medvetet tränat mig på att acceptera att det emellanåt kan ligga saker framme. Det kliar i kroppen på mig men jag låter de ligga. Det är bra! Nåväl, min lördag var inte den bästa fast ändå på ett sätt. Lördagar tar jag alltid hunden och försöker åka ut till den riktiga skogen och ha lite kvalitetspromenader för honom. Men inte i går - bara där började dagen spåra ur.
Hade i sann optimistisk anda bokat tvättstugan 10-13 men lät promenaden ta mer tid...för kan jag inte ge honom skogen vill jag åtminstone inte stressa runt som en anka utan låta honom få en trevlig promenad i alla fall. Sedan hade jag 4 behandlingar bokade 3 på ett ställe och den fjärde på ett annat...stress! Första kl 12.00.
Kände att jag nog ville hinna duscha innan...och i alla fall plocka iordning i köket...och se till att förbereda inför behandlingarna. Ja ja, allt det var väl OK. Trött, sliten och en smula irriterad på min dåliga planering...då kommer första kommentaren...min sambo vaknar och de första ord han säger är: "Skulle inte du ha tvättat?"
Jag VET att han inte menade det förebrående men just i det lägat så var det inte något jag ville höra. Mitt humör gick raskt från att ha balanserat på nollsträcket till klart minusläge.
Tack och lov så vet jag att jag själv mår så mycket bättre när jag väl sätter igång behandlingarna...all stress rinner ur min kropp och jag blir glad. Men efter den sista behandlingen kommer nästa kommentar...som jag inte ens vill återge (nej, det var inte från min man det var från en arbetskollega vars vänner jag hjälper med allergiutredningar gratis). Där dog jag igen!!!!
Sen byggs bara den där irritationen upp inombords och den har inte släppt riktigt ännu. Inte över något stort egentligen: Men när man har så här fullt upp och stressen gnaver på en...det dåliga samvetet växer för allt man inte hunnit med...då behöver man verkligen få höra bra saker! Inte för att man ber om det utan så att det kommer spontant. Bara något enkelt men kanske oväntat. Att man har en snygg stortå eller vad som helst. En klapp på axeln....
Ju mindre braiga saker man får höra desto mer känner man suget efter de och man blir som en liten igel och allt som kan vändas till kritik mot en förstoras upp och man suger i sig! Blir mer och mer irriterad nästan så att man börjar mucka. Är som en liten unge just nu som hoppar omkring och skriker: SE MIG! SE MIG! SE MIG!
Knäppt för jag vet ju...ja ja, det är väl dags att ta i tu med listan nu...kanske kan jag städa av mig lite martyrskap och bitterhet!
Go söndag på er alla!
Kommentarer
Trackback