Men om man missar ödmjukheten?
När man blir gammal så ska man bli ödmjuk och vis. I alla fall så säger man det. Ödmjuk inför livet och vis av erfarenhet. Fast om man missar ödmjukheten då? Kan man bli vis i alla fall?
Vad blir man då vis på?
Blir man klok nog att kunna lura andra och manipulera så man får allt som man vill? Veta hur man kränker och roffar åt sig. Vis nog att kunna stänga av så att man inte längre har något samvete eller empati för andra? Kunna ta sitt hjärta och kasta bort så att inga känslor längre finns kvar i kroppen? Utom möjligen egot då...
Utan känslor så behöver man ju aldrig bli sårad eller ledsen. Går det att stänga av så totalt så att man inte ens i ensamhet längst inne kan känna något? Eller finns det alltid ett litet korn som gnaver?
Kan man överge sin natur så totalt? Det finns de som säger att människans natur är god. Och att vi mår bäst när vi känner att vi gör gott för då samspelar våra överjag med våra egon. Är det verkligen så? Är vi inte i våran natur både goda och onda? Fast vi har lärt oss att det ska kännas skönt att göra gott?
Hade vi känt det annorlunda om vi hade fått lärt oss att känna oss stolta över onda gärningar istället för goda. Om vi som barn fått beröm när vi inte vill dela med oss; blivit uppmuntrade när vi slåss i sandlådan; påhejade när vi stjäl från våra föräldrar....
Hur hade vi sett ut då? Hade ändå samvetet gnavt inom oss? Moder Theresa hade blivit sedd som Hitler....
Hmmmmm, hade vi mått bättre då? Eller hade samvetet plågat oss för att vi älskar någon istället?
Finns alltid samvetet kvar som ett plågoris?
Vad blir man då vis på?
Blir man klok nog att kunna lura andra och manipulera så man får allt som man vill? Veta hur man kränker och roffar åt sig. Vis nog att kunna stänga av så att man inte längre har något samvete eller empati för andra? Kunna ta sitt hjärta och kasta bort så att inga känslor längre finns kvar i kroppen? Utom möjligen egot då...
Utan känslor så behöver man ju aldrig bli sårad eller ledsen. Går det att stänga av så totalt så att man inte ens i ensamhet längst inne kan känna något? Eller finns det alltid ett litet korn som gnaver?
Kan man överge sin natur så totalt? Det finns de som säger att människans natur är god. Och att vi mår bäst när vi känner att vi gör gott för då samspelar våra överjag med våra egon. Är det verkligen så? Är vi inte i våran natur både goda och onda? Fast vi har lärt oss att det ska kännas skönt att göra gott?
Hade vi känt det annorlunda om vi hade fått lärt oss att känna oss stolta över onda gärningar istället för goda. Om vi som barn fått beröm när vi inte vill dela med oss; blivit uppmuntrade när vi slåss i sandlådan; påhejade när vi stjäl från våra föräldrar....
Hur hade vi sett ut då? Hade ändå samvetet gnavt inom oss? Moder Theresa hade blivit sedd som Hitler....
Hmmmmm, hade vi mått bättre då? Eller hade samvetet plågat oss för att vi älskar någon istället?
Finns alltid samvetet kvar som ett plågoris?
Kommentarer
Trackback