galnatanten

Människan mår dåligt idag! I alla fall i Sverige. (Nu kommer några härliga klyschor men jag kan inte låta bli). När jag var ung (det var den första) så sa man alltid att man mådde bra oavsett om man kanske var lite hängig. Men det var något man inte brydde sig om för man visste att det gick över. Bet ihop någon vecka och sedan var det borta.

Nu så hör man mer och mer sällan att någon kan säga att den mår bra. Det blir mer och mer jo, det är OK men....
Det har blivit en regel att man skall ha något att klaga över, vara frustrerad på eller missnöjd med. Finns inget klart att ta på så är vi deppiga. Det är som om vi söker upp det negativa för ingenting kan ju få vara riktigt bra.

Vi måste på något sätt ha något att älta och vältra oss i. Har vi glömt bort hur man gör när man är lycklig. Istället för att ta tag i det goda i livet och rulla runt i den känslan så griper vi fast vid det som inte är riktigt bra. jag tror inte att det kan vara nyttigt för oss att gå med alla dessa negativa energier och tankar.

De sprider ut sig som en löpeld och snart finns ingen lycka kvar. Bara oro och ångest. Den nya smittsamma pesten - bitterhet!

Se på barnen i afrika (där kom andra) eller vilka gatubarn som helst i de mindre välbergade länderna. De har inte mycket. Sover under pressenningar har en sten som leksak och kanppt några kläder. Men de har lyckan! Hur j**ligt det än blir så leker och skrattar de. De vet att fånga känslan av bubbel i magen och hålla den kvar. Jag har sett det själv och även fått det berättat för mig av kollegor som rest runt för Childhood.

Vad är det för fel på oss? Vill vi inte vara glada? Är det Jante eller Luther som spökar eller så enkelt som Maslow och hans trappa? Bara det att de första trappstegen är lättare att handskas med för de handlar om praktiska saker (mat, värme, trygghet) men när de behoven är tillfredställda så att det handlar om våra egon så spinner vi lös och kan inte hantera det som har med tankar och känslor att göra. Är det för abstrakt för att de problemen kan man inte lösa med praktiska åtgärder? De problemen måste man lösa själv i sig själv.

Klart läskigt att gå på djupet av sig själv och upptäcka sin egen avgrund istället för att kavla upp ärmarna och jobba på. Se sig själv i spegeln och stå upp för sig själv och sina känslor även om de faller utanför ramarna. Vara sin egen lyckas smed (där kom tredje)?

Jag kan skönja samma mönster hos hundar. Hundar som blivit räddade från en fruktansvärd situation. De kommer hit och får värme, mat och kärlek. Första tiden är allt lätt och hunden superlycklig. När den lärt sig att den får mat och trygghet kommer alla rädslor fram. Utfall, stress och oro. När den fått det livsnödvändiga kommer känslorna och tar över handen...

Så verkar det vara för oss också. När vi har allt så börjar vi klaga och älta. Lyckan i oss försvinner.

Vi är bra dumma!!!!!