Ibland är det värt att dunka huvudet i väggen...
Inte bara för att det känns så skönt när man slutar...
Pratade för en tid sedan om vänner som ska äga och som uppvisar ett svartsjukt beteende.
Fick idag ett mejl från en sådan gammal vän. Det skar sig totalt för ett år sedan när vi hade en stor uppgörelse hemma i köket med många tårar och svartsjukt beteende. Martyrskap.
Men tydligen så gick mina ord fram i alla fall. Så här ett år senare när hon tydligen fått processa det hela och kanske fått uppleva liknande. Vet inte ännu...men mejlet sa att hon kommit till insikt och nu förstått vad jag sagt då.
Hon vill träffas...och jag ska göra det. Hoppas på att få höra vad insikten är och att vi kan bli vänner igen. Utan äganderätt!
Det blir värt det!
En ny undran på samma tema: Vad ger folk rätt att "Veta bäst"?
Att gå på människor de inte säger och berätta hur de ska göra? När de inte vet något om bakgrunden eller hur det egentligen förhåller sig? Döma andra efter en 3 sekunders incident? Blir så trött.
Visst de är nyfrälsta och vill dela med sig av sin kunskap till hela världen...även om kunskapen inte är stor nog. Men det är väl oftast de som inte har tillräckligt med kunskap som ska trycka det lilla de vet ner i halsen på andra. Bara för att det är en aha upplevelse för dem...
Varför inte möta personerna på ett ödmjukt sätt och ta reda på vad som finns bakom och sedan dela med sig om det är så att det behövs? Vart tog ödmjukheten vägen? Varför mästra istället för att mötas?
Man får ju ut så mycket mer av ett möte. Dessutom så når man ju fram med det man vill om man möts stället för att komma med pekpinnar som får folk att vända taggarna utåt och stänga öronen. Med pekpinnar får man bara folk att hamna i försvarställning och slå ifrån sig - aldrig att lyssna!
Pratade för en tid sedan om vänner som ska äga och som uppvisar ett svartsjukt beteende.
Fick idag ett mejl från en sådan gammal vän. Det skar sig totalt för ett år sedan när vi hade en stor uppgörelse hemma i köket med många tårar och svartsjukt beteende. Martyrskap.
Men tydligen så gick mina ord fram i alla fall. Så här ett år senare när hon tydligen fått processa det hela och kanske fått uppleva liknande. Vet inte ännu...men mejlet sa att hon kommit till insikt och nu förstått vad jag sagt då.
Hon vill träffas...och jag ska göra det. Hoppas på att få höra vad insikten är och att vi kan bli vänner igen. Utan äganderätt!
Det blir värt det!
En ny undran på samma tema: Vad ger folk rätt att "Veta bäst"?
Att gå på människor de inte säger och berätta hur de ska göra? När de inte vet något om bakgrunden eller hur det egentligen förhåller sig? Döma andra efter en 3 sekunders incident? Blir så trött.
Visst de är nyfrälsta och vill dela med sig av sin kunskap till hela världen...även om kunskapen inte är stor nog. Men det är väl oftast de som inte har tillräckligt med kunskap som ska trycka det lilla de vet ner i halsen på andra. Bara för att det är en aha upplevelse för dem...
Varför inte möta personerna på ett ödmjukt sätt och ta reda på vad som finns bakom och sedan dela med sig om det är så att det behövs? Vart tog ödmjukheten vägen? Varför mästra istället för att mötas?
Man får ju ut så mycket mer av ett möte. Dessutom så når man ju fram med det man vill om man möts stället för att komma med pekpinnar som får folk att vända taggarna utåt och stänga öronen. Med pekpinnar får man bara folk att hamna i försvarställning och slå ifrån sig - aldrig att lyssna!
Kommentarer
Postat av: Daniel
Det hade ju varit jätteskönt om alla hade varit näst intill fulländade pedagoger. Det tycker iaf. Jag.
Trackback