I moderns spår...
...mycket har jag nu att smälta med nya insikter efter några dagar med familjen. Jag inser plötsligt at mitt (i min hjärna) öde att bara ta emot oförskämdheter och bli illa behandlad av de jag älskar inte bara kommer från pappas sida. Han som i 50 år har tagit emot så mycket elakheter från min mor.
Jag trodde att jag var som han. Att jag lärt mig mönstret att låta de hålla på...bara ta emot ...utan att säga stopp. Att låta det "rinna av" (fast det inte gör det utan snarare kapslar in sig till en ogenomträngbar fasad av murat och super armerat stängsel).
Och ja, jag är som honom. Har lärt mig att så gör man. Man tar emot utan att säga stopp och man kräver inte att bli behandlad på ett sådant sätt man är värd att bli behandlad.
Men efter denna helg så ser jag också att jag dragit på mig min mors mönster av att vilja vara sedd. Att vilja vara den bästa och ende för någon. Att vara fullkomlig. För henne har det lett till en totalt nollad självkänsla och hon kan inte fatta ett beslut utan att ha allas samtycke (om det än är ett beslt om hurvida potatisen har kokat färdigt eller ej).
Nej, där är jag inte..jag kan fatta egna beslut men jag söker samma bekräftelse. Jag har nästan samma dåliga självkänsla. Och jag har nog lärt mig det mönstret av min mor. Inte bara av saker hon sagt eller gjort utan även av hennes beteende som jag nog har efterapat till viss del. Att jag ställer samma frågor som hon ibland för att få samma bekräftelse.
Det blev så klart. Så otäckt och klart...
Så svårt att ducka från. Vilken kombination! Pappas jag tar emot allt utan och klaga och mammas älska mig snälla!
Vad gör man? Känns nästan som om det enda som tar mig ur detta är att släcka ljuset och krypa under det tre meter tjocka täcket.
Nej, lugn mina vänner jag är inte i självmordstankar men ganska uppgiven. Men det är inget som inte en tre dagars intagande av alkohol kan lösa...min vanliga kur efter norrlandsbesöken...
Jag trodde att jag var som han. Att jag lärt mig mönstret att låta de hålla på...bara ta emot ...utan att säga stopp. Att låta det "rinna av" (fast det inte gör det utan snarare kapslar in sig till en ogenomträngbar fasad av murat och super armerat stängsel).
Och ja, jag är som honom. Har lärt mig att så gör man. Man tar emot utan att säga stopp och man kräver inte att bli behandlad på ett sådant sätt man är värd att bli behandlad.
Men efter denna helg så ser jag också att jag dragit på mig min mors mönster av att vilja vara sedd. Att vilja vara den bästa och ende för någon. Att vara fullkomlig. För henne har det lett till en totalt nollad självkänsla och hon kan inte fatta ett beslut utan att ha allas samtycke (om det än är ett beslt om hurvida potatisen har kokat färdigt eller ej).
Nej, där är jag inte..jag kan fatta egna beslut men jag söker samma bekräftelse. Jag har nästan samma dåliga självkänsla. Och jag har nog lärt mig det mönstret av min mor. Inte bara av saker hon sagt eller gjort utan även av hennes beteende som jag nog har efterapat till viss del. Att jag ställer samma frågor som hon ibland för att få samma bekräftelse.
Det blev så klart. Så otäckt och klart...
Så svårt att ducka från. Vilken kombination! Pappas jag tar emot allt utan och klaga och mammas älska mig snälla!
Vad gör man? Känns nästan som om det enda som tar mig ur detta är att släcka ljuset och krypa under det tre meter tjocka täcket.
Nej, lugn mina vänner jag är inte i självmordstankar men ganska uppgiven. Men det är inget som inte en tre dagars intagande av alkohol kan lösa...min vanliga kur efter norrlandsbesöken...
Kommentarer
Trackback